2010-02-15 19:31:04 från
”Vill ni veta hur Paul Auster och hans gelikar överlever vintern? Gå då in på Anne Swärds Brooklynblogg . Vi hoppas ju att flera av våra författare ska berätta vad de har för sig när de lämnar landet, eller bara lämnar skrivbordet. Behöver vi tillägga att mottagandet av Annes ”Till sista andetaget” gjort oss stumma – det är därför det har gått lite tid mellan inläggen här på bloggen. Nu börjar vi återfå talförmågan, lagom till nästa gäng vårböcker: Anreas Ekströms Google-koden och Torbjörn Nilssons De omänskliga. Vi tror på mycket buller kring dem, vi …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Vill ni veta hur Paul Auster och hans gelikar överlever vintern? Gå då in på Anne Swärds Brooklynblogg . Vi hoppas ju att flera av våra författare ska berätta vad de har för sig när de lämnar landet, eller bara lämnar skrivbordet. Behöver vi tillägga att mottagandet av Annes ”Till sista andetaget” gjort oss stumma – det är därför det har gått lite tid mellan inläggen här på bloggen. Nu börjar vi återfå talförmågan, lagom till nästa gäng vårböcker: Anreas Ekströms Google-koden och Torbjörn Nilssons De omänskliga. Vi tror på mycket buller kring dem, vi återkommer. I förra inlägget hänvisade jag till en krönika. För den som inte tål min röst, här hela texten, den har ju en hel del med denna bransch att göra: Jag heter Svante Weyler, För ett par veckor sen utkom i Tyskland en roman som fick recensenterna i alla de stora tidningarna att gräva djupt i lådan för lovord. Djupast grävde nog Maxim Biller som i den konservativa och mycket ansedda tidningen Franfurter Allgemeine Zeitung bl a skrev så här: ”Nu har vi fått en roman, som alla över trettio måste akta sig för. För den här romanen är orättvis, sorglig, pervers, kitschig, blodsprängd, gestalterna i den är så osympatiska att man blir spyfärdig och samtidigt tack vare sin ungdom och förtvivlan vackrare än några andra.” Romanen, som heter Axolotl Roadkill, vilket väl får anses vara oöversättligt, var en sensation på många andra sätt. Den är skriven av en mycket ung kvinna, den bara 17-åriga Helene Hegemann, som dessutom råkar vara dotter till en av Tysklands mest kända och spektakulära teatermän. Boken rusade rakt upp på topplistorna, här talar en ungdomens röst rakt ut ur den djävulska samtiden. Helene Hegemann intervjuades i alla tidningar, fina och fula lika. Tyskland hade plötsligt fått ett nytt geni, nu ville alla veta om hon berättade om sig själv och sina vänner. Kan en sjuttonåring verkligen veta så mycket om livet? Men så plötsligt vaknade bloggosfären. En uppmärksam bloggare berättade att han upptäckt att det fanns stora likheter mellan vissa passager i romanen och en annan roman, publicerad bara nåt år tidigare på ett litet förlag av en okänd författare som dessutom skrev under pseudonym. Har kritiken och publiken fallit för ett rent plagiat, frågade bloggaren. Javisst, svarade författarinnan själv, i en av de märkligaste texter om litteratur och upphovsrätt som jag någonsin läst. Normalt sett finns det inget värre för en författare än att anklagas för plagiat, det är inte vanlig stöld, inom kulturen är det ett hedersbrott och för det ska man normalt straffas med evig tystnad. Författare, ja alla konstnärer, är ju själva sinnebilden för individualismen. Vi vanliga människor, vi har rätt att likna alla andra, tycka som alla andra, prata som alla andra. Sen kan vi trösta oss med att det ju i alla fall finns konstnärer som vägrar att anpassa sig, som är originella, alldeles egna. Det är slut med det, skriver Hegemann i sitt försvar för rätten att sno vad hon vill, från vem hon vill. Om nu min roman är så representativ för oss unga på noll-nolltalet, som ni skriver i alla era recensioner, säger hon till alla oss som är lite upprörda över plagiatet, då får ni faktiskt stå ut med att romanens tillkomsthistoria också är ett uttryck för detta årtionde, alltså med den urholkning av hela den här överdrivna upphovsrätten som skett genom vår rätt att kopiera och förvandla. Det är så fräckt att man inte kan låta bli att bli imponerad. I stället för att lamslås av skuldkänslor för att ha blivit ertappad som tjuv, spottar hon tillbaka allt i ansiktet på oss andra. Det finns ingen originalitet, skriver hon, bara äkthet. Och jag skiter i varifrån människor har fått sina egenheter, jag är bara intresserad av vart de tar vägen med dem. Och vem är förresten jag, skriver hon, annat än en produkt av er. Jag hyr bara i andra hand i min egen hjärna.. En fantastisk formulering, som radikalt sammanfattar det postmodernistiska budskapet: det finns inga individer kvar, det finns inget som heter egen röst, vi är bara ekon av varandra, verklighetens folk är bara kopior av verklighetens folk, Göran Hägglund är samplad. Egendom är stöld, ta vad ni vill ha. Piratpartiet – here we go. Är ni rädda för mig, säger Helene Hegemann, borde ni vara skräckslagna inför anblicken av er själva. Allt som är jag har jag fått från er. Det påminner, faktiskt, om en av de starkaste låtarna från mitt eget 70-tal: Nationalteaterns Är du rädd för ditt eget barn , lilla mamma? Er S
Related posts:
