2012-01-27 23:08:01 från
”När Susanne dör i en trafikolycka lämnar hon ett trasigt liv bakom sig. Hennes barndom var fylld av övergrepp och hon tog på sig ansvaret att skydda sin yngre syster, Petra. Susannes vuxenliv var präglat av utbrändhet, stressrelaterad sjukdom, slitna relationer och dåligt samvete för dottern. Svävande i mörkret på den andra sidan möts hon av ljusguiden Lord Sananda, som ska guida henne på vägen fram till en ny inkarnation. Det är långt ifrån någon gullig och vacker paradisisk idyll hon hamnat i. Himlen styrs av ärkeänglar som röstar fram en ledare i sitt parlament …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. När Susanne dör i en trafikolycka lämnar hon ett trasigt liv bakom sig. Hennes barndom var fylld av övergrepp och hon tog på sig ansvaret att skydda sin yngre syster, Petra. Susannes vuxenliv var präglat av utbrändhet, stressrelaterad sjukdom, slitna relationer och dåligt samvete för dottern. Svävande i mörkret på den andra sidan möts hon av ljusguiden Lord Sananda, som ska guida henne på vägen fram till en ny inkarnation. Det är långt ifrån någon gullig och vacker paradisisk idyll hon hamnat i. Himlen styrs av ärkeänglar som röstar fram en ledare i sitt parlament Metatron. Inte ens den ärkeängel som innehar ämbetet vet egentligen om Gud existerar. Via lägre stående änglar och ljusguider sköter man verksamheten i samma anda som ett multinationellt företag. Änglarna ligger i ett lågintensivt krig med Helvetet och sällan eller aldrig drabbar man samman med svärd och lansar. Änglarna till och med gör studiebesök i Helvetet och utbyter erfarenheter. Susanne inser att det åter igen är upp till henne att lösa situationen. Men hon kommer att få hjälp. Systern Petra, en arg och tilltufsad ung kvinna har sedan länge stått på barrikaderna för att kämpa mot världens orättvisor, men på senare tiden har hon förlorat sin tro på den pågående kampen. Inte så att hon ändrat sig ideologiskt, men medlen synes henne meningslösa. Så träffar hon på en annan vilsen själ. Den lite excentriske och vilsne författaren Sebastian. De finner varandra, men Petras aggressioner lägger då och då hinder i vägen för den möjliga kärleken. Genom Sebastians mediala gåvor och tillgång till en hemlig internetadress får de kontakt med ängeln Deliel. Deliel är de hemliga ingångarnas ängel, och i hemlighet har han börjat smyga undan själar på Böcklins ö, en hemlig plats på det astrala planet. Hans syfte är att ge så många han kan en andra chans att göra någonting med sina liv. Bland andra möter vi där Jian som slipat smycken i Kina och dött av stendammslunga, och den unge Jean som dött av samma åkomma efter att ha slavat i en koboltgruva i Kongo. Det här passerar inte obemärkt. I Paradiset får Reinhard Gehlen som arbetar vid säkerhetstjänsten upp spåren efter den subversiva verksamheten och i Helvetet vaknar demonen Belmaels intresse. I ett smart utformat äventyr med klart politiska undertoner ger sig sedan Susanne, Petra och Sebastian sig fan på att det får vara nog. De har alla fått nog av maktlöshet och att bli hunsade av synliga eller osynliga makter, som av nyckfullhet, illvilja eller ointresse saboterar deras liv. Med små medel men en massa jävlar anamma tar de sig an änglar och demoner för att rädda Susanne från det hemska öde som väntar henne och alla andra som saknat privilegier, men inte accepterar det som sin lott. (Det sista är en formulering lånad direkt ur romanen.) Det här är riktigt bra fantastik. Och det är mer än enbart ett äventyr befolkat med demoner, änglar och andra väsen lånade från kristendomen, kabbala och New Age. Det här är för mig en berättelse om ett paradigmskifte. Pål Eggert är född 1968. Själv är jag född året därefter, 1969. Jag känner så väl igen de olika tongångar Eggert kryddar sin text med. När jag var tretton år var jag en sommar på barnkollo. Nästan samtliga ledare visade sig vara sannyasins. De klädde sig alltid i rött från topp till tå och bar ett halsband med ett fotografi på sin guru, Baghwan Shree Rajneesh. De hade lagt bort sina vanliga svenska namn och hette i stället saker som Hare Deehvah och Sagari. Säkert var det inget ont i dem, men jag minns deras diskussioner som Pål Eggerts också tycks ha tjuvlyssnat till och använder i en scen i romanen. Det är konvent i Himlen med kurser och workshops för ljusguiderna. Reinhard Gehlen hamnar i diskussion med en Stor Moder och ett schamanskt kraftdjur vid namn Mulle. Och det är precis så flummigt och tokroligt att lyssna på för den oinvigde, som jag fann det då, 1982. Exemplet ovan är inte till för att håna en grupp människors livsåskådning. Åtminstone är det inte huvudsyftet. Men betraktat så här efteråt är det väldigt symptomatiskt. Andra världskriget ändrade de politiska och filosofiska förutsättningarna. När sedan 50-talet övergick i hippiernas och rockens 1960-tal suddades vad många sett som ”ordning och reda” ut. Kanske berodde det på att man vande sig av med att kröka rygg för patron med mössan i hand. När somliga tidigare litat till en führer, lyssnade vi i Sverige till en mer mjukröstad landsfader och andra politiker som garanterade vår välfärd i folkhemmet. Och vi lyckades länge behålla vår trygghet genom reformer och miljonprogram. När världen skakades i svallvågorna av allehanda kriser och krig rämnade även de brunmurriga tapeterna, och de nyinlagda heltäckningsmattorna krullade sig i folkhemmet. 1980-talets klippare och nyliberala svärdslukare tog över domptörspiskan. I den arenan har vi sedan levt i några decennier, ivrigt påfösta av direktörer och marknadens clowner. Eggerts Himmelrike är inte ett dugg bättre än jordelivet. Om Gud säger författaren inte mycket. För likt människorna känner heller inte änglarna till sanningen. Som kontorister följer de sina otydliga agendor utan att ifrågasätta. Att reglera balansen mellan Himmel och Helvete är ett slags perpetuum mobile , som möjligen får lite grus i maskineriet då och då. Ärkeänglarna struttar runt som maktfullkomliga ambassadtjänstemän och låter ljusguiderna sköta grovjobbet. Och de, dessa rökelsedoftande och drömfångande rödvinsfilosofer, är ack så sugna på att göra sitt bästa. Helvetet är en effektivt organiserad fabrik där verksamhetet aldrig står stilla och övervakas av sådana som den forne hönsfarmaren Heinrich Himmler. Trots att De döda fruktar födelsen långt ifrån predikar nyliberal individualism klingar en sorgsen känsla av ensamhet över boksidorna. Det finns ingen räddning. Det finns inget hopp. Den andra sidan är lika hopplös och rörig som vår egen. Vi fruktar döden. De döda fruktar födelsen. Var man är sin egen lyckas smed. Men berättelsen om Susanne och Petra är ett frö. Att för den som vägrar finna sig i sin lott finns en utväg. För den som kämpar, som vägrar att böja rygg och kuva sig. Pål Eggert gör ett utmärkt jobb med att skapa sin egen mytologi utifrån ett hopkok av lite av varje. Men boken är någonting annat än inledningen till en evighetsserie om demoner och änglar och svärd. Med fantasifulla och ofta absurt roliga bilder från till exempel Helvetet sätter författaren fingret på vad det innebär att vara människa. Eller vad det borde innebära att vara det. Den politiska satiren är av existentiell art. Visst innehåller texten då och då många exempel på olika regimers göranden genom historien och framförallt Petra har en demagogisk sida. Men i slutändan är det inte parti- eller realpolitik, utan större än så. Man behöver inte vara politiskt intresserad för att tjusas av Eggerts ordkonst. Det räcker med att vara intresserad av att vara människa. De döda fruktar födelsen är en bok som föranleder mycket reflektion och som blir aldrig tråkig. Det är en flyhänt text som ofta är rolig och makaber. Det är dark fantasy och skräcken ligger inte på ytan i texten utan i de djupare skikten som får skrattet att fastna i läsarens hals. Pål Eggerts förlag Järnringen har lagt ned och den tryckta upplagan har precis sålt slut. I väntan på att ett annat förlag trycker en ny upplaga rekommenderar jag dig som ännu inte läst De döda fruktar födelsen att köpa ditt eget exemplar på stubinen om den dyker upp hos ditt lokala antikvariat. | Utgivningsår: 2010 | Illustration; Pernilla Roos | Förlag: Järnringen | VÄRLDEN SKA BRINNA – PÅL EGGERTS BLOGG Andra om bokrecension , Pål Eggert , De döda fruktar födelsen , fantasy , Dark Fantasy , demoner , änglar
Related posts:
