2010-01-30 23:45:00 från
”Talbocken har läst en våldsfixerad uppgörelse med den fega svenska politiskt korrekta medelklassen som inte förstår ”vad som händer i samhället”. Där finns nämligen nationalister och anti-fascister och galna araber som gärna våldtar, torterar och dödar dig eller din mamma. Renzo Aneröd är ett gammalt vänster-skinhead (eller liknande) som har skrivit en politisk pamflett i romanform där hans livssyn presenteras genom karaktärerna i berättelsen. Kontentan är: Revolutionära kommunister och sunda nationalpatrioter ska slå sig samman och slå på fjantiga …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Talbocken har läst en våldsfixerad uppgörelse med den fega svenska politiskt korrekta medelklassen som inte förstår ”vad som händer i samhället”. Där finns nämligen nationalister och anti-fascister och galna araber som gärna våldtar, torterar och dödar dig eller din mamma. Renzo Aneröd är ett gammalt vänster-skinhead (eller liknande) som har skrivit en politisk pamflett i romanform där hans livssyn presenteras genom karaktärerna i berättelsen. Kontentan är: Revolutionära kommunister och sunda nationalpatrioter ska slå sig samman och slå på fjantiga pk-medelklassmänniskor istället för på varandra. Invandrare kan vara med och slåss också om de är go arbetarklass som käkar kôrv med brô och om de inte är muslimer. Alla muslimer är araber. Detta är extremt usel litteratur men också provocerande intressant. Talbocken frågar sig: Varför detta romantiserande kring brutalt våld? Renzo Aneröd Fiender Leopard Förlag, 2009 Det görs för lite skönlitterära skildringar om dessa människor vi helst inte vill ha att göra med: Nynazister, AFA-galningar och elaka invandrargäng i förorten. Jag håller med. Och kanske råder en viss ”politisk korrekthet” när det gäller hur vi ser på brott som begås av icke etniska svenskar. Om det nu är så, tycker jag faktiskt det skulle vara ett större problem om det vore tvärtom. Det är stort att ändå försöka assimilera alla dessa nyinflyttade från andra länder som kommit de senaste 30-40 åren. Det kan givetvis bli bättre. men Renzo Aneröd vill ge oss sanningen till varför barn blir nynazister. Därför att samhället står på arabernas sida som bara vill våldta svenska horor och misshandla svenska svennegrisar. Denna totalt värdelösa roman bygger på att bildning och medelklassideal är ont och alla arbetarklassungdomar och deras fäder i Göteborg ska göra vaddå. Revolution? De ska i alla fall inte titta på SVT och gå på museum och sånt fjant. Nä, de ska se på Vänner på kanal 5, äta pizza och korv och när de åker på chartersemester ska de hänga på stranden för inte FAN åker arbetarklassen på några fjantiga dagsresor till vingårdar och tempelruiner. Nä, vad de ska göra är att slåss. Det största problemet med denna grovt våldsamma roman är ”Weiron i Ottan”-attityden till samhället och det svek mot arbetarklassens intelligens det medför. Här porträtteras alla hjältar (de nazister som bara hatar araber och inte judar, de autonoma kommunister som inte har föräldrar från medelklassen) med stolt stamtavla från arbetarbakgrund. De är ”äkta”. Därför är de bara intresserade av slagsmål, vit maktmusik eller Judas Priest om de är kommunister, World of warcraft och GHB. Två av karaktärerna i denna pappskalleroman är onda. Araben Mahmoud som våldtar småflickor både fram och bak och deras mödrar samt dödar svenska svennegrisar. Det gör han för att hans far var en tokig islamist och hans storebror dog i diskoteksbranden 98. Samt samhällskunskapsläraren Linda. Här skyler inte Aneröd sitt förakt. Hon är lesbisk. Hon kommer från Bromma. Hennes föräldrar är miljöpartister som gömmer illegala flyktingar i sin villa. (Men bara för att få gratis städhjälp. Såna är dem, medelklass-svinen). Linda är den hemliga chefen för AFA i Göteborg och den som står bakom de orättvisa attentaten mot de ”snälla” nationalisterna Elin och Daniel. (De har blivit tvungna till att bli ”patrioter”, för ingen annan vill hjälpa dem mot de grymma araberna i plugget) Allt i denna usla roman osar hat och våld. Renzo Aneröd är dokumentärfilmare, ”författare” och håller föredrag mot rasism. Jag uppskattar att han vill tala om de människor vi sällan får en bild av. Men det är så tydligt att han har en romantisk syn på våldet och skinheadkulturen. Varför är våld så viktigt inom vissa politiska kulturer? Varför är det så förskönat? Här blir tjejerna hjältar, förutom förstås akademikerhoran Linda från Bromma, när också de glatt slåss och sparkar på liggande huvuden. Och varför beskriver vänsterradikalen Aneröd nazisterna som hjältarna i denna bok? Det äcklar mig. Och det är väl det Aneröd vill. Äckla och provocera en medelklassens Talbock som röstar på miljöpartiet och dansar afrodans på Friskis & Svettis. Okej, men sen då. När överklassen och medelklassen ligger där nerblodade på trottoarerna med deras fjantiga dreadlocks, Neil Youngskivor och ”Rör inte min kompis”-attityd. Vem ska styra samhället? Renzo Aneröd? Nån Pol Pot från Partille som skickar oss till Hisinge-arkipelagen. Peter Birro hyllar i bokens baksidestext den här romanen som ”en blivande klassiker”. Är karln helt galen? Detta måste vara nån pervers form av inverterad politisk korrekthet. Att visa sitt stöd för denna våldsfetischistiska dynga. Att läsa den här boken gör att man tappar allt hopp och tro på arbetarklassen , Göteborg och Peter Birro. Den hyllar hat, ignorans och ett svunnet Gôtebôrg där mat var en kôrv och KPML(r) var pôlitik och Kålle var en snäll nazist som blev kommunist och Ada blev våldtagen av en arab men gav tillbaka och blev nazist, men sen kommunist. Och sen så fick de ett barn som blev våldtaget av en arab, då blev barnet nazist. Men sen kômmunist. Och sen blev det arg på medelklasskômmunisterna från Bromma, slog ner dem och blev gôrgo gôbbe med de nazister som var nationalister och inte nationalsocialister. För de hatar ju judar och det behöver man inte göra, bara hata alla andra från mellanöstern. Araber alltså. Nä, nu bränner vi Bromma, bröder. Gör slut på hyckleriet. För vi vet ju hur det egentligen ser ut i samhället! Det har vi läst i ”Fiender” av Renzo Aneröd.
Related posts:
