2010-02-10 22:03:00 från
”Privatliv 《私人生活》 är en roman av Chen Ran 陈染. Den handlar om Ni Niuniu som lever ensam i sin lägenhet. En rad omvälvande händelser har drivit henne till ett psykiskt sammanbrott, och nu samlar hon sina tankar på papper och går igenom det som har hänt. De förvirrade anteckningarna blir till en berättelse om kärlek och förtryck, om manligt och kvinnligt, om hopp och förtvivlan. Uppkrupen i sin säng eller nedsänkt i det ljumma badkarsvattnet minns hon sin tålmodiga mor, sin frustrerade och aggressive far, den sensuella änkan He som blev hennes stora kärlek, det …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Privatliv 《私人生活》 är en roman av Chen Ran 陈染. Den handlar om Ni Niuniu som lever ensam i sin lägenhet. En rad omvälvande händelser har drivit henne till ett psykiskt sammanbrott, och nu samlar hon sina tankar på papper och går igenom det som har hänt. De förvirrade anteckningarna blir till en berättelse om kärlek och förtryck, om manligt och kvinnligt, om hopp och förtvivlan. Uppkrupen i sin säng eller nedsänkt i det ljumma badkarsvattnet minns hon sin tålmodiga mor, sin frustrerade och aggressive far, den sensuella änkan He som blev hennes stora kärlek, det komplicerade förhållandet med magister T och den oskyldiga förälskelsen i skolkamraten Yin Nan. Privatliv publicerades 1996 och blev omedelbart något av en kultbok bland den tidens unga kinesiska kvinnor med sina beskrivningar av kvinnlig homosexualitet, psykisk sjukdom, förkvävande patriarkaliska strukturer och nedbrytande ofrihet och förtryck. Privatliv är också den första roman utgiven i Kina där massakern på studenter i Beijing 1989 utgör en viktig del av handlingen, även om den aldrig nämns vid namn. Förhoppningsvis kommer Privatliv på svenska någon dag i en inte alltför avlägsen framtid… Här följer ett kort utdrag, ett litet smakprov, en scen ur Niunius barndom: När jag steg in i klassrummet den här dagen smög jag försiktigt bort till min bänk, satte mig ner och såg mig om. Min bänkkamrat viskade hemlighetsfullt: ”Någon här har stulit pengar.” ”Nej”, sade eleven som satt bakom oss. ”Det är någon som har skrivit kontrarevolutionära slagord inne på toaletten.” Hjärtat bultade hårt i mitt bröst. Magister T vankade ilsket fram och tillbaka mellan bänkarna som en varg i en djurpark, full av vrede men utan att förlora självbehärskningen. Hans blick svepte över våra ansikten som en svärm iskalla nålar, som om den kunde tränga in under ytan, rakt in i våra själar och se våra innersta hemligheter. Jag vet inte om det berodde på det bultande hjärtat eller om nålarna verkligen hade trängt in genom kinderna på mig, men jag kände hur blodet rusade till ansiktet och fick det att glöda lika hett som om jag smort in det med chilipeppar. ”Snälla, snälla, rodna inte!” sade jag till mig själv. ”Du har ju inte gjort något!” ”Nå!” sade magister T till slut. ”En av er har i hemlighet skickat runt bilder av människokroppen, bilder som visar mäns och kvinnors könsdelar!” Tack! Tack min himmel och tack min jord! Ingen hade stulit pengar eller skrivit kontrarevolutionära slagord! Men könsdelar… Vad var könsdelar? Magister T använde ett väldigt speciellt tonfall när han sade ”könsdelar”. Det lät som om ordet var täckt med ett lager svavel som flammade upp likt en tändsticka när han svepte förbi det med sin röst, så att det lystes upp och bröt av mot de andra orden. Jag förstod att könsdelarna måste sitta på ett mycket ovanligt ställe, förmodligen ”där nere”. Så fort jag tänkte så började ansiktet oförklarligt hetta igen. Jag vet verkligen inte varför det vägrade att lyda. ”Ni Niuniu! Stå upp!” sade magister T. ”Varför rodnar du?” Den anklagande tonen i hans röst knuffade mig ännu längre in i isoleringen. De andra undvek mig som pesten, som om jag hade burit på en smittsam sjukdom. När skoldagen var slut kallade magister T in mig på lärarrummet och lät mig stå där och begrunda min situation medan han betygsatte inlämnade hemuppgifter. När alla de andra lärarna hade gått lade han ifrån sig den dansande rödpennan. ”Hördu”, sade han så vänligt han kunde, uppenbarligen inställd på att inte bråka mer. ”Varför rodnade du?” Jag harklade mig och funderade en stund. Eftersom magister T hade bestämt sig för att vara vänlig mot mig borde jag sluta vara så fientlig och visa litet samarbetsvilja. ”Det hade faktiskt inget med mig att göra”, sade jag. ”Jag har inte sett de där bilderna och jag vet inte vad de föreställer.” ”De föreställde en människas könsdelar. Om du inte vet vad det är, varför rodnade du då?” Än en gång det där ordet – könsdelar. Och än en gång fick jag känslan av att det var så hett att det brände i magister T:s mun. Det var som om han hade fiskat upp en kokhet dadel ur grytan och helst ville sluka den direkt men inte riktigt vågade. Jag tvekade litet och mumlade: ”Könsdelar… var sitter de? Jag har aldrig sett dem.” ”Det tror jag inte på. Varför rodnade du i så fall?” Jag svarade inte. Det var tyst i rummet en stund. Jag kände ilskan växa inom mig och jag vände mig bort för att slippa se honom eller tala till honom. Plötsligt lade han handen på min axel och vred mig runt, som om han var arg på mig. En efter en plockade han fram bilderna och lade dem framför mig. ”Vet du verkligen inte vad könsdelar är?” Han stannade upp och sträckte ut handen. ”Könsdelarna sitter här.” Han rörde vid mina bröst. ”Och här.” Han stack in handen mellan mina lår. Jag tog ett steg bakåt. Hjärtat bultade och jag vågade inte ge ett ljud ifrån mig. Magister T stirrade på mig, obehagligt upphetsad. ”Ni Niuniu, jag har alltid brytt mig om dig och varit snäll mot dig. Varför är du jämt så besvärlig?” Hans röst hade blivit mycket mild nu. För ett ögonblick tyckte jag mig märka att han var litet oroad över den pinsamma situationen. Jag svarade inte. Jag kände på mig att något var fel, men kunde inte sätta fingret på vad det var. ”Du är en stor flicka nu, Niuniu. Vet du inte ens vad könsdelar är?” sade magister T och fortsatte att ta mig på brösten och mellan benen. Händerna verkade vara täckta av lim, för han tycktes inte kunna få loss dem. Plötsligt insåg jag vad problemet var: hans händer och sättet han rörde vid min kropp. Ansiktet brände lika hett som det hade gjort på morgonen, i klassrummet. En inkonsekvent blandning av ilska, upphetsning och trots fick mig att vilja lyfta handen, lägga den på samma ställen på hans kropp och säga: ”Här har du dina könsdelar! Här har du!” Men jag tog ett djupt andetag och gjorde ingenting. Det jag ville göra skedde bara i mitt huvud. Mina handlingar och ord var bara fantasier. ”Niuniu…” Magister T tänkte inte säga något, det såg jag. Han upprepade bara mitt namn. ”Niuniu…” Han såg inställsam och bönande ut. Jag vände mig om och sprang. Vid det här laget var skolan tom på folk. För att komma från lärarrummet till skolporten var jag tvungen att springa genom en lång, smal passage med höga väggar på bägge sidorna. Jag försökte springa tyst eftersom jag var rädd att ljudet av mina egna fotsteg skulle låta som om någon annan förföljde mig. Hela tiden tänkte jag på det farliga jag hade fantiserat om att göra. Jag blev både arg och skrämd på nytt. Men för varje steg jag tog minskade ilskan. Medan jag skyndade vidare mellan de hårda, släta väggarna fylldes jag av en skrämmande, mystisk njutning. Passagen var så trång att här inte fanns något ”runt omkring”, bara ”framåt” och ”bakom”. Då och då stötte jag armen i någon av väggarna. Det kändes som om jag rörde mig i en dröm. Den mystiska, skrämmande njutningen nådde mig inte genom ögonen, utan genom armarna. Jag överväldigades av segerkänslor. Men vad det var jag hade besegrat visste jag inte. (Foto: Gabriela Camerotti på Flickr)
Related posts:
