”Det är alltid lika märkligt när man avslutar en bok utan att kunna sätta fingret på vad det egentligen är man känner. Även om det idela är att blir huvudstupa förälskad i en bok så vill jag nog ändå påstå att jag föredrar att tycka illa om en bok, om alternativet är att inte känna något alls. Lite så är det nu, när jag har läst ut Tusen skärvor tillit av Helena von Zweigbergk. Kort fattat handlar boken om Jessicas och Toms förhållande. Det startar passionerat och sådär förbehållslöst besatt, trots att de är väldigt olika. Jessica arbetar som socionom och Tom …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Det är alltid lika märkligt när man avslutar en bok utan att kunna sätta fingret på vad det egentligen är man känner. Även om det idela är att blir huvudstupa förälskad i en bok så vill jag nog ändå påstå att jag föredrar att tycka illa om en bok, om alternativet är att inte känna något alls. Lite så är det nu, när jag har läst ut Tusen skärvor tillit av Helena von Zweigbergk. Kort fattat handlar boken om Jessicas och Toms förhållande. Det startar passionerat och sådär förbehållslöst besatt, trots att de är väldigt olika. Jessica arbetar som socionom och Tom som arbetar som… ja, han arbetar kanske inte så mycket som han strävar efter ett avslappnat liv i Stockholms kultursfär. Jessica blir gravid, de får sin dotter Greta och för varje dag som går skrynklas förhållandet ihop allt mer. Det började så starkt , så många absurda tankar ges uttryck för på ett så otroligt trovärdigt sätt att jag skrattade gång på gång. Men jag skrattade inte för att det är roligt, jag skrattar för att det är sorgligt. Tragikomiskt, kanske. Allt det där man tänker utan att säga. Jag tycker att Helena von Zweigbergk gör det otroligt bra, hon drar fram alla små saker som oftast finns i ett förhållande vare sig man vill eller inte. Men hon sätter ett förstoringsglas över dem, och låter dem bli en egen karaktär i romanen. Att hon är bra på att skildra relationer i gråskala visste jag redan eftersom jag läst Ur vulkanens mun . Likaså skildrar hon med briljans hur lätt det är att bli beroende av en person, av att bli beroende av att behålla sin bild av en person, en relation. Beroendet som är kärleken, vilken förändras och kan mynna ut i något vagt minne av en känsla som talar om hur det borde vara. Hon är ohyggligt duktig på att berätta historien om relationer där det inte alltid är så enkelt som att göra slut eller göra bättre. Och så är ju livet, det är oftast en miljon steg man måste gå mellan början och slut, och felstegen blir förstås statistiskt sett omöjliga att undvika. På så vis är Helena von Zweigbergk nästan ensam i sitt slag, kan jag tycka. Just det att det känns äkta, realistiska situationer och realistiska reaktioner. Men varför känner jag då ingenting? Mja, det är ju aldrig helt enkelt att sätta fingret på en så diffus känsla som intetheten. Jag tror det har att göra med att det dels blir för utdraget. Jag tycker att 400 sidor är för mycket för den här berättelsen. Jag förstår varför, men det blir så linjärt och… långt, helt enkelt. Jag hade velat se boken mer kärnfull, istället blev jag trött på Jessica och Tom och deras förbannade problem och outtalade aggressioner. Jag vet att många anser att Helena von Zweigbergk är den bästa svenska författaren vad gäller relationsromaner, att hon tillåter den där gråskalan att träda fram. Och jag håller som sagt med till viss del, med en hel del reservationer. Hennes böcker rör på något vis inte min kärna. Att jag känner igen situationer och reaktioner, det räcker inte. Jag vill dras in i känslan. Bli uppslukad. Borde jag bli mer ingående kring varför? Hoppas inte, för jag kan inte. Dessutom tyckte jag precis som förra gången att slutet var en smärre katastrof. Och tyvärr är det ju så, att slutet ofta är det som förföljer en då man slagit ihop en roman för sista gången. På det stora hela är Helena von Zweigbergk en intressant författare, jag uppskattar böcker som vidrör det vardagliga. Diskbänksrealism if you will. Jag uppskattar dramat i det lilla, det behöver inte alltid vara svulstiga romaner som liksom vilar under historiens vingslag. Det är underligt, jag saknar alltid något då jag läser hennes böcker men jag vill uppenbarligen läsa vidare. Något lockar, och det är ändå ett gott betyg – det är kanske inte böcker man bär med sig tätt intill hjärtat, men någonstans i det svårförklarade är det trots allt böcker som berör.
Related posts:
- Tusen skärvor tillit av Helena von Zweigbergk
- Tusen tankar. Tusen problem.
- Kommunicera med tillit – låt barnen utvecklas fritt
- Tusen strålande solar
- Sånt man bara säger av Helena von Zwiegbergk
2010-01-22 10:45:52 från 
