Viktig bok om psykisk sjukdom

”Ann Heberleins ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” var – för att använda ett av mina absoluta hatuttryck – en riktig snackis när den kom ut för ungefär ett år sen. Att en välpublicerad forskare och debattör gick ut offentligt med sin psykiska sjukdom var något som rörde och upprörde många, samtidigt som boken fick strålande recensioner. Det är så svårt det här med självbiografiska böcker. Jag tycker att det är extremt modigt och välbehövligt att Ann Heberlein vågar ta upp ett såpass tabubelagt och stigmatiserande ämne som psykisk sjukdom, men jag är …”

Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Ann Heberleins ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” var – för att använda ett av mina absoluta hatuttryck – en riktig snackis när den kom ut för ungefär ett år sen. Att en välpublicerad forskare och debattör gick ut offentligt med sin psykiska sjukdom var något som rörde och upprörde många, samtidigt som boken fick strålande recensioner. Det är så svårt det här med självbiografiska böcker. Jag tycker att det är extremt modigt och välbehövligt att Ann Heberlein vågar ta upp ett såpass tabubelagt och stigmatiserande ämne som psykisk sjukdom, men jag är samtidigt inte särskilt förtjust i boken i sig. Teoretiskt sett applåderar jag den, men rent konkret så har jag en hel hög invändningar. Ambivalent much? ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” är en fragmentarisk självbiografisk text, uppbyggd som en enda lång dagboksanteckning eller som ett bekännelsebrev. Heberlein berättar öppenhjärtigt om hur hon hela livet kämpat med sin manodepressivitet, en sjukdom som påverkat inte bara hennes mentala hälsa utan också hennes ekonomi, arbetssituation och familjeliv. Vissa avsnitt är svidande bra. Som när Ann ser sig själv sittande i väntrummet till psykakuten i så många oliksa skepnader genom åren; som ung rebell, som forskare, höggravid, småbarnsmamma. Alltid med samma ångest, alltid tillbaka där hon började. ”Vem ringer man när man inte orkar leva?” Inläggen om hur psykisk sjukdom är så skuldbelagt och missuppfattat i vårt samhälle är också väldigt bra. Hon skriver att hon inte behöver tröst, hon behöver vård, och det är en sanning som tål att upprepas. Över huvud taget är alla de delar av boken som handlar om manodepressiviteten i sig väldigt bra skrivna; detaljerade och analyserande utan att bli melodramatiska. Mitt största problem med ”Jag vill inte dö…” handlar om Ann själv, den Ann som författaren Heberlein beskriver (hoppas jag). Hon är för det första en ganska obehaglig person, både osympatisk och självupptagen. Gång på gång återkommer hon till hur snygg hon är, hur produktiv och disciplinerad hon är när det kommer till sitt arbete, samt hur eftertraktad hon verkar vara. Kanske är det en del av hennes sjukdomsbild, men detta ständiga självhävdande står mig ändå upp i halsen. Samtidigt så tänker jag på alla de psykiskt sjuka som inte ens kan jobba – hur roligt kan det vara för dem att läsa om denna ständigt presterande kvinna som lär få dem att känna sig ännu mer värdelösa för att de inte ens kan sköta ett deltidsjobb? Och varför är det så viktigt för denna intellektuella och välutbildade kvinna att skriva om hur snygg och välklädd hon är? Just Anns aningslösa och självgoda sätt påminner mig om när jag läste Elizabeth Wurtzels ”Prozac Nation” för många år sen och blev förbannad över författarinnans egoism och skamlösa självgodhet. Speciellt minns jag episoden när hon stal en väns pojkvän (men det var ju synd om henne för hon var ju så deprimerad så att hon förtjänade att stjäla någons pojkvän) samt hur hon låg och grät på ett badrumsgolv iförd någon tjusig klänning. Behöver jag tillägga att jag avskydde ”Prozac nation” som pesten? Heberlein, som den forskare inom teologi och etik hon är, har också tyvärr en tendens att försvinna iväg i ganska långrandiga funderingar kring religion, skuld, skam och lacanska tolkningar. Vilken säkert är intressanta inslag i en bok om etik, men i en självbiografi känns det lätt en smula överlastat. Mina invändningar till trots så kan jag ändå rekommendera ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Mycket för att det ämne som Heberlein skriver om är så otroligt viktigt och för att det här och där i boken glimtar till av sanningar som jag ösnkar att fler vågade avslöja. Ann Heberlein – Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (Månpocket, 2009) Posted in Recensioner

Related posts:

1. Hur kan inredning vara så viktig när världen ser ut som den gör? En bok om Norrgavel / Ulf Beckman, Susanne Helgeson
2. En modig bok
3. När Jenny var 11 år fick hennes pappa Alzheimers sjukdom
4. Gå i kras – lev med bipolär sjukdom av Veronica Schelander
5. En bok om dagen håller doktorn borta