2012-02-24 17:08:41 från
”Per Altenberg är liberal feminist och folkpartist . Han bor i Stockholm, men kommer ursprungligen från Lund. 2006-2011 jobbade Per som politiskt sakkunnig i regeringskansliet, först i samordningskansliet och därefter hos EU-minister Birgitta Ohlsson. Idag arbetar han med ekonomisk analys på Kommerskollegiums enhet för internationell handelsutveckling. Han är nybliven pappa till tvillingarna Marcus och Alicia. Vid en första anblick framstår Axess temanummer om feminismen som ännu ett trött konservativt angrepp på feminismen. Feminism och jämställdhet hör inte hemma i den …”
Taggar: handla böcker och köp böcker. Läs bokrecensioner om kultur och litteratur. Per Altenberg är liberal feminist och folkpartist . Han bor i Stockholm, men kommer ursprungligen från Lund. 2006-2011 jobbade Per som politiskt sakkunnig i regeringskansliet, först i samordningskansliet och därefter hos EU-minister Birgitta Ohlsson. Idag arbetar han med ekonomisk analys på Kommerskollegiums enhet för internationell handelsutveckling. Han är nybliven pappa till tvillingarna Marcus och Alicia. Vid en första anblick framstår Axess temanummer om feminismen som ännu ett trött konservativt angrepp på feminismen. Feminism och jämställdhet hör inte hemma i den borgerliga sfären är det budskap som konservativa opinionsbildare med jämna mellanrum återkommer till. Men efter att ha läst artiklarna lite noggrannare och funderat en vända till blev jag mer optimistisk. Ibland anklagas genusvetenskap för att vara ideologi förklädd till vetenskap. I den inledande artikeln, Dumskallarnas sammansvärjning , lyckas Roland Poirier Martinsson göra det omvända. Han klär ett politiskt motiverat angrepp på den liberala feminismen i en bedräglig skrud av filosofi och historia. Artikeln handlar inte om feminism utan om en minst 60 år gammal kamp mellan katolicismen och existentialismen. Poirier Martinsson hänvisar inte till ett enda feministiskt författare. Istället diskuteras i tur och ordning Sartre, Påven Pius XII, Woody Allen, Friedrich Nietzsche, Karl Marx och Fjodor Dostojevski. Dessa herrar (minus Pius XII och Woody Allen som är goda) bildar, enligt Poirier Martinsson, en dumskallarnas sammansvärjning som så småningom ger upphov till ”feminismen och dess akademiska bastard genusvetenskapen”. Att feminismen skulle ha en lång, egen idétradition döljs effektivt i Poirier Martinssons beskrivning av sammansvärjningen. Ett mer övertydligt exempel på den feministiska uppfattningen att kvinnors kulturella verk osynliggörs får man leta efter. I en artikel som gör upp med feminismen angriper alltså Roland Poirier Martinsson inte Simone De Beauvoir, utan hennes man, Jean-Paul Sartre. Det finns inte en antydan till att kritisera åsikter som förknippas med ledande företrädare för feminismen. Maria Ludvigsson har i sin artikel Borgerlig feminism utan kompass en stringent liberal feministisk syn. En del av det hon skriver går det också att hålla med om, inklusive rubrikens antydan om att den liberala feminismen på nytt behöver finna både bäring och kompassriktning. Men inte heller Ludvigsson refererar till några feministiska verk. Istället tar hon upp Valerie Solanas och hennes SCUM-manifest. Det framstår dock mest som en “fågelskrämma” som hon sätter upp för att sedan kunna meja ner. Huvudpoängen i artikeln är dock att liberala feminister har övergett tanken på lika rättigheter för ”särbehandling och särlagstiftning”. Det som ligger till grund för anklagelsen är en artikel på DN debatt av ordförandena för Folkpartiets, Kristdemokraternas och Centerpartiets kvinnoförbund om hur vi kan genomföra jämställdhet utan kvotering. Att de förslag som framförs i artikeln skulle vara ett tecken på en ny politisk inriktning baserad på särbehandling får anses vara långsökt. Huvudbudskapet i Maria Erikssons artikel Män som hatar män är att om feminismen viker av från det frihetsbudskap som går ut på att låta alla människor vara individer innan de fackas i ett kön, är den dömd att misslyckas. Om feminismen beskriver mannen i ondskefulla termer och kvinnan som det mångfasetterade och normala, bidrar den till att skapa samma problem som den från början var till för att lösa. Eriksson är även den enda av de fyra författarna som refererar till det tankegods som förknippas med Simone De Beauvoir när hon skriver att ”det manliga är i stor utsträckning det neutrala, det kvinnliga det avvikande” . Tyvärr blandar hon detta budskap med en diskussion som går ut på att män som sympatiserar med feminismen borde hata sitt eget kön. Även Eriksson hänger upp sig på Solanas som t.o.m. uppges vara “en idol för de feministiska männen”. Återigen saknas dock konkretion i ett uppenbart tvivelaktigt påstående. Åsikten att manliga feminister ägnar sig åt ett förvirrat självhat går lätt att avfärda med att den helt enkelt saknar relevans för likhetsfeminister. En av den liberala feminismens viktigaste poänger är tvärtom att den erbjuder ett frihetsbudskap för såväl män som kvinnor. Individen ska få lov att utvecklas som han eller hon innerst inne vill utan att behöva fundera på om det uppfattas som kvinnligt eller manligt. Trots brister är Erikssons artikel den bästa av de fyra i mina ögon. Den förstärkte min övertygelse om att det bara är genom att sätta frihetsbudskapet i centrum som den svenska feminismen kan göra verklig skillnad. De senaste tio åren med vänsterfeministisk dominans har bara bidragit till att alienera män och undergräva feminismen. Det har inte lett till några politiska framgångar. Anita Du Rietz artikel, Så föddes feminismen, bidrar till att nyansera bilden av kvinnors ställning i Sverige under 1800-talet. Den visar också att arbetarrörelsen länge präglades av ett särartsfeministiskt synsätt. Hennes antydan om att jämställdheten skulle ha tagit steg tillbaka kort efter att en rad civilrättsliga reformer genomfördes i Sverige i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet saknar dock verklighetsförankring. Dels var den växande egenmakt som enstaka kvinnor ur borgarklassen upplevde på 1800-talet sannolikt mer undantag än regel. Dels skedde det, trots 1950-talets hemmafruideal, kontinuerligt framsteg i synen på jämställdhet under hela 1900-talet. Inte minst bör vi från borgerligt håll erkänna socialdemokratiska regeringars satsningar på utbildning som viktiga för att främja jämställdhet. Och redan före 1970-talets feministiska våg inom vänstern hade särbeskattning genomförts av regeringen Palme. På samma sätt som Du Rietz bidrar till att nyansera synen på kvinnors ställning under 1800-talet, bör vi från borgerligt håll sträva efter en nyanserad syn på arbetarrörelsens insatser för jämställdhet. Jag känner inte igen mig i den huvudsakliga kritiken i Axess fyra artiklar, nämligen att den borgerliga feminismen (som i praktiken är liberal feminism) saknar en självständig grund och bara lånar från socialistisk feminism. Den liberala feminismen har alltid varit en frihets- och rättighetsideologi, inte en pimpad version av marxismen. Däremot misstänker jag att dramaturgin i debatten, där socialistiska feminister ställs mot konservativa debattörer, har gjort att liberala feminister inte alltid får det utrymme de förtjänar. Den liberala feminismen intar ofta mer nyanserade och sansade positioner. Vi erkänner att det finns könsstrukturer som begränsar oss som individer, men vi tror inte att dessa är så järnhårda att individen är chanslös att frigöra sig från dem. Vi anser att jämställdhet kräver reformer som gör att män och kvinnor har samma incitament för förvärvsarbete, men vi är inte beredda att kvotera fram ett jämställt yrkesliv i varje enskild del av samhället. Dessa nyanserade ståndpunkter borde vara den svenska jämställdhetsdebattens epicentrum, men är det dessvärre inte. Det är naturligtvis ett misslyckande för såväl den liberala feminismen som för Folkpartiet, dess främsta politiska företrädare. Jag är dock övertygad om att det inte krävs mycket för att nå tillbaka dit. Det räcker med intellektuell integritet i analys och argumentation och en politisk beslutsamhet att genomdriva en liberal feministisk reformagenda. Slutligen: I fyra artiklar nämner Axess författare inte några centrala feministiska förebilder för vare sig den svenska politiska liberalismen eller några moderna portalfigurer inom den genusvetenskap som författarna argumenterar så starkt emot . Det måste anses som intellektuellt fattigt för en artikelserie som utger sig för att angripa feminismen som ideologi och akademisk tradition.
Related posts:
