”Har ju fått några frågor under inlägget med feedback till de bidrag vi fick in till stipendietävlingen, ett inlägg där jag bland annat ger några allmänna råd. Skall svara på alla frågor jag fick där, men mest reaktioner har jag fått på följande två rekommendationer jag gav: 1. Beskriv för guds skull inte en persons utseende genom: ”Hon tittade sig själv i spegeln. Det bruna håret var lockigt och tjockt, och ögonen starkt blå.” Typ. Alltså att beskriva utseende genom att de tittar sig i spegeln – gör inte det…. 2. Vad är det med alla dessa hundar ni har med i …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Har ju fått några frågor under inlägget med feedback till de bidrag vi fick in till stipendietävlingen, ett inlägg där jag bland annat ger några allmänna råd. Skall svara på alla frågor jag fick där, men mest reaktioner har jag fått på följande två rekommendationer jag gav: 1. Beskriv för guds skull inte en persons utseende genom: ”Hon tittade sig själv i spegeln. Det bruna håret var lockigt och tjockt, och ögonen starkt blå.” Typ. Alltså att beskriva utseende genom att de tittar sig i spegeln – gör inte det…. 2. Vad är det med alla dessa hundar ni har med i manusen? Det är hundar som hittar lik, det är hundar som avbryter en förövare, det är hundar, hundar, hundar – oftast ute på promenad Detta var en rekommendation som kanske trampade några på en öm tå, i vilket fall som helst utlöste det reaktionen hos en del att: ”varför skulle man inte få ha med hundar och varför får man inte ha någon som beskriver sitt utseende i en spegel – och VEM är du att komma med instruktioner till oss om det…” Lite överdrivet men typ….. Och en uppmärksam läsare påpekade dessutom triumferande att jag MINSANN själv har med en hund som hittar ett lik i bok sex. Vilket är fullt korrekt och jag hade lite vadslagning med mig själv när jag skrev inlägget om hur lång tid det skulle ta innan någon påpekade det… Men lite långsamma var ni – tog 1-2 veckor innan någon kom på det… ;-) Och jag skulle kunna förklara mig blå om varför jag rekommenderar att man skall utelämna sådana klyschor när man skickar in sitt första manus och vill få det antaget. Och varför man kanske då har rätt att unna sig en och annan klyscha när man har ett antal böcker och ett antal miljoner läsare under bältet. (observera också att detta självklart är endast två exempel jag valt att använda på klyschor som nöts lite för flitigt…. Det finns självklart många andra exempel också, men jag valde just dessa två, eftersom de var de allra flitigast använda bland de manus vi fick in.) Men VILL man få sitt första manus utgivet är det faktiskt ett utmärkt råd jag ger. Men jag misstänker att om man inte är beredd att lyssna på mig första gången jag säger det, kommer man inte ta till sig det andra gången heller… Så jag har istället bett en ytterst kompetent förlagsperson besvara och förklara varför jag gav ett sådant råd. Jag har bett min fantastiska förläggare Karin Linge Nordh – som i många år på daglig basis läst och bedömt manus för utgivning. Så här kommer Karins svar på råden jag gav utifrån manusen ni skickade in till oss. (Och Karin satt ju för övrigt också med i gruppen som bedömde era manus.) Svar från Karin: Som förläggare läser jag mängder av manus varje vecka. Att säga på förhand vad det är jag är på jakt efter är svårt, eftersom det handlar om just det att jag vill bli överraskad. Jag vill hitta en författare som har en originell historia, en spännande miljö, en fascinerande, annorlunda huvudkaraktär eller en egen röst. Just nu är svenska deckare mycket populära, och eftersom jag har den stora glädjen att vara Camilla Läckbergs förläggare får vi på Forum in otroligt många deckarmanus. Då gäller det verkligen att sticka ut, för att mitt och mina medarbetares intresse ska väckas. När man aldrig har skrivit en bok förut förstår jag att man sneglar på redan utgivna, framgångsrika författare. Men det absolut viktigaste är att lyssna inåt och hitta sin egen röst, sitt eget sätt att berätta en historia. Det är farligt att tro att det finns ett formulär 1 a för hur ett deckarmanus ska se ut. Tvärtom, skulle jag vilja säga. Ett exempel (av många!) på det som ofta förekommer i deckarmanus är att ett lik hittas av en person som är ute och går med en hund. Det är naturligtvis inget fel på det i sig, eftersom det de facto händer i verkligheten, men om man har läst alltför många liknande scener upplevs det helt enkelt uttjatat och stereotypt. Ska man ha med en sådan scen måste man se till att det finns laddning, spänning och originalitet i skildringen. Detsamma gäller det Camilla skrev om en huvudperson som tittar sig i spegeln. Naturligtvis kan även sådana scener vara berättigade, men om man använder sig av det som ett stilistiskt grepp på sidan ett för att beskriva huvudpersonens utseende så känns inte heller det speciellt originellt. Överhuvudtaget är det inte viktigt att klargöra huvudpersonens hår- och ögonfärg samt allmänna utseende direkt, vilket många förstagångsförfattare tycks tro. Satsa istället på att gestalta personens tankar och känslor, så att han eller hon får liv. Det finns mängder av olika sätt att sedan skildra utseendet, i den mån det behövs. Naturligtvis kräver inte vi att ett debutantmanus ska vara perfekt från början. Om vi antar ett manus får författaren mycket hjälp med såväl språkbearbetning som intrig, det viktiga är att få oss intresserade, att skriva så bra och fängslande att vi helt enkelt inte vill sluta läsa. Lycka till!
Related posts:
- Cesar och hans hundar-av Cesar Millan -utgiven 2009 Det kan
- Charlotte Hage, På hundars villkor-hundar är inte människor
- Varför nosar hundar varandra i baken?
- Hundar förstår oss bättre än vi tror…
- Hundars rädsla och aggressioner – Ingrid Tapper
2010-01-19 21:20:00 från 
