2010-02-24 22:58:00 från
”Edmondstone Street 12 ( 12 Edmondstone Street ) David Malouf Översättning: Meta Ottosson ellerströms förlag 9789172472082 Önskar man som Författare charma mig är det ett säkert kort att skriva en berättelse om ett hus, så som Georges Perecs förtjusande amorpil La vie mode d’emploi . Inte för att jag för ett ögonblick inbillar mig att David Malouf då han skrev Edmondstone Street 12 – titeltexten i en samling om sammanlagt fyra berättelser – hade minsta tanke på att få en enkel bibliofil(le) på fall, men det får han icke desto mindre. Till viss del, ganska mycket till och …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Edmondstone Street 12 ( 12 Edmondstone Street ) David Malouf Översättning: Meta Ottosson ellerströms förlag 9789172472082 Önskar man som Författare charma mig är det ett säkert kort att skriva en berättelse om ett hus, så som Georges Perecs förtjusande amorpil La vie mode d’emploi . Inte för att jag för ett ögonblick inbillar mig att David Malouf då han skrev Edmondstone Street 12 – titeltexten i en samling om sammanlagt fyra berättelser – hade minsta tanke på att få en enkel bibliofil(le) på fall, men det får han icke desto mindre. Till viss del, ganska mycket till och med, det bör erkännas, för att Edmondstone Street 12 erinrar om just La vie mode d’emploi och också om Perecs debutroman Les Choses , där jagberättaren David vandrar Edmondstone Street 12 fram, stannar upp framför nummer tolv, beskriver Husets exteriör, pålarna det står på, den omgärdande verandan med jalusier, trädgården, går in och långsamt tar sig genom rummen, hejdar sig vid vissa föremål och beskriver dem, beskådar minnesbilden av dem så Perecskt att jag blir tårögd. Detta skådande utmynnar då och då i minnesskildringar om hur Davids familj en gång levde i huset, i små anekdoter om än det ena, än det andra, och denna växling mellan stillbilder och rörliga bilder är mycket effektfull, får en att i övergången mellan de båda narrativen verkligen uppleva att man färdas från ett musealt, statiskt minne av någonting som lika gärna skulle kunna finnas till i samma tillstånd i det skrivande nuet till ett levande minne, där Berättaren ömsom gör en tidsresa och återigen blir Den Lille Pojke som en gång bodde i Huset på Edmondstone Street 12, ömsom blott ser tillbaka på händelserna över de tidsliga avstånden. Denna effekt upprätthålls också av att Berättaren skiftar tempus, än använder presens (måhända ett historiskt sådant), än imperfekt. Förvisso är Edmonstone Street 12 kronjuvelen i textsamlingen med samma namn, men därmed inte sagt att de tre följande berättelserna inte har sin magi. En plats i Toscana har en berättarteknisk liten knorr, mycket enkel, med icke desto mindre en knorr, på slutet som inte annat kan än göra den lilla litteraturnörden glad i magen, och fungerar dessutom som kommentar till Edmondstone Street 12 i det att den tar upp temat med Berättandet som ett seende. En plats i Toscana inleds med ett kapitel vari berättaren (återigen David , liksom också i de följande texterna En fot i strömmen och Kyoglebanan ) målar upp en bild av byn C., av sitt hus där och de människor han lever tillsammans med. Därpå följer ett antal dagboksanteckningar där David redogör för när ett filmteam kommer till C. för att göra en dokumentär om honom. Det inledande kapitlet blir som en fond för dagboksanteckningarna, en scen mot vilken alla handlingar utspelar sig och på vilken en filmkamera tar över den funktion som Den Skådande Berättaren har i Edmondstone Street 12 , inregistrerar föremål, ljus, skeenden som sedan skall komma att återberättas i bild, bli dokumentären om David . En fot i strömmen är den av samlingens texter i vilken man kommer Berättaren, den vuxne David , allra närmast, här känns han mest känslomässigt naken. Texten är såväl en skildring av Berättarens upplevelser i Indien som en konfrontation med de känslor som dessa upplevelser väcker i honom, med den skuld han känner inför sin rädsla för Indien. Liksom i En plats i Toscana skriver Malouf på ett så levande sätt om de platser han besöker att man tydligt ser dem framför sig, detsamma gäller människorna han möter. Sikten är fri in i så väl David som person som i miljöerna och det höjer texten på ett serent obeskrivbart vis. I Kyoglebanan , Edmondstone Street 12 :s sista berättelse, är vi tillbaka hos pojken David , som tillsammans med sin Syster, Mamma och Pappa ska resa med tåg från Brisbane till Sydney vid tiden för andra världskriget. Maloufs sätt att skapa stämningar och snabba, men ändå omärkliga, skiftningar dem emellan vittnar stort om vilken författarbegåvning han är: först barnets förväntan och spänning under resans gång, upprymdheten inför det han ser och upplever, andäktigheten i att få vara nära sin Pappa, den högaktan varmed den vuxne David minns Fadern, liksom analyserar hans person; oförståendet inför det Den Lille Pojken får se i en av tågets bakre vagnar, hur den synen ställer allt på ända och får honom att omvärdera hela resan, det sätt på vilken han upplevt den, hur luften går ur hans sprallighet. Vare sig man väljer att betrakta Edmondstone Street 12 som en enhet och de ingående texterna som sinsemellan beroende av och understrykande varandra eller föredrar att läsa dem fristående, var och en för sig, kan läsningen av detta verk inte bli annat än angenämnt. Kvalitéten är genomgående hög, så hög att man bara kan luta sig tillbaka och låta sig svepas med av texterna, njuta. Meta Ottosson har gjort ett förträffligt arbete i sin översättning av David Malouf och skall av detta ha all heder. La Bibliofille
Related posts:
