”I högstadiet, någon gång kring tidigt artonhundratal (känns det som) eller 1991 (vilket det faktiskt var), introducerades jag för John Fowles av min lärarinna i svenska. Jag skulle prompt läsa Den franske löjtnantens kvinna , tycktes det. Jag sket väl i den. Jag ville bara åka skateboard och åka skateboard. Ingenting annat. Min lärarinna hävdade också att Det går an av någon Almqvist var ett mästerverk. Jaha, där ser man. Att vissa böcker klassas som klassiker kan jag ha full förståelse för. Nu. Inte när jag gick i nian. För drygt fem-tio år sedan (jag är inte så …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. I högstadiet, någon gång kring tidigt artonhundratal (känns det som) eller 1991 (vilket det faktiskt var), introducerades jag för John Fowles av min lärarinna i svenska. Jag skulle prompt läsa Den franske löjtnantens kvinna , tycktes det. Jag sket väl i den. Jag ville bara åka skateboard och åka skateboard. Ingenting annat. Min lärarinna hävdade också att Det går an av någon Almqvist var ett mästerverk. Jaha, där ser man. Att vissa böcker klassas som klassiker kan jag ha full förståelse för. Nu. Inte när jag gick i nian. För drygt fem-tio år sedan (jag är inte så bra på siffror) rekommenderade en väninna mig att återigen läsa John Fowles. Denna gång The Magus ( Illusionisten i svensk översättning). Det kom att bli en av de bästa böcker jag någonsin läst. För mig är det en klassiker. Och jag som ju hyste ett slags förakt för klassiker! Tung, tråkig, gammal litteratur för gamlingar och lillgamla. Så är det naturligtvis inte. Inte alltid i alla fall. Jag skrev om Dostojevskijs Idioten för ett tag sedan (läs här ), en bok som jag absolut inte mäktade med vid första försöket. Då var jag nog arton år. Ett tag senare, i modern tid, var jag mogen och redo. Nu hör även den till mina favoriter. Kanske har jag blivit tung, tråkig och gammal? Men då kontrar jag: Jag läser just nu Ricky Bruchs självbiografiska Gladiatorns kamp . Diskuskastaren (ja, diskuskastaren!) blandar gemener och versaler, fetstilt och finstilt, högt och lågt, på det mest blasfemiska vis. Det är knappt en bok. Det är ett monster på 620 sidor som är HELT jäkla vansinnigt ! Men det är tveklöst en klassiker i min värld. Vad vill jag säga med allt det här? Kanske att allt har sin tid – så även Ricky Bruchs självbiografi. Kanske inte just nu, men sedan. Kanske att man själv väljer sina klassiker när man känner för det…
Related posts:
- Klassiker?
- En klassiker att minnas.
- Tematrio: olästa klassiker
- Illustrerade klassiker
- Tematrio – olästa klassiker
2010-03-03 15:47:00 från 
