2010-02-21 21:11:58 från
”Det var få resande på vägen, men med tanke på vädret så var det föga förvånande. De senaste veckorna hade nästan uteslutande bestått av regn, och den här dagen var inte något undantag. Himlen var täckt av mörka moln, och regnet föll snabbare än marken kunde ta emot det. Dikena på båda sidor om vägen var fulla till bredden och hotade att svämma över. En ensam figur gick långsamt fram mitt på vägen. Hennes huvud var böjt framåt, och hennes långa, blonda hår var det enda skydd hon hade mot det kalla regnet. Hennes fötter sjönk ner till anklarna i lervällingen som …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Det var få resande på vägen, men med tanke på vädret så var det föga förvånande. De senaste veckorna hade nästan uteslutande bestått av regn, och den här dagen var inte något undantag. Himlen var täckt av mörka moln, och regnet föll snabbare än marken kunde ta emot det. Dikena på båda sidor om vägen var fulla till bredden och hotade att svämma över. En ensam figur gick långsamt fram mitt på vägen. Hennes huvud var böjt framåt, och hennes långa, blonda hår var det enda skydd hon hade mot det kalla regnet. Hennes fötter sjönk ner till anklarna i lervällingen som täckte vägen, och varje steg såg ut att kräva en enorm ansträngning. Un kämpade sig fram, knappt medveten om vart hon vart på väg, och hennes huvud var ett töcken av tankar och minnen. Tröttheten gjorde det svårt att hålla isär vilka som var hennes egna, och hon kunde inte urskilja mer än enstaka ord eller skrik på hjälp ur alla röster hon hörde. De var en ständig påminnelse om hennes misslyckande, och också ett straff hon förtjänade. Eller så var det rösterna som ansåg att hon förtjänade det. Un visste inte längre vilket. Uns uppmärksamhet drogs plötsligt till det faktum att en av rösterna hon kunde höra skiljde sig från de andra. Un tvingade sig själv att vakna upp ur halvdvalan som hon hade befunnit sig i de senaste dagarna och såg sig om. En storväxt man stod framför henne, och stirrade misstänksamt. Han hade mörkt, kortklippt hår, och ett fult ärr gick från örat ner mot munnen. Han bar en uniform bestående av ett par korta, röda byxor och en svart skjorta. Över skjortan satt en repig bröstplåt i koppar, och ett tungt svärd hängde i ett bälte runt midjan. ”Jag sa vem är du, och vad gör du här?” frågade han. Orden nådde Uns öron, men hon uppfattade inte budskapet i dem, och svarade inte. Hennes blick vandrade från vakten till den öppna porten bakom honom och hon kunde se fler personer som rörde sig där inne i skuggorna. Porten satt i ett flera meter högt trästängsel, som sträckte sig ut på vardera sidan om den, och Un gissade att det omgärdade något, förmodligen en by. Vaktens hand rörde sig mot greppet på svärdet, och slöt sig om det. Han tog ett hotfullt steg mot Un och började dra svärdet ur sin skida. En del av hennes omtöcknade hjärna fick henne att inse att hon troligen inte utstrålade den kraft och det självsäkerhet som en gud borde göra. Hon vände sig tillbaka mot vakten och spände ögonen i honom. ”Jag är Un.” Hennes röst var knappt hörbar över dånet av regnet som slog mot marken, men blicken hade varit tillräcklig. Vakten ryggade tillbaka och snubblade nästan när han kände igen Uns ansikte som det första han någonsin hade sett. Den stora mannen gick ner på ett knä i leran och böjde sitt huvud mot marken. Hans röst darrade när han slutligen talade igen. ”Jag… Jag ber om förlåtelse. Jag menade inte…” Vaktens reaktion fick Un att vakna till ytterligare. Hon kunde känna vibrationer från honom som bara kunde innebära att han var genuint rädd för henne. Hon hade aldrig velat att Gaineas befolkning skulle se henne som något annat än någon som var nyttig för samhällena, på samma sätt som en smed eller en skräddare var nyttig. Hennes unika egenskaper gjorde dock att hon alltid möttes av en varierande grad av vördnad, men aldrig av rädsla. Tanken på att någon var rädd för henne fick det att knyta sig i magen på henne. ”Det gör inget”, sa Un och skruvade på sig. ”Res dig upp och visa mig in istället.” Vakten tittade upp på henne med ett uttryck som innehöll lika mycket förvirring som lättnad. Han reste sig upp, och gick före henne in genom porten. Un följde vakten upp för en smal gata, där husen låg tätt på båda sidorna. Förskrämda och nyfikna ansikten tittade ut genom dörrspringorna, och Un såg att många kastade sig hastigt ner på knä och vände bort blicken, allt eftersom de insåg vem hon var. Gaineas storlek gjorde att det kunde dröja många år mellan Uns besök på en enskild plats, och hon kunde inte minnas hur det hade sett ut förra gången hon var här. Hon fick ett definitivt intryck av att byn hade vuxit, i alla fall till ytan. Det var inte alla byar som hade så pass stora boningar att de kunde kallas för hus, men trots det var synen av dem här långt ifrån imponerande. Hennes intryck av byn var att den höll på att förfalla. Flera hus såg ut att vara tomma och på en del hade taket rasat in. Ingen verkade bry sig om att göra något åt dem. Efter ett par hundra meter tog dock de fallfärdiga husen abrupt slut. Un och vakten kom de ut på ett stort torg där den leriga gatan ersattes av en jämn stenbeläggning. De tre byggnaderna som låg på rad vid den bortre änden av torget var enorma, och deras utseende var en skarp kontrast mot de ruckel som de precis hade passerat. Två av byggnaderna var uppenbarligen boningshus. De var näst intill identiska och var mycket väl omhändertagna. Taket såg nylagt ut och där de flesta andra hus i byn bara hade smala öppningar i väggarna, hade dessa riktiga fönster av glas. De var stora, och Un gissade att de förmodligen hade minst tre rum vardera, men den enorma byggnaden som stod mellan dem fick husen att se små ut. Framsidan var säkert femtio meter bred och hela byggnaden var kanske tio meter hög. Det platta taket sträckte sig ut från väggarna och hölls uppe av pelare, utsmyckade med vackra mönster. Pelarna var, liksom resten av byggnaden, klädda med bländande vit marmor. Smala fönster satt utspridda längs väggarna och en bred trappa ledde upp till en vackert snidad port. Åsynen av byggnaden väckte någons minnen till liv, och Un visste direkt vad det var hon tittade på. Det var ett tempel, ett tempel tillägnat henne. Insidan bestod av ett enda stort rum där invånarna samlades varje morgon för att tillbe sin skapare. Det fanns varken bänkar, stolar eller något annat för besökarna att sitta på, bara det hårda marmorgolvet. Templet var inte en plats för bekvämlighet, det var en plats där man skulle bli påmind om sina misslyckanden, och om att man aldrig kunde leva upp till sin skapares förväntningar. I den innersta delen av templet stod en staty av Un på en upphöjd estrad. Den var vit, precis som allt annat i templet, och med ögon som ständigt stirrade anklagande ner på församlingen. Ett stort fönster i taket ovanför såg till att den alltid var bättre upplyst än resten av rummet. Ytterligare en påminnelse om det mörker man vandrade i tills man till fullo levde sitt liv enligt Uns vilja. En av statyns händer var utsträckt beskyddande över en nedsänkning i golvet omedelbart framför den. Den var full av sand, resterna av byborna som hade dött. Det var hit man tilläts komma och dö om det ansågs att man gjort allt i sin makt för att leva sitt liv så nära Uns vilja som man kunde. Dessa rättfärdiga män och kvinnor skulle sedan kunna bli belönade genom att Un gav dem nytt liv. Un visste allt detta, men att se templet med sina egna ögon var något helt annat än att ha någon annans minnen av det. Andra minnesfragment letade sig upp till ytan, och en bild av livet i regionen tog form för hennes inre. Hon kunde minnas liv av rädsla, rädslan för att någon skulle inse att man var olycklig, över att man inte levde drömmen. Det var en fasad av lycka som inte helt kunde överskugga vetskapen om att man egentligen aldrig lyckats nå drömmen. Man skulle lära sig att uppskatta det man hade, oavsett hur lite det var. Om man på något sätt försökte förbättra sitt liv, eller om man försökte dryga ut den mediokra matranson man tilldelades, så innebar det att man inte var lycklig. Och om man inte var lycklig så blev man hämtad och oundvikligen dömd för sitt brott. Det var den rädslan som tärde på själen och som gjorde fasaden allt svårare att visa upp. Un och vakten passerade templet och gick istället mot ett av husen bredvid det. Un kunde se fler vakter som patrullerade området, men ingen av dem närmade sig. Un följde med uppför gången mot huset där vakten stannade och fumlade med haken på dörren. Han lyckades slutligen dra den åt sidan och visade in Un. Vakten snubblade omedelbart in efter henne och började tända skimmerlampor runt om i huset. Han hade uppenbarligen problem med att uppbringa den koncentration som krävdes för att forma magin, och det tog honom flera försök att tända den första lampan. Efter det gick det bättre och inom ett par minuter var huset upplyst av det bekanta, blåaktiga skenet av skimmer. Un stannade innanför dörren och tog in synen av husets insida. Precis som hon hade gissat, så hade huset tre rum, och det största rummet fanns direkt innanför dörren. Det var sparsamt, men praktiskt möblerat. Ett bord och fyra stolar stod mitt i rummet, och en pulpet med tillhörande stol stod vid den ena väggen. De två andra rummen låg båda i anslutning till den bortre änden av det stora rummet, och Un tyckte att hon kunde se en säng genom den ena dörröppningen. Vakten gick tillbaka till Un och bugade djupt mot henne. Hon grimaserade obekvämt, men han märkte ingenting. ”Jag ska meddela att du har anlänt”, sa han, fortfarande med huvudet nedböjt. ”Dina tjänare kommer strax och tar hand om alla önskemål du kan tänkas ha.” ”Mina tjänare?” svarade Un, aningen skeptiskt. ”Mina?” ”De är alltid redo för din ankomst.” Det rådde ingen tvekan om att Uns närvaro fick vakten att känna sig illa till mods. Han rörde sig försiktigt runt Un och var noga med att varken lyfta blicken från golvet eller att vända ryggen mot henne. Han fumlade med ena handen bakom sig en stund, men lyckades till slut få upp dörren. Han backade ut och knuffade igen dörren igen efter sig. Un stirrade efter vakten en stund, men vände sedan ryggen mot dörren. Rösterna började göra sig mer påminda igen, och för att få något annat att fundera på började hon att utforska huset lite mer. Inredningen i et första rummet var inte mycket mer än vad hon redan hade sett. Det blev snabbt tydligt att möblemanget, och förmodligen även huset, aldrig hade använts. Det hade byggts för Un, för att vara hennes hem när hon var i byn. Om det så dröjde femtio år mellan hennes besök, så väntade alltid huset på henne. Det ena av de två inre rummen var mycket riktigt ett sovrum, och sängen där inne var stor och såg mjuk ut. Un hade aldrig legat i en säng förut. I de fall hon över huvud taget sov så brukade det bli direkt på marken, och då hade hon alltid njutit av sömnen, inte av sovplatsen. Hon hade aldrig känt något behov av att ligga i en säng. I det andra rummet stod ett litet bord längs den ena väggen, och en skimmerlampa var placerad mitt på det. Ett långsmalt fönster var placerat nära taket och det släppte in en liten mängd dagsljus. Ljuset föll på en stor badtunna som hade placerats mitt i rummet. Det var gjord av mörkt trä och hölls samman av två kraftiga järnband. Un stirrade på badtunnan, hennes badtunna. Det var hennes hus och hennes säng. Allt var hennes, och hon ville inte ha något av det. Hon hade minnen av de som hade tvingats försaka sina egna hem för att bygga det, och för att bygga hennes tempel. Det fanns minnen från de som dött i olyckor under arbetet och de som hade avrättats för att de inte jobbat bra nog. Dörren öppnades bakom henne, och hon hörde ljudet av flera personer som kom in. Hon gick ut i det stora rummet igen för att möta dem. Fem män och fem kvinnor stod framför henne, och allihop hade sina ansikten vända mot marken. Un såg framför sig tio personer som förväntade sig att misslyckas med vad de skulle göra och att bli straffade för det. Minnen av rädsla vällde upp inom Un. Hon kunde inte skicka iväg dem, eftersom hon visste vad det skulle innebära för dem. De förväntades tillgodose hennes önskningar, och om hon skickade iväg dem hade de misslyckats. Men hon stod inte ut med att ha dem där, på grund av vad de fick henne att minnas. Bilder och känslor som skar i henne, och hon ville bara bort. Bort från allt, bort från minnena som hon alltid skulle bära med sig. Och hon flydde på det enda sätt hon kände till. Un lät dem fylla badtunnan med varmt vatten. Hon sjönk ner i det, och lät tjänarna göra henne ren. De tvättade hennes toviga hår och kammade ut det. Hon lät dem fortsätta tvätta hennes kropp, långt mycket längre än vad som behövdes. När vattnet hade svalnat och dess hämmande effekt på hennes sinne började försvinna, så övergav hon det för nästa njutning. Un stod avslappnad och med halvt slutna ögon medans tjänarna torkade och smorde in henne med en starkt luktande olja. Hon andades in ångorna, och kände hur de gjorde henne behagligt omtöcknad. Rummet böljade framför hennes ögon, blev aningen suddigt. Un började gå på ostadiga ben in till sovrummet, och tjänarna följde efter henne på led. Hon lade sig tillrätta mitt i sängen och kallade dem till sig, och de började utforska henne med händer och med munnar. Först långsamt och trevande, men sedan allt mer intensivt allt eftersom deras rädsla byttes mot upphetsning när oljans drogande effekt snärjde in även dem. Un blundade och lade hela sin fokus på att bara känna. Un var omättlig, och de män och kvinnor som inte fick plats väntade bredvid sängen, redo att ta lägga sig hos henne så fort någon annan blev uttröttad. De var inte tjänare längre. De hade blivit hennes älskare och hennes älskarinnor, och Un njöt av dem lika mycket som de njöt av henne och av varandra. Det var timmar och en evighet av händer, kroppar och av lust. Det var hetta och njutning som växte sig så intensiv, att inget annat existerade för henne än att nå extas ytterligare en gång. Hon märkte inte hur mörkret föll och hur dagen blev kväll. Hon märkte inte hur kvällen blev till natt, och hon märkte inte hur morgonens första solstrålar drev natten på flykt. Hon hade inga bekymmer längre, och inga plågsamma minnen. Allt hon var medveten om var lusten som hade fullständig kontroll över henne och över de män och kvinnor som delade den med henne. Den släppte heller inte taget förrän den hade tömt henne på varje liten gnutta energi. Ett sista ögonblick av njutning blev till ett sista stön, och hon kände hur hon slutligen förlorade kampen mot utmattningen. Efter det slutade världen existera för henne, och hon sjönk ner i en djup, drömlös sömn.
Related posts:
