2012-02-20 15:48:53 från
”Där jag växte upp fanns det två saker: skog och pensionärer. Dessa två faktorer blev nog direkt avgörande för mitt framtida yrke. Min första kompis hette ”Saras farmor” och var en snäll granntant som jag sprang över till för jämnan för att leka i hennes makes rullstolshiss och ”bli bjuden” på allt jag kunde roffa åt mig ur deras skafferi. Min andra kompis hette Totte och var en sönderälskad mellanpinscher som rymde hemifrån ofta. I ett område utan barn i en tid där man bara fick se på tecknat en gång i veckan så fick en uttråkad sexåring helt enkelt …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Där jag växte upp fanns det två saker: skog och pensionärer. Dessa två faktorer blev nog direkt avgörande för mitt framtida yrke. Min första kompis hette ”Saras farmor” och var en snäll granntant som jag sprang över till för jämnan för att leka i hennes makes rullstolshiss och ”bli bjuden” på allt jag kunde roffa åt mig ur deras skafferi. Min andra kompis hette Totte och var en sönderälskad mellanpinscher som rymde hemifrån ofta. I ett område utan barn i en tid där man bara fick se på tecknat en gång i veckan så fick en uttråkad sexåring helt enkelt improvisera. Så uppväxten präglades av hemliga kojbyggen i skogen, egengjorda böcker och serietidningar, inspelningar av radioshower på Musse Pigg-kassetradion, sång/dans/teater-enmansshower inför krampartat leende släkt varje högtid, närmast besatta pysselrace där väggar, golv och intet ont anandes småbröder dekorerades och olika uppfinningar som ofta slutade med att någon fick en väldigt stor bula i pannan. Men framför allt så ritade jag. Ständigt. Att rita av grejer verklighetstroget var trist, men att plita ner historier som man hittade på själv var magiskt. Mina sommarlov tillbringade jag i familjens mikroskopiska hemmabygge till segelbåt ”Trixie” med pappas gamla Fantomen som sällskap och på mina morföräldrars skuggiga ensliga udde i Bohuslän där dom ställde sin husvagn varje år. Jag låg på mage och läste serietidningar i förtältet när jag blivit trött på att bli nypt av ilskna krabbor varje gång jag försökt bada bland tångruskorna. Förtältet blev min trygga tillflykt då västkustbarnen visade sig vara ena sadistiska jävlar som gärna klämde värnlösa maneter mellan fingrarna så lilaskimrande gegga vällde fram och den fjolliga stockholmsungen grät av medlidande. I skolan gjorde lärarna sitt bästa för att mala ner oss till lapskojs och strömlinjeformade eleverna till en oengagerad klump barnmateria. Det var katederundervisning och multiplikationstabelltest på stencil från 70-talet som man skulle göra på tid och blev man inte klar fick man inte gå på rast. Jan Björklund skulle ha älskat det. Oj, vad fint det hade suttit med lite ”flumskola”, då hade jag kanske tyckt att det var roligt att lära mig saker. Kunskapstörst hade jag, men den tog jag hand om utanför skolan. Helst skolkandes i Kafé Trattens rökrum utrustad med nedklottrade block, böcker, sönderrivna servetter, stulna påtårar och nån söt dude med snedlugg mitt emot om jag hade tur. Men någon slacker var jag då rakt inte. Som 16-åring hade jag utrustat mig med ett sabla hopkok av det göttaste från alla subkulturer, glamrock, punk, häxvurmande, feminism och grunge och det stärkte mitt självförtroende. Min nyvunna Do it yourself-pepp ledde mig till jobb som ungdomsreporter på lokaltidningen, fixare av lokala musiktävlingar och uppstartare av Jämställdhetsgruppen på gymnasiet. Jag satt i elevrådet, tränade som en besatt, skrev och layoutade skoltidning och årsbok, var konfrencier på elevrådskongress, spelade in filmer, extrajobbade på fik, gjorde skolarbeten i serieform och var allmänt frenetisk, högljudd och präktig. I allt utom skolarbetet då, när skulle jag ha tid med det? Alltså tog jag studenten med minst sagt varierande betyg och blev tvungen att ge upp drömmen om Journalisthögskolan (och utav en ren tillfällighet befinner sig Zelda i exakt samma situation när jag börjar rita den serien fyra år senare ) Påföljande år blev ett strölöst och oengagerat slavande inom servicebranschen, tillfälliga boenden i mögliga cykelkällare i Stockholm, arbetarbaracker på gods i Sörmland och en hel del soffor hemma hos kompisar. Men snart började alla vänner flytta från stan, utbildade sig eller reste jorden runt och kvar satt jag med en ljummen starköl på något Jack Vegas- ställe i Södertälje Centrum. Då började jag i rena paniken rita ansökningsprover till varenda flummig konstskola på folkhögskolenivå jag kunde hitta på internet, bara för att ta mig för nåt. Mamma föreslog Serieskolan i Malmö som hon hade läst om någonstans varpå jag skrattade rått i en halvtimme för det fanns väl fan ingen framtid i serier! (Vilken framtid det nu skulle finnas på en konstutbildning). Men min trägna moder gav sig inte, ringde skolan och tjatade om att hennes ”vaaansinnigt begåvade” dotter skulle få söka trots att ansökningstiden gått ut, kopierade upp mina serier åt mig och skickade. Och ett par månader senare kom Samtalet när jag stod och tjuvrökte iförd vadmalsklänning med puffärmar, förkläde och 1800-talshåruppsättning i en buske bakom det sörmländska slottet där jag var piga (dom kallade det ”cafébiträde” men med tanke på feodalstämningen som rådde så hade jag mer gemensamt med tjänstefolket i Fanny och Alexander än med de tuggummituggande slöa baristorna på valfritt fik). Jag skulle just skura mina dagliga toaletter på slottets festvåning och hade jobbat utan rast i 8 timmar och var minst sagt trött på skiten efter 3 månaders isolering därute med endast kossor och några litauiska gästarbetare som sällskap. Jag tackade ja utan att blinka och fimpade cigaretten demonstrativt mot slottets blekgula putsvägg. – Fuck you bitches, I´m going to Malmö.
Related posts:
