2012-01-01 21:53:01 från
””Sten Sture d y:s död på Mälarens is” (detalj) Carl Gustaf Hellqvist 1880 Helgon, bönder och krigare: Berättelser ur den svenska medeltidens historia är skriven av historikern Christer Öhman (f. 1941). Anledningen till att jag fick upp ögonen för Öhmans bok, var när jag läste på Wikipedia om Botulf Botulfsson , som sannolikt avrättades för kätteri på 1300-talet. Som en av källorna till artikeln anges just Helgon, bönder och krigare . Därmed var nyfikenheten väckt! — Och innan jag läst ut boken, skulle jag komma att ha beställt ytterligare tre böcker, på grund av …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. ”Sten Sture d y:s död på Mälarens is” (detalj) Carl Gustaf Hellqvist 1880 Helgon, bönder och krigare: Berättelser ur den svenska medeltidens historia är skriven av historikern Christer Öhman (f. 1941). Anledningen till att jag fick upp ögonen för Öhmans bok, var när jag läste på Wikipedia om Botulf Botulfsson , som sannolikt avrättades för kätteri på 1300-talet. Som en av källorna till artikeln anges just Helgon, bönder och krigare . Därmed var nyfikenheten väckt! — Och innan jag läst ut boken, skulle jag komma att ha beställt ytterligare tre böcker, på grund av vad jag stött på i Öhmans bok… Så det har varit inspirerande läsning. * * * Helgon, bönder och krigare gör nedslag i den svenska medeltidshistorien. Men fenomenal pedagogisk känsla levandegör Öhman vardag, högtid och särskilt viktiga händelser ur våra förfäders liv. Boken är dessutom förnämligt illustrerad med väl valda konstverk och foton. Huvudavsnitten behandlar Erik den helige, Birger jarl, Birger jarls ättlingar, Botulf Botulfsson, Den heliga Birgitta, Visby stad, Bockstensmannen, Engelbrekt Engelbrektsson och den tid han levde i, samt staden Stockholm. Samtligt intressant, även om jag fängslas särskilt just av Botulf Botulfssons öde och de delar i avsnittet om Stockholm som behandlar medeltida begravningsskick. Något om dessa två ämnen kan jag knappast låta bli att återge… * * * Botulf Botulfsson hörde hemma i trakterna kring Gottröra, en bit norr om våra dagars Stockholm. 1303 gjorde ärkebiskop Nils Allesson av Uppsala en visitationsresa, som bland annat innebar ett stopp i just Gottröra. Där fick han av kyrkoherden, herr Andreas, veta att en viss Botulf från Östby hade deltagit i nattvarden, och därefter sagt att han inte trodde att det verkligen var Jesu kropp och blod så högt att hela församlingen hört det. Och inte hade Botulf tagit tillbaka det, när Andreas pratat med honom om det. Ärkebiskop Nils befallde att Botulf skulle föras till kyrkan. Väl där bekänner Botulf att han visserligen sagt allt det som Andreas sagt, men att han nu förstod att han haft fel, och att han ångrade sig. Som straff bestämdes, att Botulfs botgöring skulle bestå i sju år. Det innebar antagligen, berättar Öhman, att Botulf kom att under denna tid åläggas att endast äta bröd och vatten på fredagar, dagen före kyrkliga högtider och hela fyrtiodagsfastan före påsken. På de dagarna fick Botulf förmodligen inte heller ha linnekläder eller skor på; han fick inte sova på bolster och inte ha sex. Dessutom fick han förmodligen under början av sin botgöring inte vara inne i kyrkan under gudstjänsten mer än de sista två tredjedelarna av ceremonin. När tiden var förlupen fick Botulfsson rimligen, säger Öhman, bege sig till Uppsala för att så upptas i kyrkans fulla gemenskap igen. Nästa söndag var han med under mässan i Gottröra. När det var dags för nattvarden frågade Andreas om han trodde att brödet var Kristi kropp. Öhman återger hans svar: ”Nej Om brödet verkligen vore Jesu kropp skulle du ha ätit upp den ensam för längesen.” Botulf fortsatte med att förklara, att han inte kunde med att äta en annan människas kropp, för nog skulle den människa som blev äten hämnas detta? Hur mycket mer då icke Gud? Kyrkoherden lär väl blivit förfärad över detta. Botulf kallades till ärkebiskopen, en ny herr Nils, sedan den gamle gått bort. Men Botulf begav sig inte dit. Emellertid hade ärkebiskopen senare en visitation att göra i en till Gottröra näraliggande kyrka. Och där fick han syn på just Botulf Botulfsson, som greps. Den här gången tog han inte tillbaka vad han sagt. Därefter bör Botulf ha hållits i fängsligt förvar i ett år, såsom sed var. Möjligen torterades han. Men han står fast vid sin övertygelse. Någon — man vet inte vem — har varnat honom för att bålet väntade honom, och hans svar finns bevarat: ”Den elden kommer att gå över efter en kort stund.” På skärtorsdagen 1311 dömer ärkebiskopen Botulf Botulfsson som kättare, och överlämnar honom till de världsliga myndigheterna för verkställande av straffet. Där tar källorna slut. Men med stor sannolikhet avrättades Botulf Botulfsson. Möjligen med svärd, möjligen via bålet. Öhman skriver: ”Kanske har alltså ett kättarbål flammat alldeles utanför Uppsalas stadsgräns någon av dagarna kring påsk 1311, precis som i inkvisitionens Spanien.” Ett fantastiskt öde fick ändå denne man, som via sin protest mot nattvardens mysterium för alltid kom att skriva in sig i de svenska historieböckerna. En dissidenternas martyr. * * * Mellan åren 1978 och 1980 genomfördes en gedigen arkeologisk utgrävning på Helgeandsholmen i Stockholm, alldeles bredvid riksdagshuset. Man katalogiserade över 40 000 fynd. Bland annat hittade man en kyrkogård, där tusentals döda vilade tätt invid varandra, emellanåt intrasslade i varandra. Öhman berättar en del intressant om medeltida begravningsskick, och stödjer sig därvid på arkeologerna Jane Sjögren och Lars Jacobzon. Vi får veta att begravning i regel ägde rum dagen efter eller två dagar efter dödsfallet. Man använde sällan kistor, utan lade ner den döde i graven i en linnesvepning. Och graven var inte djup: omkring 60 centimeter, berättar Öhman. Detta torde, får vi anta, underlätta nedbrytningen av kroppen, eftersom syre då lättare når vävnaderna. Liksom på många kyrkogårdar än i dag, begravdes kroppen i öst-västlig riktning, med huvudet i väster. Detta för att man tänker sig, att Kristus vid sin återkomst skall komma från öster, och att de döda då, stående i sina gravar, skall kunna resa sig och skåda honom. * * * Helgon, bönder och krigare kan med fördel läsas av envar. Språket är mycket lättillgängligt, och borde kunna förstås av de flesta med intresse: boken kunde nog komma till god nytta både i undervisning i högstadium och gymnasium, liksom en historieintresserad allmänhet rimligen finner mycket matnyttigt att ta till sig i berättelserna. Ibland gränsar framställningarna till skönlitteratur, när skeenden åskådliggörs — exempelvis genom att vädret säges nog ha kunnat vara si eller så —, men dessa skönlitterära inslag är varsamma, och åtminstone en van läsare kan nog ta det för vad det är: ett levandegörande av vår historia, en historia där vi emellanåt har källor blott som milstolpar, och icke som regelbunden snittsling genom det förgångnas dunkel. — — — Helgon, bönder och krigare: Berättelser ur den svenska medeltidens historia , Christer Öhman, Rabén Prisma 1994. ISBN: 91-518-2667-4. 245 sidor.
Related posts:
