2010-03-01 16:57:00 från
”Pelle Filipssons Den vackraste gåvan är den första icke-roman jag har fått att recensera på mycket länge. Dessutom handlar den om saker som jag tycker att jag inte har någon som helst kunskap om, som jag knappt ens någonsin har tänkt på. Därför gjorde den mig till en början ganska nervös, men intressant var den ju, och jag var glad för att jag fick dubbelt så mycket utrymme som vid en vanlig recension… Boken radar upp så många olika ämnen att det egentligen är svårt att veta i vilken ordning man ska börja, men kanske kan man påpeka att titeln tillsammans med …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Pelle Filipssons Den vackraste gåvan är den första icke-roman jag har fått att recensera på mycket länge. Dessutom handlar den om saker som jag tycker att jag inte har någon som helst kunskap om, som jag knappt ens någonsin har tänkt på. Därför gjorde den mig till en början ganska nervös, men intressant var den ju, och jag var glad för att jag fick dubbelt så mycket utrymme som vid en vanlig recension… Boken radar upp så många olika ämnen att det egentligen är svårt att veta i vilken ordning man ska börja, men kanske kan man påpeka att titeln tillsammans med innehållet skapar en viss paradox. ”Den vackraste gåvan” syftar på livet, men det var ett liv som aldrig skulle ha börjat om författaren själv fått bestämma. Hans tillfälliga flickvän blev gravid, och så var det med den saken. Pelle Filipsson var redan på det klara med att han aldrig ville ha barn, men nu blev han alltså pappa, och boken handlar om konsekvenserna av detta. Helt enkelt: det i samhället förbisedda problemet med ofrivilligt faderskap. För Filipsson blev det också till en början ett ofrivilligt samboskap, och kanske var det mest detta som gjorde att han kände sig trängd och till slut hamnade i en djup depression. Rent litterärt är ju boken inget mästerverk; den är bitvis ganska omtuggande (att den är ganska fakta- och statistikspäckad gör mig ingenting) och personligen stör jag mig på ”mej”, ”dom”, ”nån” och så vidare i skrift… men det har väl med personlig smak att göra, och i min recension fokuserade jag helt på de innehållsmässiga aspekterna. Den vackraste gåvan tar bland annat upp det tabubelagda ämnet att inte älska sitt barn, men det handlar också om hur normer och omgivningens krav och förväntningar ställer sig i vägen för att en bra relation ska kunna skapas, och inte minst handlar det om hur oerhört svårt det kan vara för en man som mår dåligt att få hjälp. Här är hela recensionen . Här är ytterligare en recension , som är lite vassare än min och sätter fingret på en del saker som jag nog inte förmådde formulera… En av kommentarerna valde i likhet med mig att bortse från den kanske djupare ansvarsfrågan och könsrollsproblematiken och fokuserar på konsekvenserna för en människa som inte får något stöd från omgivningen. En annan påpekar att det är hemskt att ”skylla alla sina tillkortakommanden och ångest på exixtensen av ett 9-årigt barn”, och det är sant. Det står redan på bokens framsida att författaren inte älskar sitt barn. Kan inte vara så kul för sonen att höra! Dock är det ju en sanning med modifikation… i alla fall tolkar jag det som att författaren visst älskar sitt barn, han har bara väldigt svårt att släppa fram känslorna eftersom han är så känslomässigt skakad och skadad. Kanske kan man tycka att han verkar ovanligt skör, men å andra sidan är det väl inte så konstigt att människor reagerar olika. Det är inte barnets existens som utlöser krisen, det är moderns beteende. Nu har man visserligen bara Filipssons version av det som händer, men i mina ögon tycks det vara så att han länge sitter fast i en destruktiv relation med en manipulativ kvinna han inte älskar. Detta får förstås tråkiga följder. Stackars barn, måste man konstatera. Dock tror jag att en del av detta med ”jag kunde inte älska mitt barn” är polemik med syfte att väcka debatt, eftersom det egentligen är tydligt när man väl läst boken att Filipsson bara vill sin sons bästa. Jämför med denna intervju med Pelle Filipsson. Här är ett mer kritiskt blogginlägg med liten efterföljande diskussion. Det jag skulle vilja säga är att ämnet är komplext, som så mycket som har med mänskliga relationer att göra. Det går knappast, så vitt jag kan se, att lagstifta bort sådana problem, man kan heller inte moralisera hur mycket som helst. Jag ska erkänna att min första reaktion också var ”men hallå, vill man inte ha barn finns det sätt att undvika det!!”, men hur konstruktivt är det? Faktum är att sådant händer, helt enkelt. Kanske kan man bara konstatera detta: Ja, livet är sådant att det alltid finns några som upplever det som orättvist. Tyvärr. Visst skulle vi alla vilja ha en lyckligare värld av fred och tillit (på en övergripande nivå naturligtvis, men trots allt måste det väl ändå börja på individnivå), men hur ska vi komma dit? Den vackraste gåvan har inte ambitionen att svara på dessa frågor, men däremot att ställa vissa andra. Sedan kanske det inte leder till så mycket annat än att författaren fått ”skriva av sig” något av sin bitterhet och att andra män i samma situation fått en referenspunkt, men… så kan det väl få vara då.
Related posts:
