2010-03-06 12:42:26 från
”Marjane Satrapi, Persepolis , Ordfront, 2008 (ISBN 9170374015), tecknad bok, översättning: Gabriella Theiler För att jag skulle bli medveten köpte de böcker till mig. Jag visste allt om de palestinska barnen, om Fidel Castro, om de små vietnameserna som Amerikanerna dödade, om revolutionärerna i mitt land … Men min favoritbok var ett seriealbum som hette ”Den dialektiska materialismen” ( … ) Det var intressant att se hur lika Marx och Gud var. Möjligtvis hade Marx litet lockigare hår. (skrivet 10-03-03) Svårt att hitta ett textavsnitt att citera – ord och bild hänger …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Marjane Satrapi, Persepolis , Ordfront, 2008 (ISBN 9170374015), tecknad bok, översättning: Gabriella Theiler För att jag skulle bli medveten köpte de böcker till mig. Jag visste allt om de palestinska barnen, om Fidel Castro, om de små vietnameserna som Amerikanerna dödade, om revolutionärerna i mitt land … Men min favoritbok var ett seriealbum som hette ”Den dialektiska materialismen” ( … ) Det var intressant att se hur lika Marx och Gud var. Möjligtvis hade Marx litet lockigare hår. (skrivet 10-03-03) Svårt att hitta ett textavsnitt att citera – ord och bild hänger så tätt ihop och textbitarna är korta, de klarar sig knappt utan sin bild. Marjane är här ca 10 år – och ganska lillgammal. Vilken bladvändare! Jag lånade böckerna på biblioteket igår, åt middag på sta’n, läsande, åkte buss hem, läsande och läste klart del 1 och 2 i sängen innan jag somnade. Marjane Satrapi skriver och ritar med humor och inlevelse. Man blir väldigt fäst vid den lilla flickan som inte kan låta bli att säga vad hon innerst inne tycker trots att hon chockerar omgivningen. Hon suger in allt och arbetar så hårt på att försöka förstå. Jag ler igenkännande när hon pratar med Gud och att hon bestämt sig för att bli profet. I den åldern lovade jag Gud att jag skulle bli missionär i Indien och gräva brunnar. Det var idiotiskt att inte låna alla delarna samtidigt. Nu måste jag göra paus tills jag varit och hämtat dem … Jag återkommer! (10-03-06) … så har jag då legat och läst del 3 och 4 större delen av natten. Jag tycker mycket om berättelsen om Marjane och jag konstaterar, som andra före mig, att det går utmärkt att skriva en roman i serieboksform, i alla fall om bilderna är så här uttrycksfulla. Gestaltningen av Marjane är rik och mångfacetterad. De övriga karaktärerna är enklare, hennes föräldrar och mormor är nog litet för ädla för att vara riktigt trovärdiga men när perspektivet är barnets och så strikt subjektivt som här är det kanske naturligt att det blir så. Marjanes kamp för att hitta sig själv och hålla fast vid vad hon tycker är rätt är bärande tråd. Hon är så liten när hon konfronteras med våld, död och övergrepp – förtrycket och kriget är ju liksom inte på låtsas. Att försöka vara tonåring när minsta misstag kan leda till fängelse och misshandel leder paradoxalt nog till ett hektiskt överdrivet festande. Om den påtvingade klädseln: Regimen hade förstått att en person som hade fullt upp med frågor som: ”Är mina byxor tilläckligt långa?” – ”Sitter sjalen som den ska?” – Syns mitt smink?” – Kommer de att piska mig?” inte funderade på: ”Vart försvann min rätt att tänka fritt?” – ”Vart försvann min yttrandefrihet?” – ”Är mitt liv uthärdligt?” – ”Vad händer med de politiska fångarna?” Så är det! När man är rädd förlorar man förmågan att analysera och tänka efter. Vår skräck paralyserar oss. Rädsla är det som när förtrycket i en diktatur. – Att visa håret eller att sminka sig blev automatiskt motståndshandlingar. Bilderna är ofta geniala – hon har en speciell förmåga att skildra dramatiska händelseförlopp. T.ex. en bild som beskriver alla avrättningar. En helsida full av svarta människor som som faller, vita ansikten med förbundna ögon. Längst ner i bild ligger de medan de överst fortfarande står. De långa kapporna, sjalarna och skäggen och är också grafiskt tacksamma. Det är absolut inte illustrerad text – bilderna berättar på egen hand minst lika mycket som texten, som är mycket kortfattad – nästan bara dialog. Min favoritruta är den som jag lagt i höger navigeringslist. Marjane Satrapi är den hon är – hon växte upp som en mycket begåvad överklassflicka med välbärgade och toleranta föräldrar, som har kunnat stötta sin dotter. Vi vet inte mycket om alla dom som inte har resurser och ingen röst. Deras bok blir inte skriven. Satrapis bok är en självbiografisk roman och hon verkar inte ha menat att skriva en bok ”om den iranska revolutionen”. Men det här är ändå en nyttig bok; det är en pusselbit som kan ge relief åt det ganska distanserade nyhetsflödet. Om man inte har möjlighet att förstå människors dagliga liv i länder som härjas av krig och förtryck blir världen svår att förstå. Det är också en varm, humoristisk, engagerande bok. Det är en fröjd att läsa den. Marjane Satrapi och Vincent Parronaud har gjort en animerad film efter boken – finns på YouTube (naturligtvis). På franska med engelsk text.
Related posts:
