”I de flesta mänskliga processer kommer väl tillfällen då man frågar sig: vad är min motivation för att göra det här? Gör jag det ”bara för att jag vill bli sedd”? Gör jag det kanske för att skapa en fin image åt mig själv (också för att bli sedd i så fall) ? Gör jag det för att tillgodose ett behov som jag tror att andra har (och där är väl min längtan också efter att bli sedd, antar jag). Absolut inget fel i att vilja bli sedd, det är ju ett grundläggande behov (se bilden). Men uttrycken det tar sig kan ju verkligen se olika ut. Och: kommer det jag vill säga …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. I de flesta mänskliga processer kommer väl tillfällen då man frågar sig: vad är min motivation för att göra det här? Gör jag det ”bara för att jag vill bli sedd”? Gör jag det kanske för att skapa en fin image åt mig själv (också för att bli sedd i så fall) ? Gör jag det för att tillgodose ett behov som jag tror att andra har (och där är väl min längtan också efter att bli sedd, antar jag). Absolut inget fel i att vilja bli sedd, det är ju ett grundläggande behov (se bilden). Men uttrycken det tar sig kan ju verkligen se olika ut. Och: kommer det jag vill säga DESSUTOM djupare inifrån, känns det som ett naturligt flöde? Som något jag vill bidra med? Hittills har jag varit förvånad över hur kul och otvunget det har känts att blogga. Men strax efter att jag hade publicerat min förra post hände något; en följare hoppade plötsligt av. Det kan ju ha varit av tidsbrist, eller för att hon väntat sig en blogg som handlade mer om litteratur, eller vilken annan anledning som helst – men min reaktion på det (efter en post som var extra känslig) var att inse vad bloggandet faktiskt är: en flaskpost man sänder ut i cyber space, och man vet ingenting om vilka mottagarna är! Och är det något som livet har lärt mig, är det att vad man säger kan uppfattas eller tolkas ungefär hur som helst – det man menar som allvar kan tas som ett dåligt skämt, det man menar som ironi kan uppfattas som allvar, och så vidare. Dessutom (i motsats till flaskposten) förblir det man lägger ut på nätet utlagt någonstans i tämligen eviga tider. Och – i motsats till tryckt litteratur – det slinker lätt iväg oövertänkt. Jag började fundera på vad man egentligen kan skriva i en blogg. Hade jag lämnat ut mig själv på ett oövertänkt sätt? Trott mig ha något att bidra med men bara uppfattats som självförsjunken? Kräver bloggosfären ett kortfattat, lätt kåserande tonfall? Är den snarast en plats för korta notiser och kulturrekommendationer? Sådär höll det på. Och samtidigt ett slags pinsam känsla av att min reaktion var allt från alltför barnslig och sårbar till att den var… typ bortskämd eller nåt. Och att jag absolut inte visste hur jag skulle fortsätta. Ville ju vara ”autentisk” och allt det där. Skriva fritt. Sedan hände följande: jag fick en positiv kommentar och blev genast tacksam och motiverad… någon hade fått ut något av vad jag skrev. Osedd- sedd. Så stor roll spelar vår längtan efter att bli sedda, och få bidra med det vi upplever som våra insikter. Åtminstone är MIN längtan efter det så stor, tydligen. Kan vara bra att vara medveten om, när man tror att man alltid är himla himla självständig. Ingen är det, gissar jag. Och jag antar att vi inte ska vara det alltid heller – vi ingår ju i ett sammanhang. Jag antar som sagt att detta med att bli sedd är ett grundläggande mänskligt behov. Ett annat är att dra gränser när man behöver det. Men det är en annan historia. Den tar vi någon annan dag när jag är i kontakt med DET behovet. Vi växlar ju mellan dedär båda behoven och båda är lika nödvändiga….
Related posts:
- Klassen som inte vill synas blir sedd
2010-01-19 11:12:00 från 
