”Dan Andersson (se föregående inlägg m musik) levde och verkade i Grangärde-trakten, alltså i en skogrik del av Dalarna nära Ludvika. Där – närmare bestämt i Tätriset (bara namnet!) – tillbragte även min far en del av sin uppväxt. För snart femton år sedan deltog jag i en lite speciell författarturné, arrangerad av ABF Dalarna. Tanken var bl a att besöka ställen som inte så ofta gästades av skribenter. Vi kördes runt i en liten buss av omhändertagande folk från ABF och hade många trevliga stunder. Den minnesvärda resan erbjöd både hisnande natursköna och pittoreska …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Dan Andersson (se föregående inlägg m musik) levde och verkade i Grangärde-trakten, alltså i en skogrik del av Dalarna nära Ludvika. Där – närmare bestämt i Tätriset (bara namnet!) – tillbragte även min far en del av sin uppväxt. För snart femton år sedan deltog jag i en lite speciell författarturné, arrangerad av ABF Dalarna. Tanken var bl a att besöka ställen som inte så ofta gästades av skribenter. Vi kördes runt i en liten buss av omhändertagande folk från ABF och hade många trevliga stunder. Den minnesvärda resan erbjöd både hisnande natursköna och pittoreska miljöer och därtill vissa smått absurda situationer, som ytterligare förhöjde humöret (åtminstone efteråt). Men nu gällde det alltså Grangärde-skogarna. Här snackar vi SKOG. Riktig vildmark och mulen senhöst. Ju längre vi färdades på enslig skogsväg, desto mer ödesdiger och tung ruvade naturen omkring oss. Täta lavbevuxna granar; mil efter mil efter mil av till synes ogenomtränglig skog på bägge sidor av vägen. Vi blev tystare och tystare där vi satt, och när motorn hostade lite fick åtminstone jag associationer till slädfärden i Gösta Berlings saga (trots att jag ju visste att normala vilda vargar inte anfaller människor. Vargmytens makt är stor som vi vet och nyligen har blivit påminda om). Sent omsider anlände vi till ett nermörkt Fredriksberg och dess imponerande vackra Folkets Hus där interiören har målade ornament i taket. I salen där vi skulle uppträda stod många långbord, och en rakryggad dam dukade dem metodiskt med oräkneliga fat och koppar. En skiva hembakt sockerkaka och andra små frestande bakverk låg på varje fat. Dock lyste publiken helt med sin frånvaro. Vi hörde oss försiktigt för om vargarna. Hur stora brukade de vara? Hon gjorde en gest mot uppläggningsbordet. ”Ungefär sådär”. ”Förut”, fortfor hon, ”brukade vi åka ut i skogen och se på älgar, men nu har Vargen slagit nästan alla. Och hundarna har Han också slagit.” Vi sneglade alla mot det obevekliga mörkret utanför fönstren, och genom skogens dystra bordunton tyckte vi oss höra avlägsna ylanden. Några minuter före utsatt tid hade ännu ingen publik kommit, men prick sju anlände tre fyra personer, av vilka en framhöll ett starkt kulturintresse; han brukade lyssna på ljudböcker medan han dammsög. Själv var jag vid det laget så nervös att jag associerade hans rutiga flanellskjorta med filmen ”Den sista färden”. Efter överstökad kulturkväll var vi bjudna att äta på ortens pizzeria. I nermörkret passerade vi förbi Folkets Hus´ källarlokaler där det lokala Death Metal-bandet repade. Pizzerian innehades av ett par artiga herrar som hade, tror jag, persiskt ursprung. De framhöll att de hade övertagit inredningen av de tidigare ägarna. Den visade sig bestå av ett antal uppstoppade djur, placerade på olika ställen i lokalen. Inga vargar märkligt nog, men bl a en hare och en späd älgkalv med förvivlad blick och ett kulhål ännu synligt i den lilla manken. Vi fick sitta vid det största bordet. Ett enormt, uppstoppat älghuvud stack ut ur väggen alldeles intill och betraktade oss intensivt, med mulen närmast hängande över oss. Man fick en känsla av att resten av djuret stod fånget inne i väggen och när som helst skulle kunna bryta fram. Hungriga trots allt öppnade vi menyn och frågade vad ”Fredriksberg Special” var för sorts pizza. Jo, älgpizza, blev svaret. Med en blick på den gigantiska ledsna mulen, de svarta stirrande ögonen och de majestätiska hornen hos vår av väggen fängslade vän beställde vi något helt annat. Säg sen att Sverige inte är…eh… exotiskt.
Related posts:
- Martina Lowden inleder helgen
- Författarkväll kring temat heder med Dilek Baladiz
- Atlas – det kungliga förlaget
2010-01-08 10:23:00 från 
