”Som en gnistrande juvel vilar staden under sin kupa. Den är karg, vindpinad och oändligt vit. Aldrig har jag sett Stockholm i så mycket snö. Maken och jag valde att tillbringa helgen där, för en stunds semester. Temat för besöket är, inte så oväntat, kultur. Därför är det passande att hotellet, lite oroväckande hippt vid första anblicken, har en konstnärlig inriktning. Trycken på väggarna finns att köpa för den som vill. Glad är jag att lördagens aktiviteter inte ligger alltför långt från varandra. Efter en smakrik måltid på en mysig äktitaliensk restaurang …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Som en gnistrande juvel vilar staden under sin kupa. Den är karg, vindpinad och oändligt vit. Aldrig har jag sett Stockholm i så mycket snö. Maken och jag valde att tillbringa helgen där, för en stunds semester. Temat för besöket är, inte så oväntat, kultur. Därför är det passande att hotellet, lite oroväckande hippt vid första anblicken, har en konstnärlig inriktning. Trycken på väggarna finns att köpa för den som vill. Glad är jag att lördagens aktiviteter inte ligger alltför långt från varandra. Efter en smakrik måltid på en mysig äktitaliensk restaurang parerar vi plogbilen för att komma till Dramaten . Det var länge sedan jag besökte denna teaterscen, något avskräckt efter att ha råkat ut för flera inställda föreställningar. Men igår kväll ville det sig och vi såg Ingmar Bergmans Höstsonaten i regi av Stefan Larsson. Skådespelarnas situation på landets scener debatteras just nu, om det satt spår hos de agerande vi ser vet jag förstås inte. Det som utspelas på scenen är inte fysiskt men känslomässigt naket. I mötet mellan mor och dotter, som inte sett varandra på sju år, sker stora urladdningar. Vinet får Eva att prata, att vråla ut sin smärta efter moderns svek. Det är starkt och avskalat – både spelet och scenbilden. Förenkling känns som ett ledord. Det rena ska träda fram. Maria Bonnevie är här inte den sköna vackra, hon lever blek i sorgen efter sonen som drunknade och i bakgrunden av den färgstarka modern, konsertpianisten, som spelas av Marie Göranzon. I bakgrunden finns systern som länge förpassats från familjen på grund av sin sjukdom och Evas make som lever i något slags paralyserat lugn i visshet om att inte vara älskad av sin hustru. Det är 110 minuter av smärta och bortträngda känslor, vilja till försoning och förlåtelse finns nog men mor och dotter når inte fram till varandra. Kan inte kommunicera det som hänt. Det som utspelas på scenen är alltså starkt men jag upplever en distans, en för stor perfektion som gör att det jag ser inte tränger ända in i mig där jag sitter. Fast det är stor teater. Söndagen ägnas åt konst. Som en uppvärmning, och för att själva få lite värme, inför Moderna Museets utställningar slinker vi in på Bukowskis. Här får jag syn på en målning av konstnären som är huvudmålet för besöket på Moderna, Evert Lundquist (1904-1994). ”Sorg” heter den (slutbudet blir 24 000 kr). Trist tänker jag att den hänger här och inte där, på Moderna Museet som ställer ur oljemålningar och kolteckningar av konstnären. Lundquist var aktiv konstnär från 30-talet fram till sin död. Hans målningar är både figurativa och mer abstrakta. Ofta används tjocka färglager, en del målningar verkar skapade genom ursinne. Så beskrivs också Lundquist som en person nära till vresighet och med ett inre mörker. Fast motiven i sig kanske inte vittnar om dessa känslouttryck; här finns bland annat landskap, vagt avbildade modeller, Parismotiv och händer. Motiven, färgerna och de tjocka lagren har en direkthet, även i sin mest abstrakta form, som tilltalar mig. De mörka sidorna hos konstnären syns tydligare i den grafik som presenteras i Per Bjurströms bok om Lundquist. Spänningen är intressant mellan det representativa jag som Lundquist visar utåt och den sida som avspeglas i konsten och för de som kände honom nära. Detta och annat ska jag läsa mer om i utställningskatalogen. Jag tilltalas ofta av dessa svenska konstnärer verksamma under så där 1920-50-talet. Därför känns det bra att få se en så fin samling verk här, dessutom hängd på bästa sätt där målningarna dominerar rummet. En annan utställning vi ser är den med verk av Lee Lozano. Kontrasten till Lundquists verk är så stor att jag har svårt att ta till mig det jag ser. Fast efter en stund drar jag på munnen, tycker de könsnära verken är mer roliga än provocerande. Den labyrintiska utställningen visar en konstnärs utveckling åt ett oväntat håll. Lozano är en person att ta reda på mera om – vad hände på vägen från penis och bröst till målningar med lyster likt siden? Jag sover aldrig så gott som på hotell men nu är det snart dags att gå till sängs här hemma, berikad och inspirerad av en fin helg. Sov gott!
Related posts:
- Tåget går mot en kulturhelg
- Stockholm part I
- Vårhelg i Stockholm
- stockholm i mitt hjärta?
- Stockholm i väntan på döden…
2010-02-21 22:59:00 från 
