Kent på Annexet

”Sjunde gången? Eller är det fler? 1995. För tusen år sedan såg jag dem för första gången. De spelade innan Brainpool på en liten studentfestival (Sommar-X) i Linköping, och vi bar deras gitarrer och fotade oss tillsammans med bandet. Min polare tappade nån av deras gitarrer på väg ut till turnébussen efteråt. Det är han mycket nöjd med ännu denna söndagskväll, sista februari femton år sedan då. Så mina selektiva kulturspanarinsatser spottar ut mig vid Globen, sätter en biljett i min hand och knuffar in mig på Annexet. För att ännu en gång se detta Kent. Med mig har …”

Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Sjunde gången? Eller är det fler? 1995. För tusen år sedan såg jag dem för första gången. De spelade innan Brainpool på en liten studentfestival (Sommar-X) i Linköping, och vi bar deras gitarrer och fotade oss tillsammans med bandet. Min polare tappade nån av deras gitarrer på väg ut till turnébussen efteråt. Det är han mycket nöjd med ännu denna söndagskväll, sista februari femton år sedan då. Så mina selektiva kulturspanarinsatser spottar ut mig vid Globen, sätter en biljett i min hand och knuffar in mig på Annexet. För att ännu en gång se detta Kent. Med mig har jag min gitarrtappande vän. Vad har jag för förväntningar? Senast jag såg dem, efter ett långt uppehåll i Kentkontakten från min sida, var jag i en gymnastikhall i Uddevalla. De hade då nyligen släppt sin förra skiva, Härifrån till Samtiden, och den håller jag högt. Uddevallianerna hade gått man ur huse för konserten, när nu något hände på orten. Det fick till följd att en hel del av konsertåskådarna mest stod och småpratade, glada i hågen medan konserten vältrade fram där borta. Undrar vad de tyckte efteråt? Jag kopplade bort alla glada Bohuslänningar och var mycket lycklig. Kent är ett udda fenomen. Jag har gillat dem sen de gav ut sin första singel. Jag tycker att de, trots att det borde vara omöjligt, alltid levererar. De åldras precis i samma takt som jag, blir alltmer retro samtidigt som jag hittar mindre och mindre ny musik som träffar mig rakt genom själen. Och löjligt sentimental som jag är, lyckas de vara dystert desperata efter svunna… morgnar, år, värderingar, drömmar eller vad man nu kan hitta på att längta tillbaka till. Från första början har jag fått försvara att de ger mig hjärtsnörp. Vilket betyder att många alltid har brytt sig, hatat eller älskat. Kent. Annexet? För fjärde dagen i sträck håller Kent hov. Jag och min gitarrtapparvän står långt bak. Då och då, under konserten vänder han sig om och skakar mig i armen. Jag nickar. Han nickar och så sjunger vi med i det vi kan, blundar med i resten. Jag har mina favoriter. Han sina. Vi tycker sällan om samma. Men efteråt är vi överens om att det var minst fem låtar för kort. Och så börjar vi räkna upp kvällens höjdpunkter. Ibland skakar han mig i armen. Jag nickar. Vi bockar varann till avsked och SL:ar oss hem. Det är väl ett gott tecken om något, att man räknar upp de höjdpunkter som de spelar, inte de låtar som man saknat. Kent på biblioteken i kommunen? Ja, ett gäng CDs. Välj vilken ni vill. Släck ner och skruva upp. Jan Gradvall har skrivit en biografi som är på väg till Jakobsbergs bibliotek. På eftermiddagen igår, en lång arbetsdag efter konserten skickar min konsertkamrat SMS till mig. Jag läser… Fortfarande helt tagen. Satan va bra det var. Låtvalen helt i min smak. Töntarna blytung. Chans så nostalgisk… En femma.

Related posts:

1. Kent Björnssons (red.) antologiserie SCHAKT
2. Första jobbet – 52 kändisars okända start på karriären
3. RÖD
4. Köp Lars Rambes pocketbok ”Spåren på bryggan” här på min blogg
5. Anne på Grönkulla på tv