”Man kan inbilla sig att skriva prosa är att lägga ord till ord, mening till mening, stycke till stycke. Man ska ju i alla fall få ihop till minst 210.000 tecken, ett magiskt nummer. Det lär nämligen vara minimiantalet, har jag hört, för att ett förlag överhuvudtaget ska betrakta materialet som stort nog att teoretiskt kunna vara en ”bok”, och då har de inte ens tagit ställning till själva textens kvalitéer. Därför blir man emellanåt lite fixerad vid att hålla räkningen – och frustrerad när tecknen verkar bli färre, inte fler, trots att man skriver och skriver. …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Man kan inbilla sig att skriva prosa är att lägga ord till ord, mening till mening, stycke till stycke. Man ska ju i alla fall få ihop till minst 210.000 tecken, ett magiskt nummer. Det lär nämligen vara minimiantalet, har jag hört, för att ett förlag överhuvudtaget ska betrakta materialet som stort nog att teoretiskt kunna vara en ”bok”, och då har de inte ens tagit ställning till själva textens kvalitéer. Därför blir man emellanåt lite fixerad vid att hålla räkningen – och frustrerad när tecknen verkar bli färre, inte fler, trots att man skriver och skriver. Åtminstone om man som jag har en tendens att skriva i ett slags kreativt fritt fall (lätt besläktat med reklambranschens berömda ”brainstorming”, som ju går ut på att okritiskt och ofiltrerat låta idéerna poppa ur skallen helt enkelt). Först efter ett tag tar jag mig samman, blir saklig, rationell och minns vad min fantastiska svenskalärare än gång försökte lära mig. Sådana saker som begriplig grammatik, kommatering, subjekt och predikat. Eller bara att sätta punkt. Detta kallas också redigering, sägs det. Slutresultatet brukar bli oavgjort. Mellan mig och svenskaläraren (jag har upptäckt att hon gärna kommer på högerkanten, försöker lobba in nåt om syntaxen, när jag är upptagen av att smaaaka på ord). Hursomhelst var det den där dagen när, efter frukost, en av novellerna hade startläget 26.815 tecken. Vid lunch var den nere i 26.662, vid eftermiddagsfikat 25.536. Hur jag än skrev, hade jag inte kommit längre än till 25.485 framåt kvällningen. Det är sådana dagar man kan komma på sig sjäkv med att undra om man skulle göra något annat, något som går framåt. Ta busskort?
Related posts:
- Tiga är silver, chatta är guld
- Svart som silver
- Ta skit och gör det till guld!
- Att skriva är ett verb
- Räkna böcker
2010-03-10 18:43:00 från 
