”Blå skymning” – Joan Didion

”Jag måste söka i arkivet för att se vad jag egentligen tyckte om Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande” . Sedan dess har jag läst annat av Didion och jag tycker inte att ”Ett år av magiskt tänkande” är bäst. Å andra sidan är det svårt att recensera en text som någon har skrivit efter att dess livskamrat plötsligt gått bort. Det är svårt att recensera sorg. Nu är dock Didion en författare av ett slag jag aldrig tidigare eller senare skådat. När hon skriver om drinkarna hon dricker, de regissörer hon träffar: åh, det är så stiligt, stramt och …”

Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Jag måste söka i arkivet för att se vad jag egentligen tyckte om Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande” . Sedan dess har jag läst annat av Didion och jag tycker inte att ”Ett år av magiskt tänkande” är bäst. Å andra sidan är det svårt att recensera en text som någon har skrivit efter att dess livskamrat plötsligt gått bort. Det är svårt att recensera sorg. Nu är dock Didion en författare av ett slag jag aldrig tidigare eller senare skådat. När hon skriver om drinkarna hon dricker, de regissörer hon träffar: åh, det är så stiligt, stramt och träffsäkert. I texten som jag skrev om ”Ett år av magiskt tänkande” har jag av någon anledning valt att publicera en bild på Joan Didion och hennes familj; maken, dottern och Joan. Att Didion parallellt med detta tvingas uppleva att hennes enda dotter blir dödssjuk och ligger i koma i flera månader, blir nästan ohanterbart för mig. skrev jag i augusti 2007. ”Blå skymning” är alltså en bok med texter som kretsar kring att förlora ett barn. Eller texter som kretsar kring, närmar sig, att Joan Didion förlorar sitt barn. Quintana är visserligen vuxen när hon faller i koma och aldrig mer vaknar. Bara månader efter att Didions make dött, avlider dottern, men trots att hon är vuxen är hon likväl Didions barn. Didion utgår från Quintanas bröllopsdag och går framåt, bakåt. Vi återkommer till flätan i håret, tatueringen på axeln. Livet är förgängligt. Mest av allt drabbas jag av Didions texter om sitt eget åldrande. Didion faller i sin lägenhet och hamnar på sjukhus. Hennes vänner försöker få henne att inse att hon inte borde bo själv. Joan Didion har fått ett sår i huvudet och sitter med blod i hårbotten och övertygar sina nära om att det inte är nödvändigt med ”någon i huset”. Det finns andra områden där Didion måste förlika sig med att hon har blivit äldre. Om jag skriver att hon resignerat inser att hon aldrig mer kommer att ha de röda mockasandaletterna med tio centimeter höga klackar eller svarta kaschmirleggins, drar ni kanske slutsatsen att det här är en ytlig bok. Det är det inte. Det är bara ytterligare exempel på Joan Didions träffsäkra beskrivning av vad hon kan acceptera och vad hon inte kan acceptera med sitt åldrande. Och det vilar som en slags ensamhet över boken. Nyss var de tre, men nu är Joan ensam. Hon ägnar timmar åt att fundera på vem hon skulle vilja att man underrättade i händelse av en akutsituation. Men boken är också en påminnelse om att även den som har förlorat allt, fortfarande har kvar något att förlora.  

Related posts:

1. Didion, Joan: Blå Skymning
2. Joan Didion om bloggande
3. Will the real Joan Didion please stand up?
4. Joan Didion: Ett år av magiskt tänkande
5. Blå skymning