Actionfilm i bokform

”Igår turboläste jag klart Den förlorade symbolen av Dan Brown. Sista återlämningsdag på biblioteket var igår och det är 12 personer i kö, så jag hade ingen lust att ställa mig sist i kön igen. Men det gick märkligt fort att läsa en sådan tjock bok. Förklaringen kan vara att den är lättläst med sina extremt korta kapitel, ibland bara en halv sida. Jag älskade Da Vinvi koden när jag lyssnade på ljudboken för några år sedan. För bara några veckor sedan läste jag Änglar och demoner och blev ganska besviken när Langdon började spela superhjälte, bl a i en scen mot …”

Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Igår turboläste jag klart Den förlorade symbolen av Dan Brown. Sista återlämningsdag på biblioteket var igår och det är 12 personer i kö, så jag hade ingen lust att ställa mig sist i kön igen. Men det gick märkligt fort att läsa en sådan tjock bok. Förklaringen kan vara att den är lättläst med sina extremt korta kapitel, ibland bara en halv sida. Jag älskade Da Vinvi koden när jag lyssnade på ljudboken för några år sedan. För bara några veckor sedan läste jag Änglar och demoner och blev ganska besviken när Langdon började spela superhjälte, bl a i en scen mot slutet som åtminstone jag tyckte var tvivelaktigt trovärdig. I Den förlorade symbolen blev jag ännu mer besviken. Det kändes som om jag hade läst boken, eller i alla fall något väldigt snarlikt innan, och det har jag ju också – Da Vinci koden och Änglar och demoner. På sätt och vis är det en bladvändare, men den är faktiskt inte särskilt spännande, trots alla cliffhangers. Som undehållande förströelse funkar den ändå bra. Lite som att se en actionfilm utan något djup. Men varför ska Langdon alltid ha sällskap av en superkvinna? Och vad vet man egentligen om Langdon mer än att han är professor och kan en massa om symboler och hemliga sällskap? För det kan han allt om. Det är både spännande och intressant att läsa om symboler, religion, hemliga sällskap, dold historia och konspirationsteorier, men det hade varit kul att få lära känna Langdon lite bättre också. Dan Brown skriver själv att mycket är sant och visst tar man det med en nypa salt, men det är kittlande att ha i bakhuvudet att en del av det han skriver faktiskt kan vara sant. Det sägs att han själv läser väldigt lite skönlitteratur, men att han tycker desto bättre om historisk facklitteratur. Det märks. Nu ger jag mig på något med lite mer djup – Smuts av Katarina Wennstam.

Related posts:

1. the Shining i bokform
2. Läckberg på TV och i bokform
3. Deckarradio och deckarteater i bokform
4. Den förlorade symbolen – Dan Brown++++
5. Dan Brown – Den förlorade symbolen