2010-01-07 14:13:00 från
”Första gången jag hörde talas om Haruki Murakami var nog för bortåt två år sedan eller så, när jag läste en recension av Sputnikälskling (ja, det kanske var ett sent uppvaknande, men så kan det vara ibland!). Denna text som beskrev en historia om en ung man kär i ung kvinna med författarambitioner som är kär i en (elegant – det magiska ordet) äldre kvinna fick mig att tänka att jag borde läsa boken. (Det var troligtvis denna recension i Dalarnas Tidningar jag läste. Här är ett exempel från bloggvärlden, och här är Tekoppens tankar .) Fast det dröjde och dröjde. …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Första gången jag hörde talas om Haruki Murakami var nog för bortåt två år sedan eller så, när jag läste en recension av Sputnikälskling (ja, det kanske var ett sent uppvaknande, men så kan det vara ibland!). Denna text som beskrev en historia om en ung man kär i ung kvinna med författarambitioner som är kär i en (elegant – det magiska ordet) äldre kvinna fick mig att tänka att jag borde läsa boken. (Det var troligtvis denna recension i Dalarnas Tidningar jag läste. Här är ett exempel från bloggvärlden, och här är Tekoppens tankar .) Fast det dröjde och dröjde. Först för att jag glömde bort den. Sedan för att jag glömde bort både titeln och vad värre är, författarnamnet. Då och då hände det att jag letade efter något japanskklingande under både H och K på biblioteket, innan jag slutligen fann Murakami … Jag hittade dock inte just ”historien om tjejen som blir kär i den vackra äldre kvinnan” någonstans, men tillägnade mig en uppfattning om Murakami som en mycket speciell författare. Fågeln som vrider upp världen har legat på min byrå och väntat sedan i somras, Kafka på stranden väntar sedan julen, men nu har jag då i alla fall till sist läst Sputnikälskling . Jag blev naturligtvis genast förälskad i boken. Mycket snart insåg jag också att den är så mycket mer än mina första ytliga observationer. Mycket… och samtidigt är det en så enkel berättelse. (Eller som det uttrycks hos Calliope Books ”Om jag blir författare någon gång skulle jag hemskt gärna vilja bli lika genial som Murakami. Det verkar så lätt när han gör det. Så naturligt.”) Fast med tydliga (och trovärdiga) inslag av fantastik. Inte så att det blir direkt ”övernaturligt”; tvärt om känns det på något vis verklighetsnära. Trots att det utmynnar i att bokens centralgestalt Sumire bokstavligt talat går upp i rök; eller åtminstone försvinner hon spårlöst. Den omöjliga gåtan lämnas olöst – men inte avfärdad; någon form av förklaring finns ändå. Den här romanen gestaltar att verkligheten är komplexare än vad de flesta vill/kan inse; allt Haruki Murakami gör är att sträcka ut handen och visa hur det förhåller sig — att det irrationella, drömda och dolda är lika verkligt som ”det vi (tror att vi) vet”. En av mina första iakttagelser (detta om verklighetsgreppet kom senare) var att Sputnikälskling är en helt oemotståndlig roman på grund av sin charm, humor och självklara enkelhet – här finns inte en gnutta av de ansträngda putslustigheter som annars utmärker ”roliga” böcker — ack, en bok behöver alls inte vara sådan för att man ska svepas med av den med ett leende! (Det vill säga, jag skulle inte i första hand beskriva den som en rolig bok, men här finns definitivt humor.) Den andra iakttagelsen handlade om textens djup – för utan att romanen är ett dugg tung, så har den djup och eftertänksamhet. Det finns även poetisk skönhet – med jämna mellanrum baxnar man inför de underbara formuleringarna och de välfunna liknelserna. Lyrisk lekfullhet. Man drabbas lätt av vördnadsfull avund, som samtidigt är ren njutning. Fantastikinslagen finns förresten mest närvarande som en slags grundton som försiktigt presenteras i början (Sumire antar att hon kanske kommer att ”gå förlorad” genom sin kärlek till Myu, och det konstateras: ”Hennes föraning – naturligtvis är det något jag har förstått nu i efterhand – var till 120 procent korrekt”), och detta förstärks kanske av mina förväntningar på att sådant ska finnas hos Murakami. Under långa stunder glömmer jag att tänka på det, och väntar bara spänt på att få veta hur det ska gå , trots att det länge inte alls är några stora saker som händer. Till sist, i denna berättelse om vänskap, kärlek, åtrå, skapande, verklighet och dröm (allt detta hänger ihop/sätts samman/måste ibland skiljas åt, för att på något vis gestalta verklighetens många dimensioner, och/eller det mest självklara av allt i livet), tänker jag att det också är en sorglig berättelse. Sorgset. Och till sist smärtsamt. För att slutligen, kanske, slå över i ytterligare en ton. Naturligtvis kan man även diskutera Sputnikälskling mer i detalj, i sina enskildheter. Berättaren, läraren K, och hans förhållande till Sumire… ”Tintomaravibbarna” som väl kommer mer från mitt huvud än Murakamis… litteraturen/musiken och olika förhållningssätt till skapandet och njutningen av dem som finns med som ett tema, eller det sexuella begär som hela tiden finns närvarande, och inte minst återvändsgränderna det möter, och ensamheten. Myū och hennes klyvnad (eller dubbelhet!) , hennes tragik, som på något spelar en nyckelroll i detta stillsamma men intensiva drama… Jag själv nöjer mig med detta. *** När Myū fick syn på Sumires pappa fick hon för ett ögonblick inte fram några ord. Sumire kunde höra henne dra efter andan. Det var ett ljud som påminde om när man försiktigt drar undan en sammetsgardin och släpper in det fridfulla, naturliga morgonljuset för att väcka någon som man bryr sig mycket om. *** En kypare med rovfågelsansikte kom genast fram bakom henne och fyllde det stora tömda glaset med isvatten. Det klirrande ljudet ekade i Sumires förvirrade huvud som jämrande läten från en rövare instängd i en grotta. *** Snurrar den här planeten runt genom att livnära sig på människors ensamhet? *** När jag började läsa den här boken var jag inställd på att tycka om den. Helt förberedd var jag ändå inte! Jag är glad att jag (med tanke på att jag läser jämförelsevis få böcker nu för tiden) ändå rätt ofta lyckas läsa så bra böcker! Naturligtvis ska jag läsa mer Haruki Murakami. Så nu när jag snokar runt efter recensioner, omdömen, texter (vilket jag alltid känner mig manad att göra då jag verkligen gillar något jag läst) blir jag en aning häpen över att många tycks uppleva ett motstånd mot den här berättelsen. Hur kan det vara så att jag genast flög in i den när andra tyckt att den inte alls griper tag förrän mot slutet? Kanske för att boken inte motsvarar andras höga förväntningar, som ju jag inte hade eftersom det här var det första jag läste? Nej, jag tror att sådant beror på ens personliga tillgänglighet… Det är inte bara en sak, utan en rad ID-faktorer jag för min del kan ta fasta på. Och så är det väl alltid med de böcker som man tycker bäst om – man upplever ett tilltal, som är mycket subjektivt och kanske mystiskt. Som, bara ett exempel, denna recensent : det är stor skillnad mellan att själv drömma och att lyssna på någon som berättar om sina nattliga äventyr – det senare är ofta trist, eftersom få drömmar är meningsfulla för någon annan än den som drömt dem. När Murakami är i god form skapar han en värld där drömmens logik är total och där händelserna hakar i varandra på ett sätt som är på samma gång suggestivt och fullkomligt självklart. När han – som här – är i mindre god form pratar han om sina drömmar medan jag, läsaren, undrar varför. För det första blir jag både nyfiken och lite rädd för Murakamis övriga böcker, för det andra undrar jag varför recensenten undrar. Kanske är det helt enkelt så att jag har drömt samma dröm. Detta: ”Det är vad som händer här: bitarna faller isär och jag känner ingen lust att vara medskapande, att tolka, fylla i, tillmäta betydelse.” – det är ju just bara en åsikt. Det är vad som händer för denna recensent, men det behöver inte vara så för alla. Vi lägger alla in en massa känslomässiga värderingar i det vi läser beroende på personlig smak och erfarenheter. Det är inte ens så enkelt som att alla tjejer som varit förälskade i en äldre kvinna behöver älska denna bok. Men med allt sammantaget, så blir jag en ytterst aktiv medskapare. I mina tankar granskar jag mina rörelser ut och in mellan olika dimensioner. Man kan väl klyvas i två och försvinna av många olika orsaker (jag kan inte säga att K, Sumire eller Myū upplevt detsamma som jag) numera tror jag även på att den andra/första halvan kan återvända från sin exil. I detta ser jag en form av mening/budskap i Murakamis bok – jag kan se något reellt i det som händer och personernas relationer till varandra. Och det är ju det som är så djupt fascinerande med litteratur. Att man kan gå omkring i andras drömmar och mötas där.
Related posts:
