2010-03-05 12:53:02 från
”Jag tror att det kan vara början till en alldeles underbar berättelse. Det känns som om jag skulle kunna bege mig till en helt ny plats någonstans. Men när jag väl sätter mig ner vid skrivbordet och försöker skriva, inser jag att något viktigt går förlorat. Kvartsen kristalliserar inte utan slutar bara som småsten. Jag kommer inte någonvart. Så säger Sumire till sin vän K i början av berättelsen. Under veckan som förflutit har jag läst Haruki Murakamis Sputnikälskling som kom ut 1999. Mitt läsande brukar dela upp sig snabbt i ett av två läger: 1. Jag tycker om …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Jag tror att det kan vara början till en alldeles underbar berättelse. Det känns som om jag skulle kunna bege mig till en helt ny plats någonstans. Men när jag väl sätter mig ner vid skrivbordet och försöker skriva, inser jag att något viktigt går förlorat. Kvartsen kristalliserar inte utan slutar bara som småsten. Jag kommer inte någonvart. Så säger Sumire till sin vän K i början av berättelsen. Under veckan som förflutit har jag läst Haruki Murakamis Sputnikälskling som kom ut 1999. Mitt läsande brukar dela upp sig snabbt i ett av två läger: 1. Jag tycker om boken. 2. Jag tycker inte om den. Murakami skapade ett tredje alternativ: 3. Jag tycker om den och jag tycker inte om den. När jag läste sista meningen och kunde reflektera över helheten så infann sig blandade känslor. Jag kunde inte bestämma mig för vad jag tyckte om den. Si eller så? Å ena sidan och andra sidan? Så hur jag ska göra boken rättvisa och klart och redigt beskriva min läsuppleveler känns som en utmaning. Sputnikälskling har en berättarröst, den 25-årige läraren K, som har en stark vänskap med Sumire. Hon är tre år yngre, rastlös, sökande skrivare som försörjer sig med diverse ströjobb. K älskar Sumire, en kärlek som är smärtsamt enkelriktad. En dag drabbas Sumire av kärlekens förödande kraft. Hon blir förälskad i en sjutton år äldre kvinna av koreanskt ursprung som hon kallar för Myu, (det ska vara ett rakt streck över u:et, men jag lyckas inte få dit det). Myu är gift, barnlös och är egenföretagare. Hon har två firmor; en tillsammans med sin bror och man och en som hon driver ensam. Familjeföretaget sysslar med import/export av olika saker från medicinalörter från Kina till datakomponenter. Hennes egen firma är inriktad på vinimport och arrangemang av musikaliska framträdanden. När hennes far dog avbröt hon sin pianistkarriär för att ta över familjeföretaget. Sumire börjar arbeta som sekreterare för Myu. Hennes tillfälliga och oorganiserade liv tar slut. Hon börjar klä sig propert, slutar röka, flyttar till en ny lägenhet, och lär sig italienska och spanska. K ser sin vän och älskade förändras; hur hon glider förbi honom i en annan omloppsbana och det gör honom sorgsen. Själv har han tillfälliga förbindelser och försöker finna en kvinna som kan ersätta Sumires plats i hjärtat, utan att lyckas. Han har en ljummen historia med en gift mamma till en av hans elever. Plötsligt reser Sumire med Myu till Europa på en affärsresa. Sumire skriver brev om städerna de besökt, om maten och om sina känslor för Myu. De besöker Italien och Frankrike och hamnar slutligen på en liten grekisk ö nära turkiska gränsen. Där, på ön, ska de bara koppla av ett par dagar i en lånad villa innan de reser tillbaka till Japan. En natt väcks K av ett brusigt, svajigt telefonsamtal från den grekiska ön. Det är Myu som berättar att Sumire har försvunnit. Hon har gått upp i rök. K reser dit. Myu berättar om resan och om deras sista dagar tillsammans på ön. Den sista natten innan Sumire gick upp i rök var full av gåtfulla skeenden. K vet, (av Sumire), att något förfärligt hänt Myu som hon vägrar tala om och som gjorde henne oförmögen att älska och gjorde henne vithårig över en natt. Sumire hoppades vara den person som återuppväcker hennes kärlek. Den händelsen hör samman med det som hände under natten. Sumire försvinner iklädd en tunn sidenpyjamas och ett par sandaler. Sökandet börjar. Så långt berättelsen och den är utsökt vackert skildrad. Titeln Sputnikälskling härrör från att Sumire och Myu samtalar om böcker. Sumire älskar böcker och Myu läser mycket litet. När så Sumire talar om sin aktuelle favorit Jack Kerouac så benämner Myu honom som en sputnik. Hon blandar samman sputnik med beatnik och därefter kallar Surime henne för sin sputnikälskling. Sputnik betyder ressällskap och är den sammanhållande metaforen för de tre karaktärerna i berättelsen. De är himlakroppar vars banor ibland råkar sammanfalla ett ögonblick för att sedan fortsätta sin ödsliga resa. K, Sumire och Myu är satelliter och läsare ressällskapet -så känns det och jag undrar beundrande hur Murakami bär sig åt. Det är skickligt skrivet. Jag tyckte mycket om Murakamis surrealistiska stil. Tyvärr är det en inriktning som legat i träda i många årtionden och när det används så blir det lätt overkill. Murakami lyckas med balansen verkligt-surrealistiskt. Romanens konstruktion där händelser i början av berättelsen återkommer och binder samman förstärker temat. T ex så anger Surimes inledning i början av boken rörelsen i historien. Det som stör mig och som gör att jag inte vet på vilket läsarben jag ska stå på är valet av perspektiv, karaktärsskapandet och de inskrivna kulturreferenserna. K är berättaren i jagform. Det är ett perspektiv som innebär begränsningar i berättandet. Jaget ser händelserna ur sitt eget perspektiv och vet följdaktligen inget om det som sker på andra platser eller sinnen. Det finns olika sätt att lösa den begränsningen. T ex flera ”jag” som berättar eller ett växelvis berättande mellan ”jag” och tredje perspektiv. Murakami har valt att låta Surime och Myu berätta i jagform, delvis genom brev som K läser eller att K återger vad Surime och Myu gör. Där ligger min irritation. Det blir inte trovärdigt när kvinnorna kommer till tals. Möjligen kunde det passera i brevform, men när K lyssnar på kvinnorna blir det hela så uppstyltat, tillrättalagt och stelt. Konstruerat. Det är inte trovärdigt i min föreställningsvärld att en okänd kvinna, som beskrivs ha stark integritet, en air av gåtfullhet och som är mycket mån om sin värdighet, inför en mycket yngre man som hon träffar för första gången, totalt utlämnande redogör in i minsta detalj något oerhört privat. När jag läste dessa partier hackade tempot till därför att jag blev så irriterad på denna osannolika förtrolighet. Detsamma gällde beskrivningen av miljöerna som kvinnorna befann sig i. Ska man ta med vilka blommor som finns i vilken sorts vas på det bord man åt sin mat på en restaurang och samtidigt berätta om samtalet mellan sig själv och den andre, samt helt utan spärrar redogöra för vilka känslor man hade samtidigt då blir det inte en monolog. Det blir något annat. Ett brott i perspektivet som jag tyckte var störande. Som jag skrev i början är berättelsen utsökt. Spännande. Levande. Det gör mig därför kluven när jag tänker på att författare brukar säga att karaktärerna är handlingen. Varför är det något att tveka inför? Ja, det är problemet med karaktärernas komplexitet. Inte ens Myu som ska vara så gåtfull och komplex är det. K är utan några karaktärsdrag som skapar en bild av honom. Blek. Ansiktslös. Karaktärslös, om än sympatisk på ett likgiltigt sätt. Myu, med största potentialen till djup, känns lika overklig som de surrealistiska inslagen i berättelsen. Sumire är den karaktär som framträder minst diffust, men skiftningarna i hennes personlighet blir inte trovärdig. Det känns inte sannolikt med Sumires totala förändring eftersom inget av denna förändringsmöjlighet inplanterades tidigare i berättelsen. Sumire var en mycket egensinnig ung kvinna som inte lydde något av de konventioner eller intryck som räcktes henne, men Myus inträde i Sumires omloppsbana orsakar en ögonblicklig vilja till underkastelse och förändring? Bara så där? Med avsikt? Kanske. Har ingen aning. Och så the namedropping. Jag har förstått på svenska recensenter att Murakami genom att dra in europeiska kulturella företeelser söker skapa en bro mellan den japanska kulturen och den västliga kulturen, vilket gjort att han lättare har fått en stor läsekrets utanför sitt land. Jag kan tänka mig att han kan vilja skapa ett band mellan två kulturer för att visa att vi har gemensamma punkter och därmed inte är så främmande för varandra. Men jag kan också tänka mig att kulturdropping på det här viset också är ett knep för att sälja mer böcker. En flirt med läsarna. Lite kulturreferenser som man känner igen är ofta trevligt under läsningen. Det skapar en intertextualitet som kan vara spännande. Rent av rolig. Kan tänka mig att K är hämtat från Kaftkas Processen och den grekiska ön en inspiration från John Fowles Illusionisten , men resten? Inte allt har en självklar plats där. I Sputnikälskling är det för många namedroppings. De förefaller inte ha ett syfte med sitt uppdykande, utan inslängda. Det stör. Så vad ska jag säga som slutligt omdöme? Å ena sidan en fantastisk, annorlunda läsupplevelse. Å andra sidan en irriterande och hackig känsla som svärtar ned den underbara berättelsen och det vackra, precisa språket som har en bedräglig enkelhet och poetisk lyskraft. Jag är tacksam att Murakami lämnar gåtorna obesvarade och ja, jag ångrar inte att jag läste boken. Bokens första mening: Den vår då Sumire var 22 år gammal blev hon kär för första gången i sitt liv. Titel: Sputnikälskling Författare: Haruki Murakami Översättare: Vibeke Emond Antal sidor: 287 Förlag: Norstedts, 2009, (pocket)
Related posts:
