2010-02-05 01:08:00 från
”Jag har dessvärre flera minnesbilder. Och mer än en person att exemplifiera med. Men i den scen jag väljer finns en liten flicka. Hon är nio år gammal, och det är en grå eftermiddag i november. Hon sitter i en liten skrubb med undervisningsmaterial bredvid sitt klassrum och räknar fokuserat i matteboken. I salen intill övas inför fredagens adventsgudstjänst. Bereden väg för Herran . Adventstid kom till mitt ensamma hus . Jag går förbi den halvöppna dörren, och ser flickans lilla rygg, det pageklippta, mörka håret. Jag minns tydligt hennes vita, stickad kofta med smala, …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Jag har dessvärre flera minnesbilder. Och mer än en person att exemplifiera med. Men i den scen jag väljer finns en liten flicka. Hon är nio år gammal, och det är en grå eftermiddag i november. Hon sitter i en liten skrubb med undervisningsmaterial bredvid sitt klassrum och räknar fokuserat i matteboken. I salen intill övas inför fredagens adventsgudstjänst. Bereden väg för Herran . Adventstid kom till mitt ensamma hus . Jag går förbi den halvöppna dörren, och ser flickans lilla rygg, det pageklippta, mörka håret. Jag minns tydligt hennes vita, stickad kofta med smala, pastellfärgade ränder. Hon ser ensam ut. Och rädd. Och väldigt utanför. Jag har just avslutat läsningen av Charlotte Esséns bok Sektbarn . Essén är journalist och har skrivit runt 460 tättskrivna sidor om villkoren för de barn som växer upp i sekter, eftersom de har föräldrar som är medlemmar i en sådan. Det handlar alltså om personer som inte själva valt att ingå i en religiös gemenskap, och som i många fall har ingen eller liten kunskap om vad ett liv utanför en svartvit värld, som kontrollerar alla livets skeden kan innebära. Det här är en oerhört bra bok. Välskriven. Välresearchad. Det är den bästa bok jag läst på mycket länge, och jag är förvånad över att den inte ens varit nominerad i fackboksklassen för Augustpriset. Boken borde utgöra en del av kurslitteratur inom en mängd utbildningsområden: åtminstone psykologi, psykiatri, vård, utbildning, juridik, religionsvetenskap, och sociologi. Essén har som bakgrundsmaterial djupintervjuat många (unga) vuxna som lämnat sekter av olika slag, men fokuserar i var sitt kapitel främst på en person från varje sekt. Hon fördjupar sig i Jehovas vittnen, Familjen (eller Guds barn, som det tidigare hette), Knutbyförsamlingen, Hare Krishna och Finlands förebedjare. Förutom dessa kapitel finns längre stycken om exempelvis Scientologi-kyrkan, samt kända självmordssekter som Peoples Temple och Branch Davidians. Förutom att genom sina intervjuer belysa enskilda personers problem under uppväxten, ger hon en översikt av de olika sekternas trosuppfattningar, med särskild tonvikt på hur dessa påverkar barnen. De vittnesmål som hon tagit del av berättar om små barn som endast får två måltider per dag, eller tvingas meditera 12 timmar per dygn. Det kan handla om barn som tvingas dricka ko-urin, eller barn som som blir systematiskt slagna eller tvingade till sexuella handlingar i guds namn. Det handlar nästan uteslutande om barn som lever i en svartvit värld, där det talas mer om djävulen än om gud. Där det varnas för ett samhälle utanför, som vill ta barnen ifrån gemenskapen. Det handlar om barn som tränats i att inte tänka själva. Som bestraffats för egna initiativ. Som inte har fått lyssna till sin inre röst, och inte fått lov att ta reda på vem de själva är. Styrkan i Esséns bok är att hon påvisar på vilka punkter sekterna bryter mot barnkonventionen. Hon invententerar också den hjälp som finns att få, och analyserar på vilket sätt samhället kan hjälpa. Men hon påpekar också de stora brister som finns, och en enorm okunskap och närmast rädsla hos professionella utövare inom socialtjänst och psykiatri, inom vården, skolan och bland lagstiftare att närma sig något som handlar om religion. En psykisk diagnos är en sak. Religiösa tvivel en annan. Det senare kan man inte hantera. Det finns många svårigheter för en (ung) människa som vuxit upp i en sekt när man kommer ut i den verkliga världen. Det handlar om praktiska saker – hur funkar allting? Hur ska man bära sig åt när man inte har någon utbildning (många sekter uppmanar aktivt sina medlemmar att inte skaffa sig högre utbildning, dels kan ses det som onödigt eftersom slutet ändå är nära, dels kan medlemmens tid användas bättre än för vidareutbildning, dels kan det vara bättre att tjäna pengar så fort som möjligt för att kunna bidra till sekten, dels vill man ofta begränsa medlemmens kontakter med det omgivande samhället), kanske till och med undermålig grundskola (i en del fall förekommer hemundervisning, för att kunna kontrollera att barnen lär sig sektens trosföreställningar, och minimera kontakterna med samhället). Men svårigheter handlar också om skuld och skam. Hur har man kunnat tro på något så dumt? Hur har man kunnat kasta bort sitt liv på detta? Och om man i hela sitt liv fått höra att samhället utanför är farligt och fördärvat och man själv inom sekten varit utvald och upphöjd är det lätt att känna mindervärdeskänslor för att man inte längre är just utvald. Om man aldrig fått välja själv, utan bara gjort vad man blivit tillsagd, är det också svårt att tvingas ta egna beslut. Ibland går det överstyr, och före detta sektmedlemmar kan bli mycket utagerande. En annan viktig fråga är att sekten i många fall har gjort mycket för att bryta upp tilliten mellan föräldrar och barn, och hindra den viktiga anknytningsprocessen. Detta kan ske genom att små barn till exempel systematiskt ”disciplineras” (exempelvis hålls fast, inte blir tröstade när de gråter, eller agas) av en auktoritet inom sekten, med förälderns tillåtelse – kanske ser till och med föräldern på. Det sker också genom att föräldrarna uppmanas att lämna ifrån sig barnet, och kanske leva åtskilda från barnen under långa tider. Idag vet man att avsaknaden av goda erfarenheter av anknytning i tidiga år försvårar nära relationer i vuxen ålder. Det är en bok som inte ger några enkla svar. Vuxnas religionsfrihet är en sak. Barns är en annan. Men det är inte en enkel fråga att till exempel besluta att vuxna inte har rätt att låta sina barn växa upp med samma tro som dem själva. Däremot borde det vara enklare att hindra vuxna med aldrig så stark övertygelse att utsätta sina barn för fysisk och psykisk misshandel. Recensenten i Sydsvenskan tycker att Essén borde ha gallrat hårdare i slutkapitlen. Jag tycker tvärtom att slutkapitlen är bokens stora behållning. Här finns intervjuer med folk som på olika sätt arbetat med människor som lämnat sekter, och här finns så handfasta tips som det är möjligt att ge. Jag tycker att andra halvans ger stadga åt de ibland based on a true story-liknande berättelserna i första halvan. Jag tycker det här är en bok som borde få mycket mer uppmärksamhet. Om och om igen. Den kommer att hålla för en lång tid framöver, och jag hoppas att den blir ett standardverk för utbildningsprogram inom många områden: socionomer, psykologer, läkare, religionsvetare, präster, lärare, jurister. Den som vill läsa något mer skönlitterärt inriktat kan till exempel ge sig på Sekten av Peter Pohl. Jehåvasjäveln av Henrik Pettersson kan man också läsa, men med risk för att bagatellisera problemet så kändes det som om den boken inte riktigt lyckades skildra instängdheten och den parallella verkligheten. En bok som jag själv är mycket förtjust i (om man kan använda ett sådant uttryck i det här sammanhanget är) Guds Robot av Iben Melbye. En bok om en helt vanlig dansk kille som luffar runt i USA och fastnar i Moon-sekten, och hans kidnappning och avprogrammering. Och flickan i min inledning? Hon var ett av många barn under min uppväxt, som liksom levde i en parallell verklighet. Som aldrig fick vara med på skolavslutningar, på julspelen eller påskpysslet. Som fick panik i blicken om någon sa ordet ”födelsedag”. Som aldrig ringde på dörren och frågade om nån ville komma ut och leka. Hennes familj var Jehovas vittnen, och bodde granne med mig.
Related posts:
