”Efter att Elsas far dör i en tornado så vänds hela hennes liv upp och ner. Hon lämnar pojkvännen, jobbet och lägenheten i New York och reser till det avlägsna lilla Thunderstown. En plats där väder är mer än något man pratar om på fikarasten och där sagor blir till verklighet, men också en plats där fördomar och inskränkthet drabbar de som inte passar in. Något Elsa märker när hon lär känna Finn, en ung man som bor ensam utanför staden och som bär på en stor hemlighet; att han bär en storm inom sig. ”The Man who Rained” är Ali Shaws andra roman. Den delar …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Efter att Elsas far dör i en tornado så vänds hela hennes liv upp och ner. Hon lämnar pojkvännen, jobbet och lägenheten i New York och reser till det avlägsna lilla Thunderstown. En plats där väder är mer än något man pratar om på fikarasten och där sagor blir till verklighet, men också en plats där fördomar och inskränkthet drabbar de som inte passar in. Något Elsa märker när hon lär känna Finn, en ung man som bor ensam utanför staden och som bär på en stor hemlighet; att han bär en storm inom sig. ”The Man who Rained” är Ali Shaws andra roman. Den delar många likheter med debuten ”The Girls with Glass Feet” ; bägge böckerna är sagoliknande, drömska och ganska melankoliska kärleksromaner med fantastikinslag. Tyvärr tycker jag att de bägge romanerna delar lite väl många likheter. Den mystiska lilla staden med sina magiska omgivningar och den från början dödsdömda kärlekshistorien – har inte Ali Shaw redan skrivit om det här? Och gjorde han det inte lite bättre i ”The Girl with Glass Feet”? Jag gillar hur Shaw skriver om besatthet. Både Elsas far och Elsa själv är så djupt fascinerade av väder – helst extremt sådant – att det gränsar till religion. Det ligger något både storslaget och djupt tragiskt över faderns karaktär, och de delar av romanen som handlar om honom hör till de allra bästa. Jag blir påmind om hur Cat Valente skriver om besatthet i ”Palimpsest” (en fantastisk roman som jag ska blogga om så snart Elitistmörkerklubben har träffats och pratat om hennes böcker), hur den kan slita sönder en människas liv till spillror om man är oförsiktig. Mitt största problem med ”The Man who Rained” är nog att det är lite för gulligt för min smak. För lite svärta – och smärta. Inte för att historien är solskenslycklig rakt igenom, här finns en hel del mörka stråk. Men kanske inte tillräckligt många för att överväga förekomsten av solstrålar som förvandlas till kanariefåglar. Antropomorft väder i all ära, men jag har inte så mycket till övers för de quirky fantastikinslag som Shaw verkar vara så förtjust i; solskenskanariefåglar och miniatyrkossor med vingar. ”The Man who Rained” är ingen dålig bok, men den känns tyvärr lite förutsägbar. Något som känns lite oroväckande med tanke på att det bara är en andra bok. Förhoppningsvis hittar Shaw på något helt nytt – och långt mindre gulligt – i sin nästa roman. Ali Shaw – The Man Who Rained (Atlantic books, 2012) Postat i: Recensioner
Related posts:
- Organisera hyllorna, del 78: It was a dark and stormy night
- Weather in the streets — Rosamond Lehmann
2012-01-18 18:27:13 från 
