”När jag var runt elva, tolv var jag mycket förtjust i att läsa spökhistorier av alla dess slag (det har var nog precis innan jag upptäckte Stephen King och modern skräcklitteratur). Jag samlade på mig till en hel liten hög böcker på temat, med rejält skiftande kvalitet. De flesta bestod av novellsamlingar med spöknoveller rätt och slätt, men en del var uppbyggda kring något slags (ofta ganska långsökt) ramhistoria. Andrew Nances ”En natt på Daemon Hall” knyter tydligt an till de här spökhistoriesamlingarna som jag älskade så. Ramhistorien går ut på att den …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. När jag var runt elva, tolv var jag mycket förtjust i att läsa spökhistorier av alla dess slag (det har var nog precis innan jag upptäckte Stephen King och modern skräcklitteratur). Jag samlade på mig till en hel liten hög böcker på temat, med rejält skiftande kvalitet. De flesta bestod av novellsamlingar med spöknoveller rätt och slätt, men en del var uppbyggda kring något slags (ofta ganska långsökt) ramhistoria. Andrew Nances ”En natt på Daemon Hall” knyter tydligt an till de här spökhistoriesamlingarna som jag älskade så. Ramhistorien går ut på att den berömde skräckförfattaren Ian Tremblin (som sägs vara lika stor som just Stephen King) har anordnat en tävling för skrivande ungdomar. De som skrivit de bästa bidragen ska övernatta tillsammans med författaren i det hemsökta Daemon Hall, ett hus som självklart visar sig ha en massa obehagliga överraskningar i lager. Förutsägbarhet hör lite till den här genren, så det är svårt att kritisera Nance för att följa lite för väl upptrampade fotspår. Värre är att de historier som de olika ungdomarna berättar för varandra inte är det minsta läskiga. Visst, den här boken är tänkt för ungdomar och bör därför kanske inte innehålla alltför många shoggoths eller lemlästningar – men lite spänning kan man väl i alla fall få begära? Jag minns fortfarande tydligt vissa av de spökhistorier som jag läste som ung, och då inte enbart dem signerade Poe eller de Maupassant, just för att de hade den där nackhårsresande kvaliteten som man söker när man läser skräck. Vilket ”En natt på Daemon Hall” tyvärr helt är i avsaknad av. Många av historierna som berättas i boken är typiska urban legends, men tyvärr utan den twist som brukar finnas i slutet av dem. De är förutsägbara och ganska mossiga tyvärr. Den enda berättelse som känns lite originell är ”Barnvakten (återkomsten)” som tar den gamla vandringsägnen om barnvakten som blir uppringd av en mördare och placerar den i ett chattrum, fullt av troll, nördar och besserwissers. Det är ganska roligt och om Nance hade satsat på att uppdatera sina andra berättelser på liknande vis så hade den här boken blivit riktigt intressant. Mot slutet så kollapsar ramhistorien helt i osannolikhet och fånighet, vilket gör att den genomgående trovärdigheten tyvärr inte blir särskilt hög. Trots alla Nances ansträngingar så kan jag inte ge boken något annat betyg än det som vår planet ges i ”Liftarens guide till galaxen”: i stort sett menlös. Andrew Nance – En natt på Daemon Hall (Alfabeta, 2009) Arkiverat i: Recensioner
Related posts:
- Havet är så stort, så stort och människan så liten…
- En natt på Daemon Hall
- Skräck i sommarnatten
- Läst och sett
- En natt på Daemon Hall av Andrew Nance
2010-03-02 15:28:57 från 
