”Jag läser just nu en bok av Annie Dillard , som om jag förstått saken rätt, är en uppburen författare i USA och som även tilldelats Pulitzerpriset. Kanske har jag kollat dåligt, men resultatet för mig blev i alla fall att jag kunde inte finna någon bok översatt till svenska så där alldeles lätt till hands. Alltså lockade ett köp från en nätbokhandel för att stilla min nyfikenhet och det blev ”Pilgrim at Tinker Creek”. I mitt senaste inlägg kallade jag boken för en memoar, men när jag kommit mer in i den så vet jag inte om var rätt benämning. Boken handlar om ett …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Jag läser just nu en bok av Annie Dillard , som om jag förstått saken rätt, är en uppburen författare i USA och som även tilldelats Pulitzerpriset. Kanske har jag kollat dåligt, men resultatet för mig blev i alla fall att jag kunde inte finna någon bok översatt till svenska så där alldeles lätt till hands. Alltså lockade ett köp från en nätbokhandel för att stilla min nyfikenhet och det blev ”Pilgrim at Tinker Creek”. I mitt senaste inlägg kallade jag boken för en memoar, men när jag kommit mer in i den så vet jag inte om var rätt benämning. Boken handlar om ett år när Annie bor i en stuga i en dal och skriver om vad hon ser i sin omgivning. (Det liknar Thoreaus ”Walden”.) Man kunde tro att det skulle vara händelselöst, men livets alla dramatiska inslag finns där och hon finner mysterier, död, skönhet och våld. Annie väver in vetenskap, filosofi och annat med sina beskrivningar av det hon ser, hör, luktar och känner. Man kan nog säga att det är en lång, lång essä där hon reflekterar för människans plats på jorden och i universum. Ett stort projekt. Hennes språk är utsökt, precist och varierat. Det är en givande läsning, men jag måste vila med täta mellanrum. Det kan vara en mening som jag fastnar i och som måste tänkas igenom, så då lägger jag ifrån mig boken och gör något annat medan jag grunnar. Hon är så bra på att få till originella metaforiska li knelser, varvid jag som författare-wannabe häpet och avundsjuk värre försöker förstå hennes teknik och sätt att tänka. I efterordet står det att Annie var 27 år gammal när hon började skriva på boken, 1972. Suck. Varje människa som drömmer om att bli publicerad författare suckar djupt här. Så ung, så beläst och så driven – redan då! ”Vad har jag för chanser egentligen?”, tänker man. Dubbelsuck. Nej, jag borde inte läsa boken. Det borde jag verkligen inte. Inte i mitt nuvarande tillstånd när skrivkrampen och skrivmotståndet är som värst. Här kan du läsa en artikel i New York Times Books om henne. Här skriver Salon.com om hennes uppväxt och spekulerar om uppkomsten av ”Pilgrim at Tinker Creek”. När jag nu har tröttnat på att sucka och vara avundsjuk, vilket inte är särdeles produktivt, så gäller det ändå att ha tålamod. Andas djupt och långsamt och öppna sitt lilla worddokument, eller OneNote-anteckningsbok, och trycka ned en tangent i taget. Ett nyårslöfte för 2010, eller snarare förhoppning, var att jag skulle skriva 5 minuter om dagen. Hur har det gått, 21 dagar in på året? Jaaa, det har gått sisådär. Kanske en eller två gånger i veckan har jag försökt skriva i 5 minuter, men det har stått stilla i huvudet. Det som kommit ned i dokumentet har varit så hemskt att jag har deletat det. Jag har alltså inte orkat skriva varje dag, eftersom en lååång period av överbelastning, arbetsmässigt, börjar ta ut sin rätt även vad gäller fantasin och förmågan att skriva. Kära Bill O’Hanlon: det du så entusiastiskt säger kan jag inte ta till mig just nu. Jag skriver inte mer om den saken eftersom jag skriver under eget namn och det förekommer att anställda blir uppsagda när de skrivit något kritiskt offentligt som vederbörandes chef/chefer läst eller fått reda på. Jag vill därför poängtera att min uppfattning är personlig och alltså inte överensstämmande med verkligheten. Min verklighetsuppfattning är snedvriden och kan inte tas på allvar. Arbetet är roligt, stimulerande och kan bedrivas under harmoniska och lugnt strukturerade former. Fakta är att arbetstyngden motsvarar den anställdes kapacitet och att suckar och dålig fördragsamhet med att tiden inte är oändlig för den som åläggas mer arbete härrör sig från en bristande ventilation av lokalerna. Syrebrist ställer till med mycket elände. Men det är inte någon av arten Homo Sapiens fel. Absolut inte. Det är husets fel. Huset rår för att jag är så trött att jag inte orkar göra det som jag tycker är så roligt längre och inte orkar med min familj som jag vill. Obs! Ett förtydligande: ovan skrivet om hus, stress och arbetstyngd gäller självfallet ingen specifik plats på jorden. Inlägget berör i generella ordalag hur hus i olika kommuner, landskap och länder kan bete sig så att de människor som råkar befinna i dessa lokaler kan påverkas i negativ bemärkelse när luften inte är tillräckligt syresatt. Ett universellt problem med andra ord, eftersom hus finns där människor finns. En universell och generell betraktelse över en universell och generell företeelse. Subjektet ”jag” i inlägget ska således betraktas som en metaforisk abstraktion och avser inte i någon bemärkelse den individ, (Liselotte), som skrivit texten.
Related posts:
- Hawes Annie: Vårt hus i Ligurien
- Avdelning: Ok… och vad kan jag göra åt det?
- *Nytt bokpaket på väg…*Nu är det snart semester och vad kan
- Ett hus med hemligheter
- Ett hus på randen till tårar – Vénus Khoury-Ghata
2010-01-22 20:16:19 från 
