”För någon vecka sedan var sambon och jag på bio och såg Jane Campions senaste film, Bright Star. Man kan tycka att Bokomaten borde ha kunnat räkna ut i förväg att en film om en av romantikens största poeter, som kärade ner sig i grannflickan och dog vid 25 års ålder, skulle kräva en servett eller två och kanske vattenfast smink… Alls icke, tjöt som en fontän gjorde jag och halva publiken med mig. SOM det snörvlades på alla håll i salongen. Bara för att man blir rörd och lipar betyder inte et nödvändigtvis att filmen är bra dock, men det här är verkligen en film jag …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. För någon vecka sedan var sambon och jag på bio och såg Jane Campions senaste film, Bright Star. Man kan tycka att Bokomaten borde ha kunnat räkna ut i förväg att en film om en av romantikens största poeter, som kärade ner sig i grannflickan och dog vid 25 års ålder, skulle kräva en servett eller två och kanske vattenfast smink… Alls icke, tjöt som en fontän gjorde jag och halva publiken med mig. SOM det snörvlades på alla håll i salongen. Bara för att man blir rörd och lipar betyder inte et nödvändigtvis att filmen är bra dock, men det här är verkligen en film jag rekommenderar. Så skönt att se en riktigt bra film på bio efter att ha blivit besviken på pekoralet om de utomjordiska smurfarna (jag vet att min åsikt om Avatar går emot världens samlade kritikerkår, med så är det) och även otroligt skönt med en lågmäld film. För det är stor dramatik det här, men i det lilla. Den unge Keats förälskar sig sakta i den mer lättsamma Fanny Brawnes. Fanny är redan från början fascinerad av den unge författaren och kommer på olika ärenden för att uppsöka honom och kärleken spirar så sakteliga. Men deras förhållande är dömt från början. Keats är fattig och har inte råd att gifta sig men de förlovar sig så småningom ändå. Hans fysik är inte heller den starkaste och de kalla engelska vintrarna går hårt åt honom. Åh, vad bra det här är. Fotot är självklart urvackert och den tafatta kärleken som lyser igenom i kemin mellan skådespelarna är påtaglig. När jag hör Keats dikter läsas upp kastas jag dessutom bakåt i tiden till den flicka som upptäckte sin mammas ”Golden Treasury of English Verse” i bokhyllan och för alltid fick en sned bild av kärleken efter alla sonetter och poetiska epos. Även om just Keats aldrig var favoriten nummer ett. Bildspråket och den återhållsamma kärleken kontrasterar väl mot de stora orden i Keats dikter. Det hade lätt kunnat bli för mycket men istället blir det precis lagom. Och som man känner med stackars Fanny på slutet fast man redan i förväg vet att det här inte kommer sluta bra… Det är inte lika storslaget som Pianot, men det är också en stor konst att välja det fomrat som bäst passar historien och jag tror verkligen att den här berättelsen har fått precis rätt inramning. Skynda att se innan den försvinner från biodukarna, och ladda gärna med en dikt heller två hemma först. Själv plockar jag fram mitt eget ex av ”Golden Treasury..” och bläddrar lite i, i efterhand.
Related posts:
- Byron, Shelley och Keats som romanfigurer
- Can you blame us ? CAN you blame us ?
- Poesi+Film = Sant
2010-01-19 14:48:00 från 
