2010-01-30 21:31:00 från
”Nu har jag hittat lite energi att sätta mig och skriva om senaste dagarna…. I torsdags hade jag först äran att under hela dagen sitta i juryn till Årets Kock 2010. Kändes som en otroligt hedrande uppgift som jag tog med stort allvar. Var väldigt nervös att man som ”amatör” inte skulle kunna bedöma på ett vettigt sätt, men förvånansvärt nog visade det sig sen att bedömningarna av rätterna som amatör låg väldigt mycket i linje med proffskockarnas bedömning. Och egentligen är det ju en smak- och en synupplevelse det handlar om, och det borde ju rimligtvis vara ganska …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Nu har jag hittat lite energi att sätta mig och skriva om senaste dagarna…. I torsdags hade jag först äran att under hela dagen sitta i juryn till Årets Kock 2010. Kändes som en otroligt hedrande uppgift som jag tog med stort allvar. Var väldigt nervös att man som ”amatör” inte skulle kunna bedöma på ett vettigt sätt, men förvånansvärt nog visade det sig sen att bedömningarna av rätterna som amatör låg väldigt mycket i linje med proffskockarnas bedömning. Och egentligen är det ju en smak- och en synupplevelse det handlar om, och det borde ju rimligtvis vara ganska lika. Efter att under hela dagen sen ha fått hänga med gräddan av Sveriges kockelit (ha ha jag var helt starstruck!) så hann jag hem för att byta om inför kvällens bankett. Vinnaren hade vi ju korat redan under eftermiddagen (Gustav Trägårdh) och nu skulle ju detta firas. Och som jag nämnt tidigare är det ju att kasta pärlor för svin att släpa med sig Martin till en festmåltid komponerad av Årets Kock 2001 – och min kollega i kokboksförfattandet – Christian Hellberg…… Så jag tog som sagt med en hetare dejt än så – nämligen underbara, ubersnygga, fantastiska Maggan Graaf. Efter att förgäves ha försökt hitta en lucka att ses på fika eller middag hemma eller dylikt, insåg jag för någon vecka sedan att skulle vi hinna umgås var nog enda tillfället att höra om Maggan ville hänga med på Årets Kock banketten som mitt sällskap. Och det vill hon gärna! Så efter lite skumpa hemma här först med Christians sambo Jessica, samt kocken Karl Ljungs fru Sabina, så kunde vi sen sätta oss till bords med 900 övriga bankett-gäster i Globen. Och grejen är ju att jag vet ju av erfarenhet att sådan här branschtillställningar blir ju lätt lite interna – alla känner alla och man själv känner bara en handfull… Och mycket interna tal och så… Men jag hade tänkt att det blir vad man gör det till – och kanon då att äta massa god mat, dricka massa gott vin, och att jag, Maggan, Jessica, och övriga runt bordet (bland annat bröderna Dahlbom) nog kunde se till att ha jäkligt kul vid vårt bord även om kanske både jag och Maggan skulle känna oss lite malplacerade bland alla kockar… Och det var nog helt rätt tänkt. Vi hade kunnat sätta partynivån rätt högt med de förutsättningarna – t ex heeelt omöjligt att inte ha kul ihop med Maggan var man än befinner sig. Så i teorin var planen strålande. MEN…… Redan på väg in i lokalen börjar jag känna mig lite…. konstig…. Och när vi sätter oss till bords börjar jag känna mig ännu konstigare… och ännu kymigare… Tittar på den otroligt vackert upplagda förrätten och känner hur det vänder sig i magen…. Tar en klunk av vinet och känner hur den åker upp och ner i halsen. Börjar få panik. Känner att jag blir mer och mer illamående. Biter ihop, dricker massa vatten och ber en bön för att det skall gå över. Men mår ännu sämre och känner att jag bara vill hem och lägga mig ner. Inte sitta i en bankettsal med 900 pers iklädd festklänning och stilettklackar. Vill så gärna prata massor med Maggan, har tusen frågor om vad som hänt sen sist, men får börja be om ursäkt och säga att jag är lite dämpad för att jag inte mår så bra. Börjar känna paniken komma, för jag vet också att Maggan haft massa besvär den här dagen för att komma loss. Barnvakten ringde sig sjuk samma dag, så hon har haft ett himla rodd med att hitta en ny, och hon bor ju lite utanför stan så hon har jäktat och stressat för att ta sig hit. Och känner ju liksom jag bara en handfull människor… Så tanken på att åka hem och lämna henne där känns inte alls kul, utan till och med riktigt, riktigt taskig. Så jag fortsätter bita ihop. Dricker mera vatten. Men det blir bara värre och värre. Till slut ursäktar jag mig och springer mot toan. Och skall inte ge några detaljer, men konstaterar att nu är det inget val längre, utan nu är det bara att ta sin Mats ur skolan och kasta sig i en taxi hem med en påse i högsta hugg. Och Maggan har följt med till damrummet och jag har så himla dåligt samvete för allt meck hon haft och för att jag måste överge henne, men som vanligt är hon världens gulligaste och försäkrar att hon klarar sig alldeles utmärkt på egen hand. Vilket jag inte betvivlar en sekund men känns ändå inte kul. Så jag åker hem och sen är närmsta timmarna ett töcken. Fram till ett på natten är jag så dålig så aktiv dödshjälp börjar kännas som ett lockande alternativ. God damn säger jag bara… Kan inte minnas att jag någonsin mått så dåligt. Somnar utmattad runt ett – och vaknar på morgonen och är skakig och lite svag – men mår rätt ok. Fattar ingenting. Har ju varit helt inställd på att det var vinterkräksjukan jag åkt på, och hade då även haft superångest över att jag skulle behöva ställa in en middag jag planerat till kvällen därpå, som inte varit helt lätt att koordinera så alla kunde, och som jag sett fram emot jättemycket. Plus en privat familjesammankomst på eftermiddagen som kändes oerhört viktig att delta i. Men fredag morgon mår jag alltså bra igen. Så jag ringer sjukvårdsupplysningen och redogör för symptomen jag haft, och får bekräftat att det inte låter som vinterkräksjukan utan att de snarare tycker det låter som matförgiftning. Tack tjena…. Men skönt besked eftersom det ju inte är smittsamt… Så igår kväll blev det tjejmiddag med stort T. 13 författarkollegor på bästa partyhumör och det blev en helt otroligt rolig kväll som inte slutade förrän tre på natten! (Fast då var jag så trött så jag nästan var medvetslös.) Det blev mycket skratt och samtal om allt mellan himmel och jord; skrivande, kärlek, lycka, ja allt avhandlades och mer därtill. Och det måste jag säga. Det har varit en sån enorm och oväntad bonus med det ”nya” liv jag fick när jag blev författare. – Dessa kollegor, som nu funnits omkring mig som vänner i ett antal år, och vi har stöttat och peppat och hejat på varandra och jag vet att ni alltid finns där när man behöver ett lyssnande öra eller en stadig axel att luta sig mot. Jag är så otroligt tacksamma för ”mina författartjejer” och ni betyder otroligt mycket för mig. Tack för att ni finns. Ni är bäst! Och nästa gång siktar vi på 04.00!! (Skall man vara petig har vi faktiskt en kille i gänget också…. Mats Strandberg har fått ”snoppdispens” och är en oss tjejer nu… ;-) Och fina Maggan – jag bjuder på middag när vi är tillbaka från Thailand……. Ledsen att jag lämnade dig i sticket….
Related posts:
