Tröttsamt i längden

”Jag måste börja med att erkänna att jag alltid har haft mina fördomar om Carl-Johan Vallgren . Han har verkat vara en synnerligen dryg och rätt så obehaglig typ, lite lik Stig Larsson i sitt omfamnande av den manliga konstnärsmyten. Detta har inneburit att jag faktiskt aldrig tidigare läst något av honom, trots att jag annars brukar vara ganska bra på att läsa Augustprisbelönade författare. Det är lite som med Björn Ranelid; eftersom jag känner en så stor aversion gentemot författaren i sig så har jag aldrig läst hans böcker. ”Kunzelmann & Kunzelmann” är en roman om …”

Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Jag måste börja med att erkänna att jag alltid har haft mina fördomar om Carl-Johan Vallgren . Han har verkat vara en synnerligen dryg och rätt så obehaglig typ, lite lik Stig Larsson i sitt omfamnande av den manliga konstnärsmyten. Detta har inneburit att jag faktiskt aldrig tidigare läst något av honom, trots att jag annars brukar vara ganska bra på att läsa Augustprisbelönade författare. Det är lite som med Björn Ranelid; eftersom jag känner en så stor aversion gentemot författaren i sig så har jag aldrig läst hans böcker. ”Kunzelmann & Kunzelmann” är en roman om en far och en son. Eller snarare är det två romaner som bakats ihop till en enda, om en far och en son. Kunzelmann den yngre, Joakim, är en oansvarig och osympatisk man som rumlar runt och lever över sina tillgångar som frilansande kulturskribent. När så hans far, Viktor, hittas död i sin ateljé så finner han istället för det förväntade stora arvet en hel härva av hemligheter och lögner. Fadern visar sig ha varit verksam som konstförfalskare och bedragare under många år, trots hans arbete som respekterad konservator och konstkännare. Parallellt med Joakims förvirrade famlande i nutidens Stockholm, så målas faderns uppväxt och bakgrund i Berlin upp. Här dyker också min första invändning mot boken upp, nämligen den att Viktors historia är så otroligt mycket mer intressant – och dessutom bättre skriven – än Joakims. Viktor var homosexuell och en mycket begåvad konstnär, som hade oturen att vara bosatt i Tyskland under nazisttiden. Hans konstintresse som blir grunden till en karriär som förfalskare är lika intressant som hans ihärdiga försök att döja och förtränga sin sexuella läggning inför en hotfull omgivning. Hans berättelse är detaljerad, men också precis och återhållen, precis som Viktor själv. Joakims historia är däremot inte bara urspårad och tröttsam utan också till stora delar helt osannolik (även det precis som han själv). Vallgren kollrar tidvis bort sig totalt i formuleringar, vilket får mig att nästan börja skämsfnissa lite: ”Information rörde sig i ofattbara hastigheter längs osynliga motorvägar. Applikations- och hypertextreferensprotokoll tillhandahöll webbläsare med tillgång tilld en binära oändligheten. I användaragenternas tidevarv härskade Internet Exlorer, och bland sökmotorerna hade Google för länge sedan förvandlat den senila kärringen Alta Vista till ett föråldrat skämt.” Mot slutet spårar historien ur totalt, vilket gör att mina delvis positiva intryck av romanen tyvärr suddas ut. Det är bara f ör mycket , alldeles alldeles för mycket. Vallgren har försökt ironisera över det tidiga 2000-talet (på baksidan beskrivs boken som en ”skälmroman”), men många gånger missar han målet med flera meter. Det blir plumpt, klumpigt och långt ifrån sylvasst. Den enda behållningen jag har av Joakims osannolika äventyr är beskrivningen av de synnerligen pretentiösa kulturessäer han skriver. Han snor lite här och där, pressar in sina teorier i en alldeles för trång och långsökt teoretisk mall, kryddar med ord som inte ens existerar – och kulturredaktörerna blir eld och lågor. Här visar Vallgren att han faktiskt är kapabel till en slående skärpa. ”Kunzelmann & Kunzelmann” är en ganska intressant, men i längden tröttsam bok. Efter avslutad läsning kan jag inte låta bli att önska att Vallgren istället hade skrivit romanen ”Kunzelmann”, om den tyska konstnären Viktor och hans liv, och lämnat dennes avkomma därhän. Carl-Johan Vallgren – Kunzelmann & Kunzelmann (Månpocket, 2009) Arkiverat i: Recensioner

Related posts:

1. Svindel
2. Läsvärdighetskvoten är lika med braheten genom längden
3. Kunzelmann & Kunzelmann
4. För en stund trodde jag det var
5. Jag läste: Carl-Johan Vallgren – Kunzelmann & Kunzelmann