”Det här är den engelska översättningen av franske Peyrefittes L’Exile de Capri från 1959. Det är en historisk roman om Jacques d’Adelswärd-Fersen (1880-1923), en fransk baron med svenska rötter. Vi får följa honom från det han är 17 år tills dess han tar sitt liv med en överdos av kokain vid 43 års ålder. Med tanke på att jag hatar historiska romaner läser jag förvånansvärt många sådana just nu. Återigen är anledningen vad jag brukar kalla skolning – jag skulle säga att Peyrefittes roman ingår i något slags gaykanon. “Is Jacques a homosexual?” frågar sig …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Det här är den engelska översättningen av franske Peyrefittes L’Exile de Capri från 1959. Det är en historisk roman om Jacques d’Adelswärd-Fersen (1880-1923), en fransk baron med svenska rötter. Vi får följa honom från det han är 17 år tills dess han tar sitt liv med en överdos av kokain vid 43 års ålder. Med tanke på att jag hatar historiska romaner läser jag förvånansvärt många sådana just nu. Återigen är anledningen vad jag brukar kalla skolning – jag skulle säga att Peyrefittes roman ingår i något slags gaykanon. “Is Jacques a homosexual?” frågar sig omslagskappan (som avslöjar hela handlingen). “He is certainly a ‘dandy’, and a sexual aesthete as well.” Ja, estet är han verkligen, och som sådan rätt bortglömd. Det här är ändå mannen som orsakade skandaler (med pojkar) som fick honom att fly Paris för det lugna livet på Capri där han byggde sig en villa, “dedicated to the youth of love”, som inskriptionen ovanför ingången löd. Där bodde han under många år tillsammans med sin “sekreterare”, gatpojken Nino. Sedan grundade han tidskriften Akademos : The first number was published on January 15, 1909. A poetic “Inaugural” introduced it to “those whose enthusiasm comes from Athens”. Jacques only came from Capri, but that was much of a muchness since he wrote: “We come from a land which is clear, luminous and tranquil, and where we have heard the call of Beauty.” The word which he had assigned to himself as a rule of life was thus placed at the very opening of his review, with a capital B. Romanen är lång och detaljerad. Efter detta inspirerande stycke om en tidskrift som hyllar skönheten följer långa beskrivningar av innehållet i första numret, som jag är tvungen att skumma för att orka med. Samma sak med alla de baroner, baronessor och ett tjog andra titlar som passerar revy – det är kunnigt och genomarbetat men ack så mäktigt. Som så ofta med biografiska romaner som bara berättar om en persons liv helt kronologiskt blir det ganska långtråkigt emellanåt. I synnerhet som omslagsflärpen redan sammanfattat hela handlingen med skandalen, landsflykten och självmordet. En söt grej är att flärpen även nämner att Peyrefittes “studie i dekadens” är roande läsning – “without ever giving offence”. Ett viktigt klargörande 1961 antar jag, då översättningen gavs ut i England. Således får vi själva tänka ut vad som hände här, när Jacques och Nino återser varandra efter att Nino varit ute på en kryssning som han “flydde” till utan att säga hejdå till Jacques: Mad with joy, Jacques rushed to meet him. They kissed; and side by side they wept for a long time. Then the same idea crossed both their minds: they stripped, and dived into the clear, blue water, to wash away both “defilement” and tears. Många av Jacques likar passerar förbi. Esteternas estet Oscar Wilde gör ett kort gästspel – Jacques är bara 17 år när han ser honom och hans älskare bli nekade bord på en restaurang, och man förstår att detta gör starkt intryck på honom. En hel del “uranier” från Berlin förekommer i boken. Roligast av dem är nog baron Manteuffel, som specialiserat sig på studiet av manliga könsorgan, vars utseenden han menade var lika unika för oss människor som våra ansikten. Ett opublicerat manuskript lär ha funnits på Hirschfelds sexinstitut som förstördes av nazisterna på 1930-talet. Det finns många beröringspunkter mellan denna roman och Michael Davidsons självbiografi , så till den grad att Davidson träffade några av dem som förekommer i romanen, till exempel författaren Norman Douglas. Davidson beskriver också Werners kropp som en “Gemito fisherboy”, och i romanen träffar Jacques denne bildhuggare. Kanske hade Davidson läst The Exile of Capri när han skrev sin självbiografi, som blev färdig året efter att Peyrefittes roman kommit ut på engelska. På det hela taget en rätt långtråkig bok men viktig i vissa avseenden. Jacques d’Adelswärd-Fersen var en extraordinär person som jag inte ens hade hört talas om tidigare. Det är också detta som höjer betyget från 2 till 3 – boken har väckt nyfikenhet och inspirerat. Originalets titel: L’Exile de Capri (1959) Översättning från franska till engelska: Edward Hyams Secker & Warburg, 1961 ISBN: 9780436369025
Related posts:
- 2009-50: Bill Amend: I’m Flying, Jack … I Mean, Roger
- Roger Adamsson: Stå upp och dö – Bokomdöme
- Comics, Comix & Graphic Novels: A History of Comic Art av Roger Sabin
- Malmös nyaste boklåda: Relitteratur
2010-02-27 12:05:04 från 
