2012-01-07 04:07:01 från
”Från Olaus Petri till Tjock-Sara: Historier ur Stockholms tänkeböcker är skriven och illusterad av Åke Eriksson. * * * De så kallade tänkeböckerna består av protokoll och minnesanteckningar från ett antal svenska städers rådhusrätt. Bland de mest kända och mest omfattande är de stockholmska, som spänner mellan åren 1474–1660. Åren 1592–1635 har givits ut i nytryck, och utgör 23 band. Det är alltså rätt rejäla mängder information som ryms i dessa volymer. Åke Eriksson har koncentrerat sig på Stockholms tänkeböcker mellan åren 1524–1625, alltså drygt hundra …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Från Olaus Petri till Tjock-Sara: Historier ur Stockholms tänkeböcker är skriven och illusterad av Åke Eriksson. * * * De så kallade tänkeböckerna består av protokoll och minnesanteckningar från ett antal svenska städers rådhusrätt. Bland de mest kända och mest omfattande är de stockholmska, som spänner mellan åren 1474–1660. Åren 1592–1635 har givits ut i nytryck, och utgör 23 band. Det är alltså rätt rejäla mängder information som ryms i dessa volymer. Åke Eriksson har koncentrerat sig på Stockholms tänkeböcker mellan åren 1524–1625, alltså drygt hundra år av diverse protokollförda händelser. Ur dessa sina källor har Eriksson sen lyft fram särskilt intressanta illustrationer av brottsligheten i huvudstaden under den aktuella perioden, och försett dem med kontextuell information — till exempel om vem som för tillfället regerade, och annan kunskap som ger lite perspektiv på det som beskrivs. * * * Läsaren får stifta bekantskap med en stor mängd stockholmare som av någon anledning hamnat inför rätten, antingen som anklagade eller målsägande. Vi träffar på Gamle Pavel ringare, som en decembernatt 1504 somnar på sin post som eldvakt i Storkyrkans torn. Dessvärre sprids just denna natt en eld i staden, och Gamle Pavel ringare döms till döden via rådbråkning med hjul. Det tyckte de församlade emellertid var väl grymt, så påföljden mildrades — till halshuggning. Straffen var ofta grymma, får vi lära oss; påföljden kunde vanligen bli antingen böter, förvisning från staden eller mistande av livet. Fängelse såsom långtidsförvaring var ännu knappast påkommet. Men alternativ fanns. Så till exempel för en Göran Benedikt som 1544 stod anklagad för att ha stulit ett silverstop och ett silverband. Göran erkände, och straffet blev galgen. Dessvärre hade man ett problem: för tillfället fanns ingen bödel i tjänst: den gamle hade blivit avrättad. Lösningen blev, att Göran Benedikt fick träda i den gamle bödelns ställe som ”hängare”, den lägsta formen av skarprättare. * * * Viss nåd kunde emellanåt förekomma, även mer betydande än att man halshuggs istället för att rådbråkas. Så för Åsmunds Karin. Hon kallades att bota en sjuk gumma medelst trolldom. Emellertid visade sig att Åsmunds Karin behövde allt mer av den sjukas ting för att få trolldomen att fungera. Och så försvann trollkonan. Och tingen med henne. Man fick emellertid fast henne och hon erkände. Rimligen hade Åsmunds Karin dömts till döden för detta, berättar Eriksson, om nu inte Gustav Vasas hustru Margareta Leijonhufvud sett till att kungen benådade henne. Åsmunds Karin förvisades från staden och förbjöds att återvända, vid hot om att bland annat mista öronen. * * * Ett fall av barnamord beskrivs också i Från Olaus Petri till Tjock-Sara . Per Pukslagare och hans hustru Britta får vårdnaden om ett flickebarn — adopterar det, skulle vi väl säga nu — att uppfostra som sitt eget. De misshandlar henne, och befaller pigan att göra sammaledes. Barnet torteras emellertid så svårt, att hon i 8–9-årsåldern dör av skadorna. Året är då 1596. Frun i huset försöker smussla bort liket till en kyrkogård, men grannarna ser henne. Det hela nystas upp, kroppen grävs upp och ställs ut för allmänheten att se först på Stortorget i en dag, och sedan i Storkyrkan i två dagar. Av någon anledning dröjer sedan rättegången ett år, berättar Eriksson. Under den tiden hinner Per Pukslagare avlida av naturliga orsaker. Frun Britta får slita spö, får därefter en hand avhuggen av avrättas slutligen medelst yxa. * * * Vi har vidare berättelsen om en bödel — okänd till namnet — som tjänstgjorde året 1615. Denne mästerman hade för vana att tillvita sig lite vad han behagade. Med några kumpaner tog han till exempel helt sonika hand om ”…fem par lakan, femton stycken stora och små skjortor, fyra örngottsvar, fjorton hand-, ärm- och huvudbeklädnader, tre nattmössor, tre halskläder, två förkläden, säckvis med olika strumpor, drälldukar samt barnhättor…” och ytterligare mera, varefter de vandrade hem genom gränderna. Nå, till sist gjordes en husrannsakan hemma hos bödeln, varvid man fann en mängd dyrbara textilier. Vid rättegången vittnade en ung flicka som tydligen tvingats tjänstgöra hos bödeln, och på så vis får de nu veta, att mästerman med en engelsk soldat begått ett inbrott på Norrmalm, och sen tågat iväg ”…med musköt, tre värjor, en kort bössa, sex höns, två skinkor, rökt kött i okänd kvantitet, två tre gåshalvor, tre kvinnokjolar, en brun grönskjol, tre örngott, en tunna mjöl med mera.” Dessutom kom det fram att bödeln varit med om ett inbrott i en kyrka. Nåväl, Eriksson berättar, att bödeln på andra rättegångsdagen inte iddes repetera vad han stulit, men att det var mycket, och att han visste vad straff han skulle få. Och att han skulle ”ha bort lyssna till sin hustru när hon bad honom att upphöra med sitt tjuveri.” Flickan som tvingats tjänstgöra hos bödeln förvisades från staden — av någon anledning. Bödeln dömdes till hängning. * * * Tiden var uppenbarligen hård. Visserligen får vi här stifta bekantskap främst med dem som av tidens rådhusrätt ansågs vara brottsliga; likväl ligger det nåt rått över hela framställningen. Synen på människoliv var krass. Stal du nåt, kunde du kanske bli hängd. Dräpte du nån kunde du kanske böta dig fri. Var du i fel sällskap kunde du kanske kastas ur staden. Man hörde vittnen och lyssnade till anklagelseakter och försvarstal. Men någon djupare psykologisk hänsyn verkade man inte ta. * * * Man kommer, alltså, nära ett pulserande stockholmsliv genom Från Olaus Petri till Tjock-Sara . Inte nog med att vi får stifta bekantskap med en hel del intressanta episoder. Kringfakta, som namnbruk och nu ovanliga yrken, får man på köpet. — Vad sägs om följande titlar: bungare, kyrkspännare, bomhuggare, svärdfejare, slungmästare, syllsättare? Och vad sägs om följande namn: Laurens Fallandjävul, Ingrid Tjufvafinger, Elin Kattahjärta, Katarina Träfot? Och så har vi naturligtvis titelns Tjock-Sara — som för övrigt verkar ha fungerat som någon sorts bordellmamma. Dessvärre är boken behäftad med en mängd korrekturfel. Jag får känslan, av att texten borde gått igenom en redigeringsomgång till, innan den gavs ut. Så kunde också en del upprepningar undvikits. Eftersom en del texter i boken varit publicerade som artiklar i Dagens Nyheter förut, så stammar väl dessa upprepningar från dess första format. Boken utgör inte främst en historisk analys av tänkeböckerna som sådana, även om historiska förklaringar och annat förekommer — främst för att sätta saker och ting i sitt sammanhang. Istället är det fråga om att levandegöra källornas berättelser och skänka oss några av dem i lättförståelig form. För den som vill ha en liten inblick i 1500- och 1600-talets Stockholm, i synnerhet vad gäller frågor om brott och straff, rekommenderas Åke Erikssons bok varmt. Från Olaus Petri till Tjock-Sara är dessutom rikt illustrerad med författarens egna mycket dynamiska och välgjorda teckningar, som ger än mer dramatik åt de redan så dramatiska berättelserna. — — — Från Olaus Petri till Tjock-Sara: Historier ur Stockholms tänkeböcker , Åke Eriksson, Carlsson Bokförlag 1988. ISBN: 91-7798-212-6. 191 sidor.
Related posts:
