2012-01-13 08:00:18 från
”Jag läste, som sagt, hela Hunger Games-trilogin under en dag i julas (närmare bestämt annandagen). Sedan dess har jag försökt få tid och ork att skriva den här recensionen som jag vet med mig kommer bli väldigt lång. Alltså, uppsatslång. Consider yourselves warned. Dessutom; jag behöver inte ens utfärda spoilervarning , va? För jag kommer skriva om hela trilogin i ett enda inlägg, så det är rätt oundvikligt. Suzanne Collins Hunger Games -trilogi utspelar sig i en en dystopisk nära framtid, där USA blivit den totalitära staten Panem som är indelad i en huvudstad och …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Jag läste, som sagt, hela Hunger Games-trilogin under en dag i julas (närmare bestämt annandagen). Sedan dess har jag försökt få tid och ork att skriva den här recensionen som jag vet med mig kommer bli väldigt lång. Alltså, uppsatslång. Consider yourselves warned. Dessutom; jag behöver inte ens utfärda spoilervarning , va? För jag kommer skriva om hela trilogin i ett enda inlägg, så det är rätt oundvikligt. Suzanne Collins Hunger Games -trilogi utspelar sig i en en dystopisk nära framtid, där USA blivit den totalitära staten Panem som är indelad i en huvudstad och flera specialinriktade distrikt. Katniss Everdeen bor i det fattig Distrikt 12 och kämpar med att få sin familj att inte svälta. När det är dags att lotta fram deltagare till årets Hungerspel, en slags dokusåpa där ungdomar måste battle royala varandra till döds, så väljer Katniss att ta sin lillasysters plats. Hon skickas till spelen tillsammans med den jämnårige Peeta och är fast besluten att komma hem igen levande. Ingen av dem anar att Hungerspelen bara är början på en politisk revolution som kommer att beröra hela Panem. Med tanke på att jag sträckläste alla tre böckerna i ett svep så antar jag att jag egentligen inte behöver skriva att det är väldigt spännande. På det där sättet som riktigt bra YA är. Det är även välskrivet, jag kan ibland ha problem med ungdomsböcker om jag tycker att språket känns alltför enkelt eller banalt. Däremot måste jag erkänna att det tog en halv bok innan jag slutade irritera mig på att böckerna är skrivna i presens. Jag antar att många författare tänker att en bok känns mer nervig och närvarande om den är skriven i presens, men som läsare så måste jag säga att jag oftast avskyr det. Men inte här, som sagt. Bra skrivet är bra skrivet, oavsett tempus. Jag gillar verkligen Katniss. Det är befriande med en ung kvinnlig karaktär som får vara både hård och farlig (och dessutom extremt bra på att skjuta pilbåge), men samtidigt ändå vara skör. Visst kan hon kännas irriterande naiv och dumdristig ibland, men eftersom hon är tonåring kommer hon undan med det. För det mesta. För i de senare böckerna känns det som att Katniss naivitet blir lite väl svår att svälja, jag tröttnar och vill mest ge henne en örfil. Eller kanske en kram. Ett skäl till att jag tröttnar lite på Katniss är den där kärlekstriangeln. Jag antar att jag svär i YA-kyrkan nu, men jag är så otroligt trött på det där eviga ”Will she, won’t she?”-velandet som är ett så vanligt inslag i YA-böcker. Speciellt med kvinnliga protagonister, har jag fått känslan av (Team Edward vs team Jacob, någon?). I första boken tycker jag att det är mycket väl genomfört. Katniss intalar sig själv att hon är med Peeta för sin egen överlevnads skull, för att göra de båda populära bland tv-tittarna. Men samtidigt som hon börjar känna mer och mer för honom så gnager det dåliga samvetet, för hur ska hennes bästa vän där hemma, Gale, tolka hennes handlingar? Kärlekstrangeltemat är i första boken en mycket viktig del av handlingen och jag tycker särskilt att slutet är väldigt bra. Men så fortsätter det i två böcker till. Och ungefär här vill jag för det första påpeka för Katniss att hon faktiskt har ett krig att utkämpa, så om hon kunde sluta vara emo för två minuter bara så skulle det vara väldigt trevligt. För det andra vill jag också påminna henne att hon inte måste välja mellan Peeta och Gale. Det finns ett tredje val; ingendera. Vilket jag ärligt talat tror hade varit det bästa för henne. Men det alternativet vore nog helt otänkbart, för när det gäller YA med kvinnliga huvudkaraktärer så verkar kärlek vara ett obligatoriskt inslag. Jag kan också tycka att Collins ibland undviker de svåra frågorna. Hungerspelen i sig är en väldigt obehaglig företeelse, en kollektiv bestraffning skapad för att hålla invånarna i distrikten på plats. Samtidigt en känga åt dagens underhållnings-tv och en isande politisk satir. Men genom att göra exempelvis Cato så onyanserat monstruös tycker jag att Collins lite tar udden av sin egen poäng; det hemska i att låta barn kämpa mot varandra till döden. Han blir bara en Fiende, ett Monster. En som kan dödas utan konsekvenser. Tänk istället om Collins låtit Katniss välja mellan Peeta och Rue? Att döda en av dem? Då hade det blivit riktigt intressant. För övrigt tycker jag även att president Snow bidrar till den här lite fega approachen. Han är så uppenbart jätteond med sin blodluktande andedräkt att det blir lite fånigt. Att ha honom som representant för huvudstaden är fegt. Det skulle varit bra mer intressant – och mer obehagligt – med exempelvis ett parlament med till synes helt normala och opersonliga politiker, som bara ”gör vad som är bäst för Panem”. Särskilt med tanke på hur mycket av den tredje boken som handlar om politiska gråskalor och frågan om krig någonsin kan leda till fred. Jag har läst några recensioner som klagar på att det handlar så mycket om politik i den andra och tredje boken. Själv tycker jag att de politiska inslagen, kanske särskilt i den andra boken, hör till bokens bästa. De är väl uppbyggda, känns genuina och genomarbetade. Plus att Collins här inte backar för en del mer komplicerade frågor. Allt som allt tycker jag att Hunger Games-trilogin är riktigt bra, men inte utan invändningar som sagt. Jag är lite skeptisk till en del av SF-inslagens brist på kontinuitet och till författarens uppenbara fixering vid kläder (glittrande klänningar! brinnande klänningar!) för att inte tala om den förfärliga epilogen. Men med tanke på att jag redan har skrivit en uppsats om böckerna så får det vara till en annan gång. Eller förresten, en liten rant om epilogen måste jag få inflika (markera vita texten för att läsa): Det här med att YA-karaktärer ska bilda heteronormativ kärnfamilj i epilogen – what’s up with that shit? Det är ju helt bisarrt. Är det något slags nykonservativa värderingar som tagit över helt, eller? Vilken tonåring vill läsa om hur deras favoritkaraktärer skaffar kids i framtiden? Okej att Katniss epilog är snäppet bättre än den fullkomligt vidrigt sockerdrypande Harry Potter-diton, men det är fortfarande totalt obegripligt för mig. Om någon har en förklaring, please let me know. Anyway, vad tycker ni som har läst böckerna? Älskade ni utan förbehåll och tycker att jag är galen som kommer med kritik? Tycker ni att jag har rätt i mina invändningar? Suzanne Collins – The Hunger Games, Cathching Fire, Mockinjay (Scholastic, 2008, 2009, 2010) Postat i: Recensioner
Related posts:
