”Ser att Bokcirkeln i P1 ska läsa Joyce Carol Oates. Åsa Linderborg, Carin Mannheimer och Jan Guillou tar sig an hennes mästerverk Blonde, ihop med cirkelledaren Marie Lundström. I pressmeddelandet säger Jan Guillou »Joyce Carol Oates är den mest tekniskt briljanta författare jag känner till. Hon är för bra för att få Nobelpriset. Och för populär!« Tyvärr verkar det som att han har rätt. Men många skulle nog bli överlyckliga om hon äntligen fick priset. Den senaste Oates-bok jag läste var Dödgrävarens dotter, en otroligt skicklig och gripande roman. Mycket kortfattat: …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Ser att Bokcirkeln i P1 ska läsa Joyce Carol Oates. Åsa Linderborg, Carin Mannheimer och Jan Guillou tar sig an hennes mästerverk Blonde, ihop med cirkelledaren Marie Lundström. I pressmeddelandet säger Jan Guillou »Joyce Carol Oates är den mest tekniskt briljanta författare jag känner till. Hon är för bra för att få Nobelpriset. Och för populär!« Tyvärr verkar det som att han har rätt. Men många skulle nog bli överlyckliga om hon äntligen fick priset. Den senaste Oates-bok jag läste var Dödgrävarens dotter, en otroligt skicklig och gripande roman. Mycket kortfattat: Den tyskjudiska familjen Schwarts flyr från nazisterna till 30-talets USA. Som så ofta skildrar Oates samtiden genom en släkts öde. Tvånget att lämna sitt hemland bryter ner familjen, som lever i utanförskap och längtan bort. Våldets logik präglar också deras personliga relationer. Efter en fruktansvärd tragedi i familjen flyr den sextonåriga Rebecca hemmet. Så småningom tar hon jobb som hotellstäderska och hamnar i klorna på en äldre man med våldsamma tendenser. Mer vill jag inte avslöja, men hennes färd slutar inte där. Det ekar allt mer håligt i Rebecca. Vem är man när ens öde klippts itu? När man berövats sin historia och sina nära. Rebecca föds symboliskt nog på en färja mellan två länder. Hon har ingen riktig hemvist. Visserligen lyckas hon integrera sig allt mer i det amerikanska samhället. Samtidigt är hon totalt utlämnad i sin rotlöshet. Hennes sökande efter identitet präglar också relationerna, som så ofta hos Joyce Carol Oates. Ingen kan som hon beskriva kontaktlösheten människor emellan. I Fallen är det rent mästerligt: hur bristen på självinsikt och kommunikation äter upp vår möjlighet att komma riktigt nära. Den boken var tidigare min Oates-favorit. Men Dödgrävarens dotter är ännu svårare att värja sig emot. Den känns djupt personlig, kanske för att den tillägnas Oates egen farmor. Känner att jag skulle kunna fortsätta skriva om Oates en lång stund. Men så mycket tid har jag inte. Istället frågar jag er vilken som är er Oates-favorit? Det härliga är att jag inte lyckats läsa alla böcker i hennes rika produktion än. Men hittills är som sagt Fallen och Dödgrävarens dotter favoriterna.
Related posts:
- Joyce Carol Oates
- Ingen Oates för mig inte
- 2009-34: Joyce Carol Oates: Djur
- The gravedigger’s daughter – Joyce Carol Oates
- Joyce Carol Oates till stan
2010-02-02 18:57:45 från 
