Kafka och jag

”Fascinerad av Kafkas ”Processen” sitter jag här. Den gavs ut 1925 efter Franz Kafkas död och är inte helt fullbordad, men det spelar ingen roll. Jag är helt bedövad av den. Fullbordad eller inte. Bokens huvudperson, kring vilken allt kretsar, kallas K. Han lever i en gåtfull värld, eller rättare sagt i ett surrealistiskt samhälle, där allt verkar OK på ytan, men i själva verket är irrationellt, undanglidande och försåtligt. Ingenting stämmer med vad man förväntar sig, K. blir häktad, men vad han anklagas för får han aldrig veta. Förhören duggar tätt, tjänstemän i …”

Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Fascinerad av Kafkas ”Processen” sitter jag här. Den gavs ut 1925 efter Franz Kafkas död och är inte helt fullbordad, men det spelar ingen roll. Jag är helt bedövad av den. Fullbordad eller inte. Bokens huvudperson, kring vilken allt kretsar, kallas K. Han lever i en gåtfull värld, eller rättare sagt i ett surrealistiskt samhälle, där allt verkar OK på ytan, men i själva verket är irrationellt, undanglidande och försåtligt. Ingenting stämmer med vad man förväntar sig, K. blir häktad, men vad han anklagas för får han aldrig veta. Förhören duggar tätt, tjänstemän i olika valörer uppträder i hans närhet, dörrar öppnas i trånga utrymmen, somliga personer drar täcket över huvudet och ingen verkar förstå K.´s situation. Advokater verkar vara de allra värsta, hala som ålar, tjatigt ointresserade även om de försöker prata i det oändliga, runt, runt, om K.´s ”fall”. Själv blir han alltmer konfys, vilket inte är att undra på. Också läsaren blir successivt allt mer konfunderad, vad pågår, egentligen? Vart leder det? Det är samtidigt rolig läsning. Under allt detta, i denna överdrivet galna värld, finns humorn. Guskelov, kanske man utbrister, längst inne i sympatin. Direkt humoristisk är scenen där han träffar en italienare som pratar och gestikulerar avbrutet, och som väntar att K. ska guida honom till stadens sevärdheter (K. har ett vanligt kneg på en bank). Denna italienare njuter av att prata, flaxar med händerna, avbryter direktören och har en djärvt skräddad kavaj, – bara den detaljen, den bryter så snyggt mot all tristess. Till saken hör att K. inte förstår italienska, han för en inre monolog om huruvida det kan tänkas bero på att italienaren talar en dialekt. Som guide måste ju K. kunna åtminstone några glosor, så han skriver ned några väl valda ur en ordbok, men är samtidigt oerhört irriterad över att alls behöva visa katedralen (som italienaren prioriterar) för denna oönskade gäst. Men gästen dröjer och dröjer. Sen hamnar K. hos prästen… och i kyrkan är det mörkt. Arkitekturen verkar feltänkt på sina ställen och till slut flyr han ut. K. blir successivt alltmer nedstämd över att ingenting få veta om sin process, om sin framtid och om sitt brott. Han känner sig obetydlig, sänkt till botten. När han frågar advokaten om sin framtida dom, får ha svaret att det kommer att dröja flera år, och han liknas vid andra anklagade som fortfarande väntar på att få träffa domaren efter flera år. Kafka var jurist. K.´s maktlöshet fyller bokens text. Men det sker i drömda former, utan att man egentligen känner av en planerad synopsis; allt sker till synes på måfå. Slutet är abrupt, kanske hade Kafka tänkt sig ett mera genomarbetat slut. Men vad spelar det för roll. Det är en alltigenom spännande roman, med ett elegant språk, mitt i allt det snubblande händelseförloppet. Boken påminner – trots stora skillnader – om Johan Klings ”Människor helt utan betydelse” som också gjorde ett starkt intryck på mig. Händelserna är nedtonade, allt synes ske på gränsen till det undermedvetna, fastän ändå i en stilla framskridande berättelse. Annagreta

Related posts:

1. Kafka, släng dig i väggen, och ta sats!
2. Grattis Kafka och alla andra vänsterhänta författare
3. Bloggar, positiva känslor och Kafka på stranden
4. En kväll med Kafka, drinkar och dans
5. Två glada gossar på ferie – Franz Kafka och Ernst Weiss