”Det här är den sjunde romanen som Jungstedt har skrivit med kommissarie Knutas som någon slags huvudperson. Jag brukar tycka att jag får veta saker om Knutas och att jag får en bra inblick i hans privatliv – men den här gången tycker jag att det är ovanligt snålt med information om hans privatliv och vad som pågår där. Däremot får man följa den kvinnliga kollegan Karin Jacobsson en del, i synnerhet vad gäller hennes funderingar kring att ta kontakt med den bortadopterade dottern (som man fick vetskap om i en av de tidigare böckerna). I den här boken är det en samling goda …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Det här är den sjunde romanen som Jungstedt har skrivit med kommissarie Knutas som någon slags huvudperson. Jag brukar tycka att jag får veta saker om Knutas och att jag får en bra inblick i hans privatliv – men den här gången tycker jag att det är ovanligt snålt med information om hans privatliv och vad som pågår där. Däremot får man följa den kvinnliga kollegan Karin Jacobsson en del, i synnerhet vad gäller hennes funderingar kring att ta kontakt med den bortadopterade dottern (som man fick vetskap om i en av de tidigare böckerna). I den här boken är det en samling goda grannar och vänner som ger sig ut på semesterresa tillsammans. De åker till Fårö för att vara med på Bergmanveckan, och de besöker Stora Karlsö där de hjälper till att fånga in sillgrissleungar för märkning. Det låter idylliskt, väldigt kulturellt och moget – men naturligtvis slutar det med katastrof. En person mördas, en annan försvinner och en tredje flyter i land – död, så klart – på andra sidan Östersjön. Och semesterresan har förvandlats till en mardröm. Dessvärre känns det som om jag inte berörs särskilt mycket av dramat som pågår. Jag orkar inte engagera mig i kopplingen till Bergman och hans hem, och jag tycker att det tar ett bra tag innan jag har fått grepp om vem som är vem på det stora smörgåsbord av karaktärer som dukas upp. Det är lite för många personer involverade och det spretar lite för länge, där i början av berättelsen. Jag fortsätter att läsa mest bara för att jag vet att det brukar bli bra. När slutet kommer är jag inte så himla nöjd. Jag gillar inte den vändning som allt tog och den upplösning som blev; det känns alldeles för klichéartat och överspänt – och inte så vidare värst likt Jungstedt alls. Inte alls särskilt moget eller kulturellt, heller… Snarare som ett Jaså..! Rent berättartekniskt är det så att det finns några villospår utlagda och visst förvirrar det en del på det där sättet som är lite typiskt Jungstedt, men det är inte så övertygande som det brukar vara. Jag saknar – förutom polisernas privatliv! – lite djup. Här är själva mordgåtan så grund som den bara kan vara och jag har nog för mig att det även i Jungstedts böcker brukar finnas lite samhällsdebatt eller samhällskritik dolt i deckargåtan. Jag hoppas att nästkommande bok är vassare än så här! ;-)
Related posts:
- Den dubbla tystnaden av Mari Jungstedt
- Den dubbla tystnaden – Mari Jungstedt
- Mari Jungstedt – Den dubbla tystnaden
- Mari Jungstedt: Den dubbla tystnaden – Bokomdöme
- Den mörka änglen / Den dubbla tystnaden
2010-01-03 09:57:00 från 
