Småbröderna

”Hoppsan! Det blev nästan en rubrik om brädor i stället. Får se till att få mina prickar rätt. Jag har inga. Småbröder alltså. Men man kan ju adoptera några stycken när man blivit gammal. Jag tänker nu på min lilla grupp med (manliga) författare i 35 till 40-årsåldern, som jag tycker om. Bortsett från att jag redan har en Bättre Hälft, så är de lite för unga för mig. Men för gamla för att bli mina låtsassöner. Alltså blir de yngre brorsor i mina tankar. Patrick Ness är min senast adopterade bror, och nu är jag faktiskt lite rädd. Han kommenterade ju på förra …”

Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Hoppsan! Det blev nästan en rubrik om brädor i stället. Får se till att få mina prickar rätt. Jag har inga. Småbröder alltså. Men man kan ju adoptera några stycken när man blivit gammal. Jag tänker nu på min lilla grupp med (manliga) författare i 35 till 40-årsåldern, som jag tycker om. Bortsett från att jag redan har en Bättre Hälft, så är de lite för unga för mig. Men för gamla för att bli mina låtsassöner. Alltså blir de yngre brorsor i mina tankar. Patrick Ness är min senast adopterade bror, och nu är jag faktiskt lite rädd. Han kommenterade ju på förra bloggen, och det var nästan som om han visste vad jag skrivit, så antingen kan Patrick förstå svenska utan att ha nämnt det, eller så har han hjälp. Han är bra på att hålla koll på när han skrivs om, så det går inte att smyga. En annan brorsa med barnböcker i sinnet är Nick Green. Han är lite extra knepig, för han har haft problem med sitt förlag, så det finns inte mycket att köpa eller läsa. Men nu ska hans första roman komma ut igen, på ett annat och förhoppningsvis bättre förlag, så jag tror det går framåt nu. Nick har två böcker om barn som lär sig att röra sig som katter, vilket är användbart när man ska bekämpa bovar. Och så har han en om en pojke som blir en delfin, fast den finns nu inte att läsa alls, vilket gör mig rätt ensam om att ha gjort det. Så är det irländaren Declan Burke, som sitter i sin kammare och skriver roliga hårdkokta vuxendeckare, och han har också problem med att få ut sina böcker. Jag fattar inte hur så mycket skit (förlåt) kan säljas, när Declans skojiga och relativt oblodiga historier inte uppskattas nog. Även med hans böcker har jag läst mer än som finns ute i bokform, men det måste någon gång bli bättre. Och han är så artig att man nästan blir lyrisk. Väntar mig bara att han ska svänga med cowboyhatten också. Declans kompis Adrian McKinty är även han en väluppfostrad cowboy från Nordirland, som via USA nu har hamnat i Australien. Han har riktigt många böcker publicerade, och t o m en trilogi för barn, förutom alla vuxendeckarna han skrivit. Men inte heller Adrian tycks känna att livet som författare är mycket att hänga i en julgran. Hans senaste, Fifty Grand, från förra året är fantastisk. Köp den gärna. Jag sitter alltså här och håller tummarna för dessa pojkar och deras verk.

No related posts.