2010-01-18 14:46:00 från
”Jag tar fram mina vackert illustrerade böcker om den nordiska mytologin. Bilder av en gråtande Sigyn som håller en skål under ormens etter, för att skona den fastkedjade maken Loke från giftet. När hon måste tömma skålen rycker den fjättrade Loke i sina bojor, och marken skakar. Det är jordbävning. Jag ser på bilder av Tor som slåss med Midgårdsormen på ett piskande hav. Jag ser teckningar av hur de första människorna föds ur två trästammar på stranden: en ask och en alm. Det var ett mycket kärt återseende när jag slog upp Orkanpartyt av Klas Östergren. Han och jag …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Jag tar fram mina vackert illustrerade böcker om den nordiska mytologin. Bilder av en gråtande Sigyn som håller en skål under ormens etter, för att skona den fastkedjade maken Loke från giftet. När hon måste tömma skålen rycker den fjättrade Loke i sina bojor, och marken skakar. Det är jordbävning. Jag ser på bilder av Tor som slåss med Midgårdsormen på ett piskande hav. Jag ser teckningar av hur de första människorna föds ur två trästammar på stranden: en ask och en alm. Det var ett mycket kärt återseende när jag slog upp Orkanpartyt av Klas Östergren. Han och jag tillbringade ett par år tillsammans under min sena tonårstid; hans böcker ingick i mitt projekt att bara läsa manliga författare för att – som jag trodde – äntligen och en gång för alla förstå hur män tänker. Jag ska återkomma till projektet och dess resultat vid något annat tillfälle, men jag hade alltså en gång i tiden ett sådan undertext i bakfickan när jag tog mig igenom Östergrens ungdomssynder ( Attila , Ismael , Plåster …). När jag läser honom nu så kommer jag ihåg vilket enastående berättare han är. Östergren är en författare som njuter av att hitta på, skrönor flödar, utan att någonsin bestå av floskler och klyschor. Trots att det alltså är utifrån någon slags allmändystopisk föreställning om ett framtidssamhälle som Östergren skapat sin värld: naturen är en fiende, med farliga solstrålar, översvämningar, uttorkat land, avsaknad av grönska. Bärsärkar hotar ständigt dem som bor i utkanten av samhället. Bristvaror är färsk mat, papper, ja själva skrivkunnigheten. Underliga sekter uppstår och upplöses, såsom Nysare, som menar sig möta Gud i det nysningens ögonblick, då man inget erfar. Samhälleliga organ och funktioner har upphört, och i stället finns ständigt i bakgrunden Klanen, som bedriver en beskyddarverksamhet. Att befinna sig helt utanför detta laglösa samhälle är det värsta. I bisatser får läsaren hela tiden veta om huruvida folk är ”friska” eller har missbildningar. Uppenbart finns det sjukdomar, som de flesta inte slipper ifrån. I en ständigt pågående reality-utsändning lever jättekvinnan (efter halva boken förstår man att epitetet ”jätte” ska tas bokstavligt) Tombola i ständiga frosserier på mat och män. Orden har tappat sin betydelse, och sedan decennier pågår en kollektiv skapelse av ett lexikon, en gemensam tesaurus över grundläggande begrepp vars mening ingen enskild riktigt kan begripa. Det dröjer en tredjedel in i boken innan man förstår att det som betecknas med ordet ”Klan” inte är en siciliansk maffia, utan en omskrivning för de liderliga, gnabbandes, impulsstyrda asagudarna och deras förbundna: halvsyskon, oäktingar, frillobarn och jättekvinnor. Andra tredjedelen av boken ägnas till största delen åt att i östergrensk version återge de nordiska myterna: hur Oden förlorade sitt öga och skaffade sig visdom, hur Idun rövades bort tillsammans med de äpplen som håller gudarna evigt unga, hur Frejas smycke Brisingamén rövas och återtas, hur Tor hemför mjödet till Asgård, hur Frigg tar löfte av allt levande att inte skada Balder. Och så alla historierna om hur Odens fosterbror Loke, denna gränsöverskridande trickster ställer till det. Jag tycker särskilt om skildringen av Lokes avkomma: Midgårdsormen, Fenrisulven och flickan Hel som är så ful att hon endast duger att förestå underjordens dödsrike. Namnen utsägs aldrig. Barnen beskrivs i stället som slingriga eller nafsande. Detta är endast ett exempel på hur väl man behöver känna till de sammanvävda släktförhållandena i den norröna mytologin för att få full utdelning av romanen. Men kanske gör det inget. Kanske spelar det ingen roll att asarna här blir en Klan som styr ett Midgård fullt av troende människor som ibland lever hela sina liv i en ändlös, orörlig kö i väntan på att få träffa den högste. Huvudperson i den här historien är Hanck Orn, som lever en tillvaro som en grå kugge till försäkringsman när han träffar en av dessa Nysare, en flicka som kommer till honom och säger att hon är vrålhungrig och fruktbar. Han ger henne mat, och tillbringar sedan en natt tillsammans med henne på soffan. Hon blir med barn, men dör, och sonen Toby får därför växa upp hos sin far. Han blir kock – något som i en värld där mat är en bristvara betraktas som ett konstnärsyrke. På ett lyxpensionat, långt ute i skärgården får han applåder av rika gäster som njuter av hans välkomponerade menyer. Hanck skattar sig lycklig; till skillnad från många har han en personlig upplevelse av ordet ”kärlek”. Men Toby dör. Mördad av Loke, som anklagad av alla andra asar i det väldiga orkanparty som Klanen en gång om året ordnar på skärgårdsrestuarangen, tar ut sin ilska på en kock som råkar nysa i fel ögonblick. Hancks mening med livet försvinner. Han beger sig till den högste (ja, Oden då alltså) för att få upprättelse, för att få se sin son igen. Efter att av Oden ha bjudits på diktarmjöd stiger han ner i det som bokstavligen talat är Helvetet, Hels rike, dödsriket, där han i en landstingskorridor möter Toby igen. Han återvänder för att skriva historien om Kärleken. Gudarna har fångat Loke nu, och kedjat fast honom i grottan, där Sigyn ska hindra ormens etter från att droppa i hans ögon fram till Ragnarök. Det här är en mångbottnad bok, som vilar på Östergrens berättarförmåga. Men jag tycker den är splittrad. Den första delen berättar Hancks historia fram till dess att Toby dör är mest enhetlig, och det är också den jag förförs mest av. Den andra delen består mestadels av återberättandet av asamyterna, och även om jag fascineras av hur han exempelvis skildrar Njords och Skades möte (ni vet arketypen för ”with or without you”, där hon inte vill bo vid kusten, och han inte i skogen), eller Lokes många förklädnader, eller Frejas tal om den sexuella lössläpptheten, så saknar jag vissa historier. Krigarna, till exempel? Valhalla? Och jag känner mig lite dum, faktiskt, men jag har inte helt och hållet begripit varför Tor bara nämns, men aldrig förekommer i historien. Om jag fick det förklarat för mig skulle nog en viktig pusselbit falla på plats. Boken Orkanpartyt är del av den internationella Mytserien , där författare från många olika språk återberättar kända myter på sitt sätt. Det är inlägget är också en del av Bokmanias Mytutmaning . Bokmania har själv skrivit om Östergrens bok här . Oline Stig skrev i Sydsvenskan och tyckte om.
Related posts:
