”Är drömmen om intimitet den sista utopin? Det är inte jag som ställer frågan, utan Jan Arnald, i tidskriften Aiolos. Jag har inte läst det numret (men blir genast mycket nyfiken). Arnald skriver också: »Är det vi bevittnar i samtiden den alltmer desperata viljan men oförmågan till intimitet? Är det därför vi hela tiden måste söka oss längre och längre in i intimsfären« Det här påminner mig om Jan Arnalds senaste bok, Intimus, som är en psykologisk thriller och samtidigt en kärleksroman. Boken handlar om Mirra och Ferry som möts på Ninety Mile Beach i Australien. …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Är drömmen om intimitet den sista utopin? Det är inte jag som ställer frågan, utan Jan Arnald, i tidskriften Aiolos. Jag har inte läst det numret (men blir genast mycket nyfiken). Arnald skriver också: »Är det vi bevittnar i samtiden den alltmer desperata viljan men oförmågan till intimitet? Är det därför vi hela tiden måste söka oss längre och längre in i intimsfären« Det här påminner mig om Jan Arnalds senaste bok, Intimus, som är en psykologisk thriller och samtidigt en kärleksroman. Boken handlar om Mirra och Ferry som möts på Ninety Mile Beach i Australien. Tjugo år senare lever de på varsitt håll, båda instängda i ett parförhållande som inte gör dem lyckliga. Och när Mirra sitter på fertilitetskliniken med sin man minns hon löftet hon gav för 20 år sedan: Att hon och Ferry ska mötas igen en gång, på samma strand. Men det visar sig snart att något är fel. Något har bränt bort stora delar av Mirra och Ferrys minne. Kvar finns längtan djupt nere, att en främling på en strand för 20 år sedan innebär räddningen. Att det handlar om att ta sig tillbaka dit, till kanske den enda stund de upplevt riktig intimitet. I den intimiteten finns också nyckeln till dem själva. Det är intressanta frågor Jan Arnald väcker i den här boken. Kanske är det därför jag blir fast. Eller så är det för att se hur denna väv egentligen hänger samman, för att fylla i de tomrum som Arnald lämnar i berättelsen. Något får mig att läsa vidare, trots att jag känner en växande känsla av obehag. Utan att avslöja för mycket: Sökandet tar med både Mirra och Ferry på en omvälvande resa. Jan Arnald varvar också med berättelser från andra tider, som på olika sätt ger eko i nutiden. Då och nu vävs samman och inget verkar vara en slump. Men något skorrar allt mer falskt. Läsaren får inte någon riktig chans att skapa en egen relation till Mirra och Ferry. De gestaltar den problematik som Arnald sinnrikt har satt samman. Men de lever inte. Redan från början är tonläget högt uppskruvat, känslorna målade med palettens starkaste färger. Ändå är det svårt att se vad som egentligen står på spel. Läsningen handlar allt mer om att jag mekaniskt vill se vad som egentligen motiverar det uppskruvade tonläget. Jag gissar hur Arnald har tänkt. Den falskhet man känner hos karaktärerna är också en av berättelsens poänger. Inte förrän precis på slutet förstår man vad som egentligen format Mia och Ferry, på riktigt. Men inte heller i slutet uppnås någon katharsis, någon rening. Intimiteten byggde egentligen på en lögn. Är det just detta Arnald vill visa: Att intimiteten verkligen är en utopi? Min protest är svår att formulera utan att avslöja slutet. Men det som motiverade känslornas intensitet, och i förlängningen också berättelsen, var falskt. Allt som blir kvar hos läsaren är förnimmelsen av romanbygget, den gestaltad idén istället för den ärliga känslan. De mer problematiska sidorna gör också att de viktiga frågor Arnald tar upp, om passion, intimitet och förlåtelse inte förlöses i mig. De stelnar i en känsla av obehag. Just detta är min största invändning mot Arnalds bok: För även litteratur man inte gillar kan väcka något ärligt inuti sin läsare. Här kommer tyvärr alla sådana känslor av sig. Det är synd, på så i grunden intressanta frågeställningar.
Related posts:
- Jan Arnalds nya
- En bekännelse
- Får man rekommendera en timma television?
- Om konsten att hålla i en ficklampa
- …och en undflyende författare!