2012-01-19 22:00:40 från
”Jag vet att ni vet hur det känns att sakna en bok så fort man läser de sista orden på sista sidan. Att hålla den i handen som en dyrgrip, att tro att man kan visa boken hur mycket man uppskattar den genom att klämma den hårt i sina händer, gnugga den mot kinderna och kyssa omslaget som han i Karl Bertil Jonssons julafton. Linda in den i något mjukt i väskan eller stryka under ord och meningar, göra hundöron om man är sån som glömmer ta med bokmärke och förresten tycker om att se att boken är använd (sån är jag). Jag kunde inte låta bli att läsa idag trots att jag var …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Jag vet att ni vet hur det känns att sakna en bok så fort man läser de sista orden på sista sidan. Att hålla den i handen som en dyrgrip, att tro att man kan visa boken hur mycket man uppskattar den genom att klämma den hårt i sina händer, gnugga den mot kinderna och kyssa omslaget som han i Karl Bertil Jonssons julafton. Linda in den i något mjukt i väskan eller stryka under ord och meningar, göra hundöron om man är sån som glömmer ta med bokmärke och förresten tycker om att se att boken är använd (sån är jag). Jag kunde inte låta bli att läsa idag trots att jag var på jobbet. Jag var tvungen att veta hur det gick och samtidigt tvinga mig själv att inte läsa för fort, sjabbla och missa en massa ord för jag ville liksom suga i mig språket. Boken jag läste? Natthimmel av Sofia Nordin. En ungdomsbok, om man nu vill dela in i barn, ungdom och vuxen. Under kvällen har jag tänkt på huvudpersonen Tilda, för jag kan inte släppa henne, kommer nog inte göra det på ett tag. Vill på ett sätt vara henne och på ett sätt är jag ju det. Eller har varit, snarare. Inte så att jag hittat min exakta boktvilling (när kommer det hända förresten? Har det hänt dig som läser? ) men det sätt som Tilda beskriver sina tankegångar, tankar som blir till handling trots att hon är rädd…de sticker till inne i mig, gör mig påmind, men inte nostalgisk, nej inte än gudskelov. Jag är bara 20 och det som 14-åriga Tilda sysslar med och tänker på i Natthimmel, var jag mitt uppe i då jag var 14 (ungefär). Tror jag att jag var. Jag önskar att jag hade läst den när jag var 14-15, som om det inte räckte att den ger mig en varm känsla i magen nu, en både glad och melankolisk känsla. Det har gått fem år och man kan förändras rätt mycket. Önskar att jag fått chansen att läsa Natthimmel då jag behövde den ännu mer och kanske fått ökad styrka av den. Men jag är stolt över att jag kan även nu kan bli starkare av den, förstå Tilda som sätter ord på sånt som jag gått och tänkt på men inte kunnat formulera så rent som hon. Eller som Sofia Nordin, kanske är läge att säga. Det är ju ändå hon som är författaren. Hade jag inte av en slump hittat ”Utanmyr”, en tidigare bok av henne och läst, hade jag kanske inte fått lära känna Tilda i fantastiska Natthimmel . Jag tycker verkligen om Sofia Nordins på sätt och vis enkla språk, som samtidigt svänger sig på sitt egna vis. ”En sorts” är något som förekommer. ”En ny sorts”. Det märks att hon gärna använder det uttrycket. ”En sorts ny trötthet”. Vad boken handlar om då? Jag vill inte avslöja för mycket. Men den handlar om att våga stå för vad man tycker och tycker om, vad mod egentligen är och om äkta vänskap och att nå fram till de som står en nära. (Utan att någonsin bli töntigt pretentiös eller klyschig, om jag nu måste skriva ut det.) Jag rekommenderar verkligen, verkligen den här boken. Ofta känner jag en större glädje över att läsa en ungdomsbok än en vuxenbok. Att sitta på tunnelbanan med något som uppenbart är en bok för 14-åringar kan kännas lite skämmigt, men nej, jag är nog mer stolt. Stolt över att få visa att det fortfarande tillhör min värld. Men det finns tyvärr en hel del dåliga ungdomsböcker och jag kan bli så fruktansvärt arg över vilka som får beröm och vilka som inte får det, i media alltså. Ta Cirkeln , den är ett praktexempel. Fick hur mycket cred som helst för en fantastisk romanidé och reklamskyltar överallt i tunnelbanan, framställd som den perfekta klappen till vem som helst i tonåren. Jag blev nyfiken på den och läste den. Och det trots att jag innan sett ett avsnitt av Babel där författarna till boken, Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren var med och jag genast tyckte att de verkade osympatiska. Det har sällan hänt att jag stört mig så mycket på några i tv-rutan. De bara flamsade bort allting och då de försökte vara allvarliga förstod jag att de här människorna har en helt annan bild än vad jag har av hur tonåringar beter sig. De drog alla sorters ungdomar över kam, urlöjliga urtvättade stereotyper som inte finns på riktigt! Men jag tänkte att okej, kanske boken är bra ändå, det är ju inte alltid författarnas allmänna åsikter stämmer överens med innehållet. Jag blev besviken. Den var helt enkelt inte bra. Och det handlar INTE bara om att jag inte är så intresserad av fantasy. Det handlar om att jag är allergisk mot alldeles för långt dragna stereotyper. Jag skulle gärna skriva mer om detta, avreagera mig, men det får räcka för denna gång.
Related posts:
Okategoriserade 