2011-12-14 00:00:33 från
”Hur skriver man ett reportage från ett nästan fullständigt isolerat land? Det går visserligen att resa i Nordkorea numera, men bara under ytterst övervakade och begränsade former. Någon undersökande journalistik kan det knappast bli tal om. Man får inte ens prata med några andra än de hårt drillade och i sin tur övervakade ”guider” som aldrig släpper turisterna ur sikte. Den amerikanska journalisten Barbara Demick gör ändå just det – hon skriver ett reportage från en stad i norra Nordkorea där hon aldrig fått sätta sin fot. Och hon gör det dessutom väldigt bra. …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Hur skriver man ett reportage från ett nästan fullständigt isolerat land? Det går visserligen att resa i Nordkorea numera, men bara under ytterst övervakade och begränsade former. Någon undersökande journalistik kan det knappast bli tal om. Man får inte ens prata med några andra än de hårt drillade och i sin tur övervakade ”guider” som aldrig släpper turisterna ur sikte. Den amerikanska journalisten Barbara Demick gör ändå just det – hon skriver ett reportage från en stad i norra Nordkorea där hon aldrig fått sätta sin fot. Och hon gör det dessutom väldigt bra. Delvis beror det på att Demick öppet redovisar de problem det innebär att försöka förstå vad som pågår inne i den slutna diktaturen. Hon använder sig av de källor som finns, inte minst i form av avhoppade nordkoreaners berättelser, och pusslar samman dem till en berättelse inte bara om ett isolerat och eget land, utan också, och inte minst, om dess invånare. I centrum står några vitt skilda personer med just det gemensamt att de kommer från Chongjin i norra Nordkorea, men numera är bosatta i Sydkorea. Bland annat finns här ett ungt kärlekspar, Mi Ran och Jun Sang , som inte så lite för tankarna till Romeo och Julia – han en ung forskarstudent, hon av den klass som anses suspekt eftersom hennes far har sitt ursprung i Sydkorea. Så småningom får hon chansen att bli lärarinna, förmodligen för att staten börjar få svårt att fylla utbildningsplatserna. Skolan är iskall och har ont om mat. Som lärare under 1990-talets svält ser hon sina små elever duka under en efter en. Det som hände i Nordkorea under den här tiden är nästan ofattbart. Det mesta med Nordkorea är egentligen ofattbart. Hur kan det ens vara möjligt att hålla ett land i en sådan isolering, decennium efter decennium? Det är som science fiction. Det totalitära nordlandet och det kapitalistiska syd. Det skulle kunna vara en roman av Ursula Le Guin , men det är här och nu. Inte minst handlar det förstås om Nordkorea kring 1990-talet, eftersom krisen då är den utlösande faktor som fått flertalet av människorna i Demicks bok att börja ifrågasätta och så småningom fly från landet. Innan 1990 framstår Nordkorea, ja, kanske inte direkt som idylliskt, men så länge man hade ett subventionerat handelsutbyte med allierade kommuniststater, innan Sovjetunionen föll sönder och Kina marknadsanpassades, så fungerade det ändå i någon mån. Man gick till sitt arbete, fick sina matransoner, putsade sina porträtt av ledaren, och för fickpengarna man fick i lön kunde man gå på bio och se ganska tjusiga propagandafilmer. Någon egentlig kommunism – i betydelsen gemensamt ägande – är kanske svårt att se i det, men det finns en viss sammanhållning, med etnisk nationalism som en stark komponent och med ett förgudande av ledarna som knappast står Romarriket efter. Det är också ett djupt hierarkiskt samhälle, med någon sorts grund i konfucianismen, där vad som uppfattas som politisk opålitlighet (vilket mest tycks ha att göra med geografiskt ursprung) bestraffas i tre generationer. Marx hade knappast känt igen sig, men det gäller väl också de flesta, eller alla, ”kommunistiska” styren. Själva ramen, intervjuerna med avhopparna och Demicks verksamhet som utrikeskorrespondent, utspelar sig ju å andra sidan i det överväldigande kommersiella Sydkorea, som inte direkt får den kapitalistiska världen att framstå som något paradis heller. Det är lätt att föreställa sig att omställningen för de nordkoreanska avhopparna ofta blir brutal, trots sympatiska ansträngningar från Sydkoreas sida. Här måste man lära sig hantera pengar, marknader, media, internet, mode – tillsammans med svårigheten att få veta något om kvarvarande släktingar och vilka repressalier de kan tänkas utsättas för – och nordkoreanska flyktingar råkar inte sällan illa ut. På min näthinna fastnar rader av bilder på svältande barn och ett samhälle i akut förfall, men också den av fru Song , en nitisk partianhängare som trots att hon ser både man och son gå under i svälten ändå måste luras ut ur Nordkorea av en av sina döttrar. Nu har hon anpassat sig till livet i Sydkorea och vill stolt visa upp sig för Demick vid ett intervjutillfälle: hon har plastikopererat ögonlocken för att se mer västerländsk ut. Demicks bok är full av sådana laddande, vardagliga bilder. Här får livet i de båda Korea kött och blod, ansikten och ord. Det är också en bok som lämnar en med frågor. Hur länge kan diktaturen i Nordkorea hålla sig upprätt? Och kanske framför allt: när det internationella samfundet respekterar staters självbestämmande, och därmed låter diktatorer fara fram precis som de vill – vad kostar det då inte dessa staters befolkning? Similar Posts: Pyongyang med all-inclusive från 11.995 Kommunismen som miljöpolitik Hälsningar från korrens ytliga vardag Vem är du, och varför? Marx för 2000-talet
Related posts:
