”Här är mitt sista inlägg om filmfestivalen, som i år kändes ovanligt lyckad. Jag har redan bloggat om alla mellanfilmer som var rätt bra men inte fantastiska. Jag såg tre filmer utöver det och de utgör de bästa och sämsta. Andra år brukar bottennappen vara fler, men det kan bero på att jag gått på rätt säkra kort i år: Filmer från Frankrike, Danmark och USA bl.a. Bästa filmen: Applaus e med helt oerhört fantastiskt formidabla Paprika Steen i huvudrollen som alkoholiserade skådespelerskan Thea som desperat försöker få ordning på sitt liv. Parallellt med hennes …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Här är mitt sista inlägg om filmfestivalen, som i år kändes ovanligt lyckad. Jag har redan bloggat om alla mellanfilmer som var rätt bra men inte fantastiska. Jag såg tre filmer utöver det och de utgör de bästa och sämsta. Andra år brukar bottennappen vara fler, men det kan bero på att jag gått på rätt säkra kort i år: Filmer från Frankrike, Danmark och USA bl.a. Bästa filmen: Applaus e med helt oerhört fantastiskt formidabla Paprika Steen i huvudrollen som alkoholiserade skådespelerskan Thea som desperat försöker få ordning på sitt liv. Parallellt med hennes privata misslyckanden ser vi scener från teatern där hon spelar Martha i Who’s Affraid of Virginia Woolf , en roll hon glänser i men som börjar flyta ihop med hennes riktiga liv. Hennes miner, ansiktsuttryck, känslorna som ibland döljs under en väl ordnad mask och ibland glider fram till ytan, är så äkta och underbara att det svarta blir komik för att sedan drabba än hårdare. Och så dyker Shanti Rooney helt oväntat upp i en biroll som den lite småskumme svensken Tom. Fantastisk film! Alla måste se! Näst bästa filmen: White Material. En film som växer med tiden, för jag tänker på den fortfarande. Mycket obehaglig stämning, en undergångskänsla som hänger sig fast. Fransk film av regissören Claire Denis som vi också fick äran att träffa efter visningen. Då berättade hon bl.a. att filmen är baserad på Doris Lessing s bok Gräset sjunger som skådespelerskan (och filmens huvudrollsinnehaverska ) Isabelle Huppert bad henne att filmatisera. Denis kände då att hon ville förflytta handlingen från 30-tal till nutid samt till ett icke namngivet afrikanskt land eftersom samma saker som boken beskriver händer än idag. Huppert spelar ägaren till en kaffeplantage som vägrar att lämna landet och gården när rebellerna tar över makten. Långsamt tvingas hon inse att hon inte hör hemma i landet trots att hon och hennes far levt där större delen av sina liv. Hennes nästan vuxna son får symbolisera identitetskrisen hos människor som är födda i ett land men som egentligen härstammar någon helt annastans ifrån och inte hör hemma någonstans. ”Han är född i ett land som inte vill ha honom”. Titeln ” White Material” syftar på alla föremål som hör västvärlden till: i filmen representerade av en tändare i guld samt kvinnans matchande örhängen , ring och halsband i form av små blommor. För ursprungsbefolkningen är dessa föremål bara ” white material”, värdelösa ting utan innebörd eller funktion, utbytbara precis som dess ägare. Sämsta filmen: Kaifeck Murder. Tysk film med ambitioner att vara både skräck, thriller och lite folklore-fantasy. Miljön är suggestiv: en tysk by med vackra gamla stenhus, trolska skogar och en misstänksam befolkning. Men redan från början tycker jag att skådespelarna spelar över. Allting blir övertydligt och skrattretande: lite amerikansk såpa-skådespeleri , med långsamma huvudvridningar, uppspärrade ögon osv. Och så är det så mycket som ska in i filmen, trådar hit och dit med gamla legender och olösta mord. Och så visar det sig plötsligt att huvudpersonens mystiskt försvunna mamma är själva kärnan i byns hemlighet. Nä , lite för mycket av det goda. Och rädd blev jag inte direkt. Snarare besviken.
Related posts:
- Göteborgs filmfestival: 1
- Göteborgs filmfestival 2010
- Göteborgs filmfestival: Bitterljuv romantik i Tom Fords debutfilm
- Filmfestival i Norge
- Avslut: Leka bland vuxna
2010-02-10 19:11:00 från 
