”Åsa Beckman skriver i DN om manliga genier med rätt att svina, om vår genanta acceptans när de upphöjda gör ned sina medmänniskor. Så vad tillåts egentligen i den vägen? Har konsten rätt att skada? I pjäsen 7:3 Återbesöket på Uppsala stadsteater är det Lars Noréns tur att mobbas. Han förlöjligas, och publiken deltar som roade betraktare. Hur tänker pjäsens författare Dennis Magnusson, som skrivit pjäsen? Är hans konst oantastlig, oavsett vad den gör med människor? Här är handlingen given på förhand i form av en bakgrund i verkliga mord och stor tragik. Vårt …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Åsa Beckman skriver i DN om manliga genier med rätt att svina, om vår genanta acceptans när de upphöjda gör ned sina medmänniskor. Så vad tillåts egentligen i den vägen? Har konsten rätt att skada? I pjäsen 7:3 Återbesöket på Uppsala stadsteater är det Lars Noréns tur att mobbas. Han förlöjligas, och publiken deltar som roade betraktare. Hur tänker pjäsens författare Dennis Magnusson, som skrivit pjäsen? Är hans konst oantastlig, oavsett vad den gör med människor? Här är handlingen given på förhand i form av en bakgrund i verkliga mord och stor tragik. Vårt intresse väcks redan av detta, vilken författare som helst begriper att sådan aktualitet och drama lockar. Det sägs att Lars Norén själv öppnat för att kritiseras genom att självutlämnande skriva en lång dagbok där han både klagar, kritiserar och skryter. Man får reda på hans svaghet för skönhet, vackra kläder, god mat, man läser om hans koketta självbild. Samtidigt finns raka motsatsen; rädsla, ånger, medmänsklighet, respekt för musik, omsorg om nära och kära. Hans förhållande till skrivandet är ett rent beroende. Några personer råkar ut för hans stränga dom, och det har upprört. Naturligtvis kan han kritiseras, som alla andra författare. Men nu ska han förlöjligas inför öppen ridå. Eller är det hans arbetssätt som ska beskådas? Om det är det senare så finns det ett intressant stråk i pjäsen; det är den intellektuelles koketta längtan efter närkontakt med ”riktiga busar”, in real life, på deras hemmaplan. Att våga närma sig det man inte känner till. Det hade blivit en annan pjäs om den tråden fått vävas vidare. Nu blir det i stället en pjäs där den icke närvarande fräcka, kaxiga författaren härmar och pekar finger åt den kände dramatikern, allt medan vi som betalat för att stå på skolgården tittar på och skrattar. Det är som om en främmande fågel flugit in i vår biotop; nu skrämmer vi honom, han hör inte hemma här! Pjäsens Norén skildras som aningslös i mötet med brottslingarna, men han vill ändå dra fördel av ett samarbete med dem: han vill skylta med sin goda avsikt med busarna. Han är pretentiös, bortskämd av sina kvinnliga kollegor. Han är egotrippad. Han är naiv och ynklig. Han vill bara skriva. Lars Norén är inte någon historisk person vars öde vaskats fram ur dammiga luntor. Han är en nu levande människa. Jag anser att man har orsak att stanna upp och tänka till. Vad blir nästa grej? Vem vill stå kvar på skolgården? Vem applåderar? Annagreta
Related posts:
- Lars Norén i alla former
- Penelope 3 – det svåraste, att mötas och förstå
- Frågor till vännen M som är alldeles för långt bort
- Ture blåser bort
- Den som inte tar bort luddet ska dö
2010-01-16 13:34:02 från 
