”Svartvintern är Marianne Cedervalls fristående fortsättning på Svinhugg , som jag gillade jättemycket. Tyvärr känns inte Svartvintern lika rolig. Affirmationer och spådomar under Hervors ledning känns lite påklistrat i den här berättelse och Miriams tvehågsenhet kring detta känns bara tjatigt och ointressant. Bättre är Hervor när hon svär och tar sig en sup – då känns hon igen! Jag har också lite svårt att komma in i berättelsen den här gången. Tycker att det är svårt att hålla i sär personerna och dessutom retar jag mig på alla klichéer som används …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Svartvintern är Marianne Cedervalls fristående fortsättning på Svinhugg , som jag gillade jättemycket. Tyvärr känns inte Svartvintern lika rolig. Affirmationer och spådomar under Hervors ledning känns lite påklistrat i den här berättelse och Miriams tvehågsenhet kring detta känns bara tjatigt och ointressant. Bättre är Hervor när hon svär och tar sig en sup – då känns hon igen! Jag har också lite svårt att komma in i berättelsen den här gången. Tycker att det är svårt att hålla i sär personerna och dessutom retar jag mig på alla klichéer som används flitigt, inte minst när det gäller byinvånarna i Kuivalihavaara, dit Miriam flyr efter att ha skadat en friare oavsiktligt med sina tankar. Hervor, som stannat kvar i New York, kommer förstås och gör Miriam sällskap. Det är ju trots allt hennes hemby och platsen där Miriam tjänstgjorde som läkare innan hon blev lurad på alla sina pengar. Och byn där de två blev riktigt goda vänner. I Kuivalihavaara finns den obligatoriska (?) skoteraffären, frisörsalongen, Konsum och förstås ett nedlagt hotell, som haft sina glansdagar en gång i tiden, men inte så mycket mer. De som bor där är som inskränkta norrlänningar mest*: en försupen arbetslös hustrumisshandlare, en predikant, en halvkorkad sladdertacka till frisör, två helylle-tanter som bjuder sina gäster på nybakade brödkakor och som spelar Yatzy tillsammans om kvällarna och så då ägaren till skoteraffären som är riktigt reko. Jag blir så trött. Mitt i allt detta så kommer den homesexuelle operasångaren Ralph Sörarve till byn och har planer för det förfallna hotellet som han ärvt av en mystisk beundrare. Det rör förstås om i grytan, ja, ni kan själva räkna ut vad som händer. Det hela är minst sagt förutsägbart. Visst är det lite småtrevligt rakt igenom, lite Änglagårdskänsla, men det är en bok som man kan vara utan (faktiskt!). Tycker jag. * Hoppas att ni förstod min ironi
Related posts:
- Ingen lästid alls
- Läsställning och lästid
- Tidig läggdags = mycket lästid
- Om att skapa lästid
2010-02-11 21:20:41 från 
