2010-02-21 14:07:00 från
”Nattåg till Lissabon ( Nachtzug nach Lissabon ) Pascal Mercier Översättning: Lars W Freij Albert Bonniers Förlag 9789100120047 Raimund Gregorius är huvudperson i Pascal Merciers roman Nattåg till Lissabon , samma roman om vilken jag häromdagen skrev att jag hörde Hajenmusik när jag såg och läste den och ogärna befattade mig med den för att den uppvisade illavarslande tendenser. Han är lärare i klassiska språk vid ett läroverk i Bern, men efter att ha stött på en portugisisk kvinna på en bro får han ett litet frispel, lämnar klassrummet mitt under en lektion och kommer …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Nattåg till Lissabon ( Nachtzug nach Lissabon ) Pascal Mercier Översättning: Lars W Freij Albert Bonniers Förlag 9789100120047 Raimund Gregorius är huvudperson i Pascal Merciers roman Nattåg till Lissabon , samma roman om vilken jag häromdagen skrev att jag hörde Hajenmusik när jag såg och läste den och ogärna befattade mig med den för att den uppvisade illavarslande tendenser. Han är lärare i klassiska språk vid ett läroverk i Bern, men efter att ha stött på en portugisisk kvinna på en bro får han ett litet frispel, lämnar klassrummet mitt under en lektion och kommer inte tillbaka. I en bokhandel finner han en portugisisk bok av författaren Amadeu de Prado och den gör ett sådant intryck på honom att han rätt vad det är sitter på ett tåg på väg till Lissabon. Där går han i Amadeu de Prados fotspår, söker upp människor som kände honom och skapar sig en bild av vad han var för en person. Nattåg till Lissabon är en klassisk reseskildring, där en faktisk geografisk resa löper parallellt med en historisk resa tillbaka till den tid då den nu bortgångne Amadeu de Prado levde och verkade, men självfallet också en inre resa, där Gregorius uppnystande av den de Pradoska historien löper parallellt med ett försök att komma till rätta med den egna krisen, de egna problemen. Hur mycket jag än skulle vilja säga att Nattåg till Lissabon är en bok väl värd att läsa är det omöjligt för mig att så göra. Inget kryssande mellan antikvariat, bokhandlar, folkbibliotek, privata bibliotek, böcker över huvud taget, akademiska miljöer och olika språk kan kompensera för vad Pascal Mercier gjort med människorna i sin roman, hur han framställer dem och deras förhållande till varandra, hur han skriver in någon form av Jesu återkomst i Raimund Gregorius resa till Lissabon, hur han låter Gregorius framstå som en mini-Jesus som går i Original-Jesus fotspår, rekonstruerar dennes liv genom de närståendes berättelser om dennes storhet och liksom frälser dessa närstående genom att förlösa dem från historiens och lidandets bojor. För alla lider de på något vis, har sina kors att bära för att fortsätta med den kristna symboliken, men helas inför Gregorius lyssnande och medkännande öra: han sveper en kopp brännhet te för att en darrhänt man ska kunna dricka ur den utan att bränna sig, han tar på sig den svåra uppgiften att påminna en sörjande syster om en för länge sedan avliden broders bortgång, sätter igång den klocka vars visare ställt på det klockslag då brodern dog och så där håller det på. Inte heller kan kryssandet mellan antikvariat, bokhandlar, folkbibliotek, privata bibliotek, böcker överhuvudtaget, akademiska miljöer och språk väga upp för att Pascal Mercier gång på gång lämnar ett berättande som är hyfsat balanserat, stundtals riktigt njutbart om än med små pulsar i oroande riktning, för att göra fullkomliga djupdykningar ner i den mest vämjeliga patetik och övertydlighet, som får kassettbandet med Hajenmusik på att gå upp i smurfhastighet och trasslas sönder. Ett exempel: an hörde hur hon vägrade att erkänna det förgångna som något som var oåterkalleligt förbi . Men förut, när han hade farit ut mot henne, hade hon fått ett uttryck i ansiktet som kunde tolkas som en beredskap och till och med en längtansfull önskan att få skaka av sig minnet och bli befriad ur förflutenhetens fängelse. Därför tog han risken och sade: Amadeu är död, Adriana. Och det vet ni. Han dog av sitt aneurysm. För trettioett år sedan, en halv mansålder. Tidigt på morgonen. Klockan sex och tjugotre. Så var det ju, eller hur?” Gregorius greps av yrsel och höll sig fast i fåtöljen. Så snart yrseln släppt taget skulle han gå och aldrig komma tillbaka, Varför, för Guds skull, hade han tänkt att det var hans uppgift att befria denna kvinna, som han egentligen inte hade något att göra med, ur den stelnade förflutenheten för att hämta tillbaka henne till ett icke stillastående liv i nuet? Varför hade han sett sig själv som den person som var förutbestämd att bryta hennes andes sigill? Hur i all världen hade han fått denna tokiga idé i skallen? Det förblev tyst i rummet. Yrseln gav vika, och Gregorius öppnade ögonen. Adriana satt hopsjunken i soffan, hade slagit händerna för ansiktet och grät, det ryckte i den magra kroppen, händerna med de mörka venerna darrade. Gregorius satte sig bredvid henne och lade armen om hennes axlar. Ännu en gång strömmade tårarna utmed hennes kinder, och nu klamrade hon sig fast vid honom. Sedan blev snyftningarna så småningom svagare, och utmattningens lugn inträdde. (226) Pascal Mercier vill måhända berätta en historia om varje människas ensamhet och lidande och den tröst man kan finna hos en medmänniska, hur delad glädje är dubbel glädje och delad sorg halv sorg, men hur fin den tanken än är, så blir den för bedrövlig i praktisk text, åtminstone med Merciers högtflygande liknelser och tendens att grotta ner sig i så kallade starka och gripande passager Intimiteten i scener som den ovan, blir liksom stötande i sitt överskridande av det privatas gräns och det tar udden av textens trovärdighet. Gregorius identifikation med Amadeu de Prado genom dennes texter och filosofiska essäer är bättre gestaltad och det är synd att Pascal Mercier gått utanför denna relation, inte begränsat berättelsen till Gregorius och hans brottande med sig själv. Den berättelsen är riktigt god och det är med den som Nattåg till Lissabon ganska snyggt och rimligt både inleds och avslutas. Tyvärr förekommer det mellan inledning och avslutning mycket sådant som inte är riktigt lika snyggt och rimligt, sådant som får mig att tycka att min tid med boken tråkigt nog varit ganska bortkastad. I rollen som Raimund Gregorius såg jag för övrigt Billy Chrystal . La Bibliofille
Related posts:
