2010-01-17 18:44:00 från
”Gud fördes fram inför domstolen, handfängslad, böjd, med tovigt hår och tovigt skägg. Två maskerade fångvaktare höll honom i var sin armbåge och föste ner honom i en stol. »Du är Gud, och du är anklagad för brott mot mänskligheten«, sa den unge domaren och tittade rakt på Gud. Gud tittade ner i bordet framför sig och sa ingenting. En salivsträng föll från mungipan mot hakan. Händerna var såriga, naglarna oklippta. Den unge domaren tittade på åklagaren, en annan ung man. »Åklagare, varsågod, lägg fram ditt fall…« Åklagaren drog handen genom sitt svarta, …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Gud fördes fram inför domstolen, handfängslad, böjd, med tovigt hår och tovigt skägg. Två maskerade fångvaktare höll honom i var sin armbåge och föste ner honom i en stol. »Du är Gud, och du är anklagad för brott mot mänskligheten«, sa den unge domaren och tittade rakt på Gud. Gud tittade ner i bordet framför sig och sa ingenting. En salivsträng föll från mungipan mot hakan. Händerna var såriga, naglarna oklippta. Den unge domaren tittade på åklagaren, en annan ung man. »Åklagare, varsågod, lägg fram ditt fall…« Åklagaren drog handen genom sitt svarta, oljiga hår och lade ner pennan han höll i handen. »Gud är orsaken till ett lidande oskådat i mänsklighetens historia. De människor som han har förstört och störtat i lidande och tagit livet av trotsar alla beräkningar. Efter en ansträngning mer omfattande än något som hittills genomförts i tiden, har våra detektiver lyckats spåra upp alla offer för Guds grymhet. De kommer att framlägga sina vittnesmål i denna domstol. Därigenom kommer det att bli uppenbart, att inget annat straff, än ett ovanligt och grymt sådant är lämpligt för denne den värste skurk som någonsin funnits.« Åklagaren tystnade i en konstpaus och vände sig mot Gud, som fortfarande tittade ner i bordet framför sig. »Gud, som sitter här, fängslad och stum, kommer härefter inte längre att kunna orsaka någon något lidande.« Domaren nickade och vände sig till advokaten, som var en man med rufsigt, grått hår och förvirrad uppsyn. »Och vad har advokaten att anföra?« »Gud har handlat inom den jurisdiktion som varit tillämplig.« Advokaten tvekade, men förblev sedan tyst. Gud tittade på honom, men vände sedan ner huvudet igen. Salivsträngen frigjorde sig från hans haka och föll ner på bordet. »Då kan vittnena träda inför domstolen«, sa domaren. Åklagaren vände sig om, och kallade sitt första vittne. Vad som följde var vittnesmål efter vittnesmål om mänskligt lidande, ohörda böner, naturkatastrofer och liv som skurits av. Snart berättade vittnen om de kval de lidit i helvetets eldar, för att de inte satt tillit till de skrifter som vittnat om Gud. Mitt under ett av de första vittnesbörden om lidandena i Guds egen tortyrkammare vände sig advokaten hastigt om, föll på knä bakom sin stol och kräktes upp en sörja. Stanken spreds omedelbart i salen, och man fick avbryta för att vädra ut. Snart fortsatte vittnesmålen. Gud tittade aldrig upp. Ibland fingrade han på sårskorporna på sina knogar, ibland klämde han någon lus i skägget. Rättegången pågick i många år, utan paus eller vila. Vittne efter vittne trädde inför domstolen. De var döda och levande, lemlästade och brända, hängda och hånade, förfrusna och dränkta. De var självmördare och mördade. Till sist sa åklagaren: »Vi har nu hört alla offer för Guds lynniga vrede och outsägliga grymhet, som åklagare av denne den värste av brottslingar överlåter jag nu ordet åt er.« Åklagaren nickade mot domaren. Domaren, med en vred och sträng uppsyn såg mot advokaten. »Och du, vad har du att säga?« Advokaten gjorde en ansats att resa sig, men sjönk ner i stolen igen. »Gud«, sa han, »har handlat inom den jurisdiktion som varit tillämplig.« Och så tystnade han. Domaren vände sig så mot Gud. »Gud, du har nu möjlighet att vittna till ditt försvar.« Gud rörde sig inte på en lång stund. Sen reste han sitt huvud och tittade med svarta ögon, glimmande av avund och vrede, rakt på domaren. »Jag är Herren Sebaot, min vrede är rättmätig, och vad jag har gjort har jag gjort till min egen ära.« Domaren lyfte på ögonbrynen och höjde sin röst. »Domstolen har nu för avsikt att uttala sin dom. Vi har hört vittnesbörd från oräkneliga själar, levande och döda, om det som Gud har varit orsak till: han har inte hjälpt där han kunde ha hjälpt. Han har slagit där han kunde ha burit. Han har plågat där han kunde ha helat. Han har torterat där han kunde har upprättat. Ett rimligt straff hade varit vård för all framtid, för dessa vanföreställningar och denna paranoia. Men domstolens åsikt, är att brotten mot mänskligheten är alltför grymma, för att påföljden ska bli så mild. Förvisso ska Guds brott få sin rättmätiga påföljd. Domstolen dömer härmed Gud, att i evighet tillbringa sitt liv i sina egna tortyrkammare. Gud döms härmed till helvetet.« Domaren slog klubban i bordet, och domen vann laga kraft. Åklagaren reste sig, tog sin portfölj och lämnade salen. Advokaten verkade apatisk och gjorde ingenting. Gud såg förvirrad ut, och de två vakterna drog honom ur stolen. Utanför hördes ett jubel av tusende röster. Domaren reste sig ur sin höga stol, såg när Gud hasade ut ur rättssalen och kände sig mycket nöjd.
Related posts:
