”Tyvärr råkade jag hoppa i kronologin när det gäller Kjell Erikssons nionde (i en serie om tio) Ann Lindell- deckare. Läste den en vecka efter avslutande ”Öppen grav”. Det var ett misstag, jag vet inte varför det blev så, jag har alltid haft full koll på Erikssons utgivningar . Nåväl, det är ingen katastrof, böckerna står sig bra som fristående historier. Den här gången har Kjell Eriksson placerat sin huvudhistoria bland Uppsalas hemlösa dock utan att ha några djupare ambitioner att bena i problematiken, vilket känns lite fattigt. För en uppsalabo är det alltid roligt att …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Tyvärr råkade jag hoppa i kronologin när det gäller Kjell Erikssons nionde (i en serie om tio) Ann Lindell- deckare. Läste den en vecka efter avslutande ”Öppen grav”. Det var ett misstag, jag vet inte varför det blev så, jag har alltid haft full koll på Erikssons utgivningar . Nåväl, det är ingen katastrof, böckerna står sig bra som fristående historier. Den här gången har Kjell Eriksson placerat sin huvudhistoria bland Uppsalas hemlösa dock utan att ha några djupare ambitioner att bena i problematiken, vilket känns lite fattigt. För en uppsalabo är det alltid roligt att läsa Eriksson, och kanske är detta – tillsammans med Prinsessan av Burundi – den historia där jag känner igen min stad allra bäst. I det digra persongalleriet dyker det dessutom upp en och annan verklig uppsalaprofil, vissa t o m under eget namn. Parallellt med mordgåtan utspelar sig ett relationsdrama som jag misstänker är det avsnitt som författaren koncentrerat sig mest på. För så är det nästan alltid när det gäller Eriksson. Det finns alltid en annan ”viktigare” berättelse att berätta än själva brottet. Ibland kan det blir irriterande. Jag tycker ofta att Kjell Eriksson är mindre noggrann med själva mordintrigen. Brotten ter sig (ibland) orimliga, våldet som brukas står ej (ibland) i relation till brottet etc, etc …ofta lämnas många lösa trådar som aldrig får någon förklaring. Personligen skiter jag i sådant, men är man en deckar-konnässör av den traditionella sorten förstår jag att man stör sig på dylikt ”slarv”. Men den här gången tycker åtminstone jag att det mesta faller på plats… och så är det ju det här med Uppsala. Kanske är det ointressant för människor som inte känner staden, men min favoritpassage är när en av bokens huvudpersoner ( en åldrande missbrukare) i sakta mak glider fram genom Uppsala i en roddbåt. Från Fyrisån ser han staden och han minns fabriken där farsan jobbade, kolonistugan där han lekte barn, trappan där han brukade sitta och öla osv. osv. För mig räcker det långt. Svarta lögner hamnar, tillsammans med Prinsessan från Burundi, i min absoluta Eriksson-topp.
Related posts:
- Svarta lögner, rött blod
- Kjell av Kjell Eriksson
- Kjell – Kjell Eriksson
- Kjell Eriksson-Öppen grav
- Kjell Eriksson: Öppen grav – Bokomdöme
2010-01-05 13:11:00 från 
