”Förra helgen var jag på Värmdö igen, och besökte det där Sommarhemmet som Peter Pohl har skrivit så mycket om, och jag läst om så många gånger. Jag läste alltså om en av mina favoritböcker Klara papper är ett måste , den kronologiskt sista boken i serien om Micke Stenberg. Det är möjligt att man uppskattar boken mer om man har suttit i elevrådet sedan andra klass, och att det är därför jag tycker Stenbergs paragrafryttarlek med råttan är så underhållande. Jag var inne på det spåret när jag skrev om boken sist , och den som vill veta handlingen kan uppdatera sig …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Förra helgen var jag på Värmdö igen, och besökte det där Sommarhemmet som Peter Pohl har skrivit så mycket om, och jag läst om så många gånger. Jag läste alltså om en av mina favoritböcker Klara papper är ett måste , den kronologiskt sista boken i serien om Micke Stenberg. Det är möjligt att man uppskattar boken mer om man har suttit i elevrådet sedan andra klass, och att det är därför jag tycker Stenbergs paragrafryttarlek med råttan är så underhållande. Jag var inne på det spåret när jag skrev om boken sist , och den som vill veta handlingen kan uppdatera sig där. Det finns ju många sätt att angripa ämnet omläsning av böcker. En sak som jag aldrig slutar fundera över är varför jag ständigt återvänder till vissa. Och varför jag fortfarande tycker de är bra. Ja, att man har ljuva minnen kring en bok är inte så konstigt, men det är inte alltid dessa minnen säger något om bokens kvaliteter. I stället kan det vara omständigheterna kring läsningen som påverkar: man fick boken av en kär person; man läste boken i en underbar omgivning; man mådde väldigt bra när man läste boken; man mådde väldigt dåligt men kände sig bättre när man läste boken; boken var mycket bättre än alla andra bottennapp man läste vid samma tidpunkt… Det är ju faktiskt först vid en omläsning – när man träffar boken i ett annat sammanhang, så att säga – som man på allvar upptäcker om det är en bra bok. Ibland visar det ju sig inte vara det (och i och med en sådan omläsning förloras inte sällan även det skimmer som vidhäftade den första läsningen – oftast till stor sorg!). Men Pohls bok är alltså en bok som håller för omläsning hos mig. Om och om igen. Jag vet faktiskt inte hur många gånger den här har gåtts igenom. 5-6 gånger i sin helhet, och ytterligare lika många gånger i nån slags halvhet, där jag slår upp en sida mitt i, börjar läsa och inte kan sluta. Och jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som lockar med just den här boken. Vad fyller den för behov hos mig, och säger den något om mig? Jag har aldrig varit ungdomsledare (även om det i vissa fall är en definitionsfråga hur man ska definiera rollen som universitetslärare). Jag är inget romantiserande kollobarn, och har varken arbetat specifikt med problembarn eller varit ett själv. Så när jag analyserar varför jag dras till Klara papper är ett måste så kan jag tänka mig några saker: Boken är lika spännande som en deckare. Eller en bättre liknelse är kanske ett amerikanskt rättegångsdrama när det är som bäst. För att förstå och få ut så mycket som möjligt av boken måste jag som läsare lägga samman pusselbitar som strös ut över de här dryga 500 sidorna. Även om hålen i pusslet inte är riktigt lika stora som i Pohls bok Janne, min vän gäller det att hålla i hatten där Pohl svänger sig med kanslisvenskan. Och jag är ju en läsare som alltid uppskattar att behöva tänka. Men ska jag vara ärlig (och om man nu över huvud taget ska göra en sån här analys så bör man väl försöka vara ärlig?) så tror jag att det är kärlekshistorien mellan Micke och Leena som lockar mest. Det är en sån där hopplös kärlekshistoria, där båda älskar varandra, men där de aldrig får varandra. Lika omöjligt som för Arvid och Lydia. Som för Tristan och Isolde. Leena går i nian första gången hon och Micke träffas, en januarikväll utanför Södra Latin. Micke är tjugofem år. Leena och medlemmarna i sällskapet ER (dvs Eliminera Råttan) leker spioner. Använder lösnord och kodnamn. Hon har ögon som gulnar när hon blir arg, och hon frågar i princip rent ut om Micke skulle göra vad som helst om hon bad honom. Skulle han kanske kunna köra över Råttan? Men nej, det kan Micke inte tänka sig. Över huvud taget är han rättrådig, Micke. Det han saknar i strategisk kunskap om schackspelande tar han igen i livserfarenhet, och han kan förutse att ER:s planterade bevis kommer slå tillbaka på dem själva. Kanske är det detta som vinner respekt hos Leena? Men läser man boken flera gånger uppfattar man nog att elektriciteten mellan dem finns redan från början. Ja, ibland tänker jag att hela boken i själva verket inte alls är en rättshaveristisk kamp utan en kamouflerad kärlekshistoria. När jag fastnar för en sådan tolkning så skulle jag kunna se det som ytterligare en bonus för den läsare som har både hjärta och hjärna. Nu läser jag glädjande nyheter att stycken som strukits ur originalmanuset till Klara papper är ett måste under 2010 ska publiceras i en bok kallad Berättelser från Sommarhemmet. Då börjar jag hoppas att det kanske en dag också kommer en uppföljare som berättar om fortsättningen om Micke och Leena. Vad hände när de träffades nästa gång, och åldersskillnaden på 9 år inte längre var så förskräckande? Visst finns det en fortsättning på den här historien? (Monica Nordström Jacobsson har också skrivit en avhandling som tar upp bland annat Pohls serie om Micke Stenberg, men den ska jag återkomma till vid ett senare tillfälle.)
Related posts:
- Tänkta tankar om den där boken jag läser.
- Om stress, eller varför jag skriver och läser så lite
- Den här boken handlar om Ingen
- Om den enda gången jag nämner deckare i den här bloggen är när jag sågar dem…
- Jag läser om Carina Rydbergs Den högsta kasten och det gör ont precis överallt
2010-01-22 13:32:00 från 
