2011-12-06 12:59:49 från
”Den här romanen har åkt in och ur bokhyllan ett par gånger under hösten. Men tog mig äntligen samman i helgen och läste. Edith Wharton vann Pulitzerpriset för ” Oskuldens tid ” år 1921. Jag tror den måste ha känts banbrytande när den kom. Hon kritiserar överklassen i New York, vilket man förstår när man läser, inte kan ha varit särdeles lätt. På ett sätt är den inte så annorlunda mot ”Gossip Girl” – faktiskt inte. Det är fortfarande en mängd oskrivna lagar och regler som råder för denna grupp människor. I vissa fall är det alldeles de samma, men på …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Den här romanen har åkt in och ur bokhyllan ett par gånger under hösten. Men tog mig äntligen samman i helgen och läste. Edith Wharton vann Pulitzerpriset för ” Oskuldens tid ” år 1921. Jag tror den måste ha känts banbrytande när den kom. Hon kritiserar överklassen i New York, vilket man förstår när man läser, inte kan ha varit särdeles lätt. På ett sätt är den inte så annorlunda mot ”Gossip Girl” – faktiskt inte. Det är fortfarande en mängd oskrivna lagar och regler som råder för denna grupp människor. I vissa fall är det alldeles de samma, men på andra sätt nya. Där Blair, Chuck, Serena och de andra bevakas in i minsta detalj via GPS, håller personerna i Ediths roman koll på varandra genom att kika efter vilka vagnar som står parkerade var om kvällarna. Och alltid är det någon ute på promenad som ser en vagn som står där den inte borde. Det finns ingen skvallerblogg att rapportera till, men nyheterna färdas snabbt ändå. Det är också lika viktigt med ursprunget. Ni som följer ”Gossip Girl” har säkert sett att det pratas mycket om att Serena, hennes mamma (samt även moster och kusin) är Rhodes. Jag är en Rhodes . Du är en Rhodes nu hojtas det än hit än dit, och det är alltså ursprunget på moderns sida som då åsyftas. På precis samma sätt beter man sig i ”Oskuldens tid”. Mammans flicknamn är så viktigt hela tiden att jag först blir alldeles yr kring vilken familj som hör var. Inte blir det ju bättre av den där amerikanska egenheten att döpa barnen till mammans flicknamn (det händer ganska frekvent fortfarande såvitt jag förstår) som förnamn. Jag tycker att Newland Archer, bokens protagonist, är ganska sympatisk. Det är inte så enkelt att bryta sig loss från de bojor och outtalade regler som finns i det samhälle man rör sig i. Detta gäller naturligtvis vare sig man lever i en överklassmiljö eller i ett litet bondesamhälle. Plötsligt tänker jag på Herta Muller igen – den där nobelföreläsningen lämnar mig sällan trots att det har gått flera år – och hennes prat om tigande och talande. Hur den balansen är så viktig för litteraturen. Här blir det väldigt tydligt. Hur tigandet säger en massa saker. Hur en enkel biljett där man avböjer en middagsbjudning i ett par få ord, säger så oändligt mycket mer än det som faktiskt står på biljetten. På grund av orden man lämnar ute. Men Newland i alla fall, han försöker. Han försöker till och med att få till ett äktenskap där han vill ge utrymme för sin hustru att växa. Ta plats, tänka egna tankar, vara mer fri från konvenansen. Men han förmår inte att ta det hela vägen när han inser att hans hustru inte alls har några ambitioner att göra något mer än det som kvinnorna i hennes samhällsklass gjort i alla tider. Han liksom dör lite inuti. Ger upp. Han är inte stark nog för det. Jag sympatiserar med det. Men jag har också svårt för Ellen Olenska, den mystiska kvinna som snart kommer in i handlingen och får Newland ur balans. Som givetvis vänder upp och ner på New York-societeten och bryter mot alla oskrivna regler (men hon har ju vuxit upp i Europa , gud vet vad de gör där). Jag tycker att det hon håller på med är ett enda stort poserande. Hon känns som en sådan där Zooey Deschaneltjej . Självklart – SJÄLVKLART – springer hon mörk och sammetsögd i en röd kappa omkring på någon snöig äng och är så där förtrollande och fri med ett sådant pärlande skratt att den stadiga, tråkiga May som Newland är förlovad med, framstår som präktig och trist och otänkande – men vacker. Ellen och May är förstås kusiner dessutom, som en extra pikant detalj. Jag är så trött på alla de där som är så medvetet frigjorda. Jag tycker faktiskt att May är mycket mer intressant. Det finns en sådan i ”Gossip Girl” också, fast inte riktigt lika Zooey Deschanelig men ett alldeles tydligt objekt för de schyssta killarnas ekologiska runkande, i form av den mörkhåriga mörkögda Vanessa. Det är också intressant hur de blonda tjejerna är antingen tråkiga eller horiga, medan de mörkhårigas roll är att vara spännande och fria. Men en annan diskussion. Eller så inte, bara att jag inte orkar nysta i det där. Bara en annan lustig not – att NY-damerna på fullt allvar sydde upp klänningar som de använde först två år senare så att de inte skulle bli påkomna med det senaste parisiska modet! Så gjorde tydligen inte riktiga damer. De slog in klänningarna och sparade dem så att det inte skulle se ut som att man sökte vara någon trendbrutta. Några skillnader finns där i alla fall mot dagens Upper East Siders. Nåväl. Det intressanta är ändå att så mycket har hänt och ändå så lite sedan hästskjutsarna for upp och ner längs Fifth Avenue. Oskuldens tid är tydligen aldrig förbi.
Related posts:
